Christer Åberg är pensionerad kyrkoherde och bildkonstnär.

Knivhuggningsförsöket kommer tillbaka i hans drömmar

Personligt.

För länge sedan blev Christer Åberg utsatt för ett knivhuggningsförsök. – Jag blev osedd. Men jag var ung då och hade krafter att komma vidare. Nu är jag äldre. Jag har inte tilräckligt med motkrafter i mig. Jag har märkt att min förmåga och kraft att bearbeta ensam är sämre.

10.3.2025 kl. 14:54

På 1980-talet tog Christer Åberg paus från kyrkan och jobbade inom missbrukarvården. Han började som socialarbetare på en vårdanstalt.

– Sedan utsattes jag för ett knivhuggningsförsök på jobbet. Den som försökte knivhugga mig träffade inte, men det var nära: skjortan gick sönder. Och jag blev så ensam. Jag hade svårt att inse att jag blev så ensam.

Det kom aldrig något samtal från hans chef på Socialstyrelsen. Ingen utom familjen frågade hur han mådde. I systemet gick alla förbi.

– Jag blev osedd. Men jag var ung då och hade krafter att komma vidare. Jag blev präst igen, jag målade mycket. Nu har jag varit pensionär i tolv år.

– Nu kommer knivhuggningen tillbaka i mina drömmar. Och jag försöker förstå killen som gjorde det. Han hade vuxit upp i en helt kärlekslös omgivning.


Varför tror du att knivhuggningen kommer i dina drömmar?

– För att jag är svagare. Jag är äldre. Jag har inte tilräckligt med motkrafter i mig. Jag har märkt att min förmåga och kraft att bearbeta ensam är sämre. Knivhuggningen var ett så djupt händelseförlopp att det sitter i själen. Jag hade länge svårt att lita på någon. Jag kände att jag blev ett föremål.

Vi för vårt samtal i domkapitelshuset i Borgå, där vi har tittat på Christer Åbergs verk: på ljuset i dem, färgerna, fiskarna. Vi sitter i domkapitelssalen och talar och hans röst är mjuk och eftertänksam. Februarisolen lyser in genom fönstren.

– Jag reagerar när det sägs att Jesus är med dig. ”Gud vandrar vid din sida.” Det stämmer inte i mitt fall. ”Nog finns det hopp för allt.” Vad då? Medvandringen och hoppet kommer från andra människor. För att ha ett levande hopp behövs andras stöd, säger han.

Han vet att det finns människor som har en sådan tro att de upplever att Jesus bokstavligen är med dem.

– Men jag vågar påstå att största delen av oss inte känner på det viset. Vi behöver människor som öppnar tunnlar till hoppet, vägar till en upplevelse som är större än min sorg, större än min ångest.

Han skulle önska att kyrkan särskilt fanns till för dem som är sköra. Han vet att det i hans hemförsamling finns medarbetare som har förståelse för det sköra, särskilt genom diakonin.

– Tänk om vår kyrka tog sig an dem som på riktigt gjort fel i sina liv? Om de människorna kunde säga: Det här har jag gjort, och här kan jag ändå vara mig själv. Godkänd som jag.

Det här funderar han på varje gång han målar ett kors.

– Det här är också mitt kors, det här är mina medmänniskors kors, som de får bära till kyrkan.


Jag tror att många kristna går omkring med en skuld över att de inte lyckas få tröst av Jesus. Jag har själv känt den.

– Jag tycker det går djupare i själen än att man känner att man gjort fel. Man känner: jag är fel. Det är svårt. Själavården vi har borde breddas och fördjupas och borde finnas i alla församlingar. Om man får en mer balanserad självbild kan man också ibland öppna dörrar för mysteriet Gud.

Han tänker att fastan, tiden fram till påsk, är avsedd för något väldigt djupt i en människa.

– Man kan öppna luckor man aldrig vågat öppna – i sällskap med en annan människa. Ensam är det svårt att göra det. Det kan sedan leda en till korset och till Jesu uppståndelse. Och sedan till min egen död och min svaga tro på en himmel som finns.

Han tänker att lovsånger inte kan bära hela tron, eller hela människan.

– I värsta fall kan de bli en flykt.


Han var ung
på 60-talet. En del av hans vänner fastnade i missbruk.

– När jag senare jobbade med missbrukare och en klient berättade om sitt liv tänkte jag ofta: Det kunde ha varit jag.

Hans stöd var familjen, med mamma, pappa och sex syskon.

Och bildkonsten.


Vad hjälper tron dig med? Hjälper den?

– Tron för mig har aldrig varit en självklarhet, men det har funnits stunder, små glimtar som har hjälpt mig vidare. Jag tror vi ställer för stora anspråk på tron. Vi förväntar oss en total upplevelse, men jag tror man måste ta tron i små bitar. Vissa dagar finns den inte. Andra dagar kan den finnas någonstans.

Han växte upp i en arbetarfamilj, som yngst av sju barn. Han har fått mycket kärlek.

– Jag hade en väldigt god pappa. Han körde mjölk med lastbil när jag var barn. Hans arbetsbyxor var av läder. När han kom hem och var trött fick vi tre yngsta turvis sitta i hans famn.

Christer Åberg har fortsättningsvis lättast att uppleva tro tillsammans med andra människor.

– Det är syftet med gudstjänsten. Om atmosfären är godkännande och öppen och varm kan man känna sig fri. Det kan bära en någon timme, inge en känsla av hopp. Man måste kanske nöja sig med att man har en skör tro. Jag tror att största delen av kyrkans medlemmar har en sådan.

Han tror på människans förmåga att gestalta livet trots sina sår.

– Konsten har varit ett sätt att göra det för mig. När jag hade min svåraste livskris målade jag nästan dygnet runt, och jag blev inte trött, för det gav mig så mycket.



Han har inte målat på tre år, men nu har han börjat igen.

– Jag tänker på elementära saker, som hur penseln ska hållas i min hand. Jag har Parkinsons sjukdom, men jag skakar inte än. När jag målade senast, för tre år sedan, målade jag konkretistiskt, icke-föreställande. Rutor och bollar. Utställningen blev välbesökt. Många längtar efter det rena, det enkla, det avskalade.

Nu måste han få handen att lyda, och det är svårt efter en lång paus. Vissa dagar har han ont. Vissa stunder fryser han och har det varmt samtidigt. Vissa dagar orkar han gå långt, andra ingenstans.

– I början tänkte jag att sjukdomen kom för mina många synder, men det lämnade jag snabbt. Tanken om en straffande Gud kom av gammal vana.

– Om allt går smidigt när jag klär på mig kan jag efter den sista ylletröjan säga till Gud: Tack ska du ha! Se så fint det gick idag. Och jag har ju min kära hustru Kerstin som hjälper mig och ställer upp för mig.


Under stilla veckan går Jesus medvetet in i sitt lidande. Han känner sig ensam. Det brukar trösta mig. Tröstar det dig?

– Ja, det tröstar mig. Jag har så konkret känt mig så ensam. Oberoende av hur goda människor som finns runt en är man ändå ensam.

Snart blir han 74. Känslan av att åldras är mer påtaglig än förr.

– Många målare börjar alltid med ljusa färger, men jag börjar med det mörka och bygger på med ljust. På något ställe lyser det mörka sedan igenom.


Christer Åberg

Pensionerad kyrkoherde, bildkonstnär. Bor i Borgå med sin hustru Kerstin.

Studerade bildkonst under ledning av Lasse Marttinen. Har ställt ut bland annat i Finland, Sverige, Norge och Frankrike. Hans sakrala verk finns i flera finländska kyrkor och kapell.

Har premierats med franska konstnärgillets Diplôme du Val d’Or. Har flera gånger deltagit i Salon SNBA vid Carrousel du Louvre.

Läser helst just nu: Dikter av Alexander Bargum. Några rader säger mer än en hel predikan.”

Ljuspunkt i fastan: Marie bebådelsedag: ”Då får man lite andas ut. Det är en fin helg: den varma, öppna famnen.”

Text och foto: Sofia Torvalds


Kyrka. De svenskspråkiga församlingarnas ”riksdag” stiftsfullmäktige samlas undantagsvis inte i höst. 29.8.2011 kl. 00:00

Kultur. Det är svårt att vara stadsbo. Alla utanför ring ettan vet ”precis” hurdan du är. Ännu värre är det – som i Kjell Westös fall – att vara född förortsbo med rötterna utanför stadskärnan. Då vet också de som gynnats av storken och blivit nedsläppta inom spårvagnsnätet ”precis” hurdan du är. 26.8.2011 kl. 00:00

Människa. Hans första fråga till stamgästerna på Helsingfors järnvägsstation är inte ”känner du Jesus?, utan ”Hur mår du?”. 25.8.2011 kl. 00:00

Ledare. Hösten rullar igång verksamhetsmaskineriet i församlingarna. Samtidigt går – även den här hösten – mer än en församlingsanställd tillbaka till jobbet med en molande oro i maggropen. Ska man faktiskt orka ännu ett varv? Alla orkar inte heller. 25.8.2011 kl. 00:00

Johan Sandberg. Det är med ett lätt vemod jag igen får konstatera att semestern är slut och att skolorna börjat. Inte för att jag har något emot att börja jobba igen. Det är rätt skönt att återgå till vardagsrutinerna utan att varje dag behöva ägna tankemöda åt familjens program eftersom dagen är färdigt inrutad. 25.8.2011 kl. 00:00

Teologi. Tro gärna, men var inte för radikal. Det är merparten av finländarnas inställning till religion, visar en färsk internationell undersökning. 24.8.2011 kl. 00:00

Människa. Eveliina Kujala är volontär i Taizé. – Första gången jag var här avskydde jag det. 24.8.2011 kl. 00:00

Insändare. Jag vill tacka Eva Hietanen för hennes synnerligen visa och tänkvärda insändare i KP nr 33! Jag håller med  Eva om att vi nog måste söka orsakerna i den andliga och osynliga världen, då vi talar om det hemska som Breivik gjorde i Norge,. Jag gillade särskilt denna mening i Evas insändare: "Så handfallna som vi nu står inför det onda borde vi kristna inte behöva vara". Precis som Eva har också jag ständigt förundrat mig över den handfallenhet och förvåning som många, även kristna, har visat efter våldsdåden i Norge. Man hör ofta kommentarer som: "det här är ofattbart", "hur KAN nåt sådant här hända?" eller "varifrån kommer denna ondska?". Men, ÄR det nu verkligen så ofattbart det som har hänt? Bibeln säger trots allt att det finns en personlig djävul, en fallen ängel som enbart är ute efter att: "stjäla, slakta och döda"(Joh 10:10). 1 Petrusbrevet 5:8 säger: "er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka". Jag finner det tragiskt att vissa kristna kan sin Bibel så dåligt, att de inte kan lokalisera varifrån ondskan kommer. Om djävulen bara vill stjäla, slakta och döda, och går runt som ett rytande lejon, behöver vi då verkligen vara osäkra på vilken andemakt som inspirerade Breivik till att meja ner oskyldiga människor? Med tanke på att djävulen och hans många demoner är närvarande här i denna fallna värld, är det snarare mer ofattbart att det inte händer ännu mer elände i världen än vad det faktiskt gör. Till all lycka behöver vi som kristna dock inte vara rädda för satan. Vi vet att Jesus har vunnit seger över all ondska på Golgata kors, då han dog och uppstod för att ge oss liv och liv i överflöd. Tror vi på Honom, så har vi evigt liv, och ingen kan ta det livet ifrån oss. Dödar någon vår jordiska kropp, så kommer vi till himlen, där vi får njuta av en mycket godare värld än denna. I Guds närhet är vi trygga och skyddade mot djävulen. 23.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Samma kapell. Ena församlingen går i procession med rökelsekar. Andra har ett lovsångsteam. Håller församlingarna på att nischa sig? 23.8.2011 kl. 00:00

Teologi. Teologernas åsikter om yoga går i sär. Max-Olav Lassila avråder kristna från yogaträning, men Patrik Hagman tycker inte att man kan dra allt österländskt över en kam. 22.8.2011 kl. 00:00

Människa. För drygt fem år sedan förlorade Heidi och Ove Hagnäs sin dotter Moa i en tragisk drunkningsolycka hemma på gården i Kronoby. Kort därefter insjuknade Heidi i cancer. 19.8.2011 kl. 00:00

Marina Wiik. 18.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Militära experter tillkallades till Pedersöre församlingshem i går för att ta hand om en krigstida granat som hittades i närheten av ingången till pastorskansliet i Kyrkostrand. 18.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Pressträffar med medierna, andlig fördjupning och smarta förvaltningsstrategier. Den stora utmaningen för stiftets biskop och domkapitlet är ändå att inspirera dem som jobbar i kyrkan att hålla ångan uppe. 17.8.2011 kl. 00:00

prostar. Biskop Bo-Göran Åstrand har utnämnt tre nya prostar: kyrkoherden i Larsmo församling Max-Olav Lassila, kyrkoherden i Tammerfors svenska församling Kim Rantala och chefen för familjerådgivningscentralen inom Raseborgs kyrkliga samfällighet Ann-Sofi Storbacka. 15.12.2020 kl. 16:14

jultraditioner. "Gemenskapen i församlingsvåningen blir det egentliga julfirandet." 16.12.2020 kl. 10:00

julafton. – Jag tror det kommer att bli en speciell stämning. Jag tror att radion blir ett surrogat för den kontakt man vanligtvis haft med släktingar, säger Kjell Ekholm. 16.12.2020 kl. 09:00

biskop. Mari Leppänen är den tredje kvinnan som blir biskop i Finlands evangelisk-lutherska kyrka – och den första med rötter i den laestadianska väckelsen. – Det har lärt mig sådant om utanförskap som jag hoppas jag får nytta av. 15.12.2020 kl. 09:18

förbundsarken. För över hundra år sedan anlände
 finländaren Valter Juvelius och 
britten Montagu Parker till Jerusalem. 
De skulle inleda utgrävningar vid Tempelberget. Deras hemliga uppdrag var att hitta förbundsarken, lådan med de budtavlor som Israels folk fick av Gud. 11.12.2020 kl. 17:47