Procession vid försoningsceremonin med det samiska folket i Åbo domkyrka i maj 2025.

Biskoparna bad samerna om förlåtelse för sårig historia

samer.

Ärkebiskopen böjde sitt huvud tre gånger i den liturgiska ångergesten och bad på kyrkans vägnar det samiska folket om förlåtelse. Kyrkan har inte alltid handlat rätt i Sápmi. Med vad händer nu?

2.6.2025 kl. 10:00

Sommaren 1934 anlände den finlandssvenska militär- och idrottsläkaren, kirurgen Yngve Roschier till Enare. Han reste med en expedition som bestod av fyra andra män med intresse för antropologi och medicin. Deras ledare var professor i anatomi vid Helsingfors universitet.

Under ett så kallat mannaminne hinner mycket hända. En del födda 1934 lever än, fast de rimligtvis då var barn utan ansvar för hur vuxna då tänkte. Men så här handlade man mot samer:

Männens resa hade vintern innan förberetts hos biskop Juho Koski­mies domkapitel i Uleå­borg. Kyrkoherde Tuomo Itkonen i Enare hade varit vacklande inför helsingforsarnas besök.

Resan var eldfängd. Man ville gräva på en fornminnesplats och expeditionen fick inte hamna ”i tidningarna”.

Roschier, professorn och två studenter grävde på den gamla gravön i Enare upp 70 samiska, kristet jordfästa människoskelett, packade dem i papperspåsar och tog dem till Helsingfors.

Vid domkapitlet hade en assessor ritat en karta över ytterligare en gravplats, skoltsamernas gravar i Ja’nkkel (Jankkila) skogstorp bortåt nära Sovjetgränsen. Där fick man vara mera ostörd, eftersom trakten var obebodd.

För den tidens rasforskning var ben och kvarlevor värdefulla på en tyst marknad. En skalle var med dåtida mark, omräknade i dagens euro, värd närmare 5 000, ett skelett över 30 000.

Åbo i maj 2025

Nittioett år senare är majkvällarna redan ljusa, men ännu kalla. Kyrkomötet 2025 sammanträder i Åbo. Framför domkyrkan växer uteserverings­tält för vin och wraps upp. Medierna talar om Vörå­bandet KAJ och om Donald Trump i USA.

Kyrkomötet deltog i förlåt-ceremonin i Åbo.

Inne i nationalhelgedomen, i Åbo domkyrka, sitter man samlade framför altaret i en oval. Biskopar i sina skrudar, samer klädda i traditionell gákti. I mitten har man riggat ett konstgjort stockbål med eldorange ljus i.

Kyrkan knyter ihop sitt projekt kring samer i kyrkan. Det ska mynna ut i att ärkebiskop Tapio Luoma ska be det samiska folket om förlåtelse för den såriga historia där majoritetsfolket i kyrkan har gjort samer och samisk identitet illa.

"Det kan lätt gå så att samfundet och gemenskapen förlåter, men den enskildes erfarenheter silas och förenklas."

Kyrkan har bidragit till att det samiska språken har skjutits åt sidan, och många gånger stått på myndigheternas sida när Sápmi, det vi kallat Lappland, har erövrats av industri, turism och sydliga seder.

Representanter för samerna står upp kring den riggade lägerelden och berättar om hur de kan ha fått anhålla om att få sina ursprungliga samiska förnamn tillbaka. Hur man bland kyrkans förtroendevalda och präster fortfarande kan fnysa åt samer som vill ha gudstjänst på sitt eget språk. Eller åt att det finns ett samiskt traditionellt sätt att sjunga psalmer.

Tärt på livskraften

Uleåborgsbiskopen Jukka Keskitalo håller ett dialogtal med den samiska läkaren Heidi Eriksen. Hon leder en psykosocial vårdenhet, Uvjj (Dun) i norr som har hand om den livsbelastning arvet att vara same är, genom generationer.

– Människans förmåga att anpassa sig är bland alla levande organismer unikt stark. Men den tär på livskraften när den går åt till att skydda sig, säger Heidi Eriksen.

Ärkebiskopen leder ånger­ceremonin. Kyrkan har agerat på sätt som har fått samerna att gömma sig och till och med skämmas över sin egen kultur och identitet, läser han.

Tre gånger läser han orden ”Vi ångrar detta inför er och Gud, och vi ber det samiska folket om förlåtelse” och bugar i liturgiska signum contritis, ångergesten, med en knuten näve mot sitt guldbroderade bröst.

Ånger i kyrkan

Efter gravplundringen, vintern 1934–35, kom en samisk man från Nje’zzjau’rr (Nitsijärvi) för att bikta sig över sin vrede över hur ”herrarna” skändat heliga gravplatser. Kyrkoherde Itkonen var 38 år gammal. Efteråt skriver han i sina memoarer på 1970-talet att ”inte ens den Heliga Nattvarden kunde lindra mannens tunga sinne [...] Vilken knipa hade jag inte hamnat i om jag hade behövt erkänna att jag själv gett lov att gräva i gravarna”, skriver han.

När Itkonen återges i den 400-sidiga rapporten om kyrkans försoningsarbete i dag, påpekar skribenten att kyrkoherden inte tvekar att avslöja mannens namn, hemort eller vad som sagts under bikten – en same, ett objekt.

Men ångern slog in också hos professorn som hade lett gravplundringen i Enare 1934, Väinö Lassila. Kort efter resan insåg han vid internationella konferenser vad raslärorna höll på att leda till hos nazisterna. Han förklarade snart hela benforskningen föråldrad och resultatlös. Under de sista åren före sin död 1939 blev Väinö Lassila en av Finlands ledande människorätts­kämpar.

Kyrka i Gárasavvon (Karesuando), svenska Sápmi 1956. Foto: Eero Sauri

Kristna samegravar ska ändå ha plundrats på såväl kvarlevor som föremål så sent som på 1960-talet, för en damm i Báhčeveaijohka (Pasvik­älven) – som aldrig byggdes.

I modern tid har tre Uleåborgbiskopar i rad, Olavi Rimpiläinen, Samuel Salmi och Jukka Keskitalo arbetat för att försonas med samerna. 1934 års kvarlevor har förts tillbaka till Enare och lagts tillbaka till vila i jorden, med biskopar närvarande 1995 och 2022.

Hur förlåter man kollektivt?

Läkaren Heidi Eriksen var med vid ceremonin i Enare år 2022 och minns det i sitt tal:

– När kvarlevorna hade gömts i jorden på nytt drack vi kyrkkaffe och åkte hem. Men det hela kändes tomt. Förlåtelsen krävde en annan rytm, och mera eftertanke. Men bönen om förlåtelse hade gett rum för det, säger hon.

Men vem ska ta emot en bön om förlåtelse som uttalas av en högvördig representant för ett folk till ett annat? frågar hon.

– Att be om förlåtelse och bli förlåten är känslo­fyllda processer mellan individer, alla med egna erfarenheter. Det går lätt så att de erfarenheterna silas och förenklas, medan samfundet och gemenskapen ”förlåter”.

Därför är frågan, säger Heidi Eriksen mellan domkyrkans pelare som är belysta i samernas blåa och röda – vad händer sedan?

Konkreta krav

Sameprästen Mari Valjakka har koordinerat arbetet bakom rapporten Samerna i kyrkan, som framför allt vill öka kunskapen om Sápmi.

Kraven i den är konkreta: Frågor om fastigheter, kapell och bönehus som har stängts av församlingarna, eller aldrig byggts. Kyrkans anställda som borde kunna samiska bättre.

"När församlingen får gäster vill man att samer ska klä sig i gákti. Men bryr man sig om människan inne i den exotiska dräkten?"

Vidare vill samer i dag tala om hur jojken är kontroversiell i kyrkan, också bland samerna själva. Äldre samer är fortfarande fostrade att anse att jojken är hednisk bland annat för att där man ”jojkar till sig” personer eller väsen i naturen. Biskopen i sameområdet Jukka Keski­talo har däremot ansett att jojken inte är mera främmande för kyrkan än klassisk musik.

Sáranne Näkkäläjärvi, årets student, ledde processionen.

Det finns också fortfarande kontroverser kring same­dräkten i kyrkan. När unga blir konfirmerade är det tradition att klä sig i gákti-kolten. Och ibland när det kommer gäster utifrån ber man församlingens samer klä sig i sina traditionella kläder.

Men däremellan, skriver Mari Valjakka, kan man i församlingen formulera sig på gränsen till hatprat om själva människorna inne i den exotiska dräkten.


FAKTA: Samerna i kyrkan – några årtal

  • 1500-talet: Kristna traditioner i Sápmi (Lappland), bl.a. Mariadagen som fortfarande firas stort med huvudfest i Eanodat (Enontekis).

  • 1600-talet: Kyrkor vid marknadsplatserna. Misslyckade försök skapa samiskt skriftspråk.

  • 1800-talet: Uppsving för samiska i kyrkan, biskoparna Johansson och Koskimies kan språket. Bakslag efter Finlands självständighet 1917.

  • Nutid: Hela Bibeln på huvudspråket nord­samiska 1978, nyöversättning 2019.


Källa: Lehtola, Valjakka mfl (red.): Tiet–polut–risteykset. Sämmiliih kirhoost (2025), antologi publicerad av Finlands evangelisk-lutherska kyrka.

Text: Jan-Erik Andelin
Foto: Aarne Ormio


I begynnelsen handlade hela Europaprojektet om etik och samhällsansvar, inte pengar. Det har glömts bort, anser de europeiska kyrkornas samhällsarbetare och talesman. 15.3.2013 kl. 09:00

– En sån tajming, säger kyrkoherden i Liljendal Håkan Djupsjöbacka som liksom alla andra präster i stiftet hade Jesus och den onda andarna som predikotext söndagen efter MOT-programmet i tv. 17.3.2013 kl. 12:00

En kyrklig stiftelsedoldis erbjuder sponsrat boende. Men eftersom stiftelsen tidigare inte ställt skriftliga krav på hyresgästerna har man i dag en hyresverksamhet som inte motsvarar stiftelsens ändamål. 14.3.2013 kl. 09:00

Den vita röken signalerade valet av Jorge Mario Bergoglio, ärkebiskop i Buenos Aires, till ny påve. 13.3.2013 kl. 21:59

Kyrkoherdarna i Helsingfors tar avstånd från osund andlighet. Därför ser de heller ingen möjlighet att för tillfället samarbeta med Pirkko Jalovaara. 14.3.2013 kl. 12:00

Tesen om att religionen oundvikligt försvinner från vårt samhälle är inte längre trovärdig i dag. Ola Sigurdson kallar den tid vi lever i för det postsekulära tillståndet. Han vill att vi hittar ett nytt sätt att verka i ett sådant samhälle. 10.3.2013 kl. 12:00

Diktarbiskopen Karl-Erik Forssell var frimurare. Biskop John Vikström ställde sig negativ till präster som frimurare men ändrade sig. Biskop Björn Vikström är inte frimurare men en välkommen gäst hos orden. Men kritiken lever kvar. 8.3.2013 kl. 16:16

Tjänsten som lagfaren assessor vid domkapitlet i Borgå stift har sökts av Lars-Eric Henricson. 8.3.2013 kl. 15:14

Välfärdsstatens avreglering skapar nya och oväntade konstellationer. Kyrkans roll i samhället blir allt viktigare. 8.3.2013 kl. 16:05

Kyrkoherdekonferensen i Helsingfors diskuterade på tisdagen hur de ska ställa sig till fenomen som de omdiskuterade Jalovaarakvällarna. 7.3.2013 kl. 10:21

De flesta offer för förföljelse på grund av religion är kristna. Det här är fortfarande en politiskt obekväm sanning. Men nu finns journalister som vill bryta tystnaden, skriver teologen och författaren Svante Lundgren. 7.3.2013 kl. 10:03

Vårens turnépjäs på teater Viirus är ett personligt samtal om tro och tvivel, om behovet av mening, om kyrkans identitetskris och om ett samhälle som slutar tala om de viktiga existentiella frågorna. 7.3.2013 kl. 09:42

Att möta någon som har det svårt och hjälpa denne att komma på fötter igen är något som kyrkan prioriterar. KP ringde upp fem församlingar som alla svarade att de vid behov genast var beredda att ordna ett samtal. 3.3.2013 kl. 09:00

I dag kom Lärkullastiftelsen och Retreatstiftelsen överens om att ingå ett samarbetsavtal om att anställa en person som marknadsför och utvecklar retreatverksamheten i Svenskfinland. 1.3.2013 kl. 15:24

Sixten Ekstrand, Tomas Ray och Helene Liljeström söker direktorstjänsten för den svenska enheten vid Kyrkostyrelsen. 1.3.2013 kl. 15:22

GUDSTJÄNST. I sommar får församlingen delta i gudstjänsten igen efter en lång coronapaus. Hur många ryms in? Det beror på var du bor. – Det känns overkligt, säger kyrkoherde Mats Lindgård om att öppna kyrkdörrarna igen. 8.6.2021 kl. 12:18

PRÄST. Fred Wilén är ny kyrkoherde i Kyrkslätt. Han träffar varje vecka folk som gillar honom för att de minns honom från radion. 7.6.2021 kl. 14:39

GUDSTJÄNST. I juni börjar kyrkorna öppna upp för gudstjänstbesökare. Men kyrkoherde Johan Westerlund rakar av sig sitt coronaskägg först när kyrkans alla coronabegränsningar är borta. 28.5.2021 kl. 16:05

samtal. Vad är ett gott samtal? Vad händer när människor möts i dialog istället för debatt? Jakten på det goda samtalet tog sig uttryck i en talkshow i kyrkan. 27.5.2021 kl. 17:02

sammanslagning. Fyra församlingar slås samman på Åland och bildar två nya. Sammanslagningarna godkändes av Kyrkostyrelsens plenum idag. 27.5.2021 kl. 14:38