John L Bell växte upp i Kilmarnock, en industristad i sydvästra Skottland. När han var nio år började han ta pianolektioner. Han drömde om att bli musiklärare – trots att han sedan han var liten också haft en tyst och hemlig dröm om att bli präst.
– När jag var sjutton år fick jag i skolkören höra att jag inte kan sjunga. Det tog mig år att komma över det. När jag sedan började jobba med kyrkomusik var det viktigt för mig att göra det möjligt för precis alla att sjunga med.
Själv visste han ju att han kunde sjunga: alla i hans familj sjöng. Hans yngre bror blev operasångare.
– I något skede insåg jag att Gud inte gav mig min brors röst. Han gav mig min röst, den jag har. Ibland låter den gäll, men den har varit en sådan gåva. När jag visar hur man ska sjunga något blir det ingen tävling. Jag uppträder inte, jag kommunicerar: Om jag kan göra det här kan du det också, för lyssna nu på hur min röst låter. Så ibland när jag jobbar med kantorer och kyrkomusiker säger jag: sjung ert värsta, inte ert bästa.
”Är du rädd för kvinnor?”
När han växte upp upplevde han många stunder av Guds närhet.
– Jag kallar dem inte mystiska för de var verkliga. Det fanns stunder av klarhet och också ett kall att bli pastor. När jag var sjutton år sa jag det högt.
Men det var inte lätt. När han såg på pastorerna i sin egen stad var de så … tråkiga.
– De levde liksom i en liten, trång zon och talade aldrig om något kontroversiellt. När jag läste evangelierna kände jag att Jesus var ute i det öppna ganska mycket, och umgicks med människor som inte alltid var lämpliga och talade om saker som inte alltid var lämpliga.
En annan sak han visste sedan han var fyra år var att han var homosexuell. Det kom en stund under teologistudierna då han visste att det var en fråga han behövde diskutera med sin professor.
– Han frågade: Är du rädd för kvinnor? Jag sa: Nej! Han sa: Jag ser ingen orsak till att du inte skulle kunna bli präst. Om min fru och jag skulle höra till din församling skulle vi komma till din kyrka.
Så var det i många år: alla visste att han var homosexuell, men det diskuterades inte offentligt.
– Men för tio år sedan bestämde jag mig för att vara öppen med det. Det var efter att jag hörde om en ung flicka i en konservativ församling, som begått självmord för att hon inte trodde att Gud kunde älska henne som hon är. Och jag tänkte att jag inte vill att ett enda Guds barn ska göra något sådant. Om det hjälper ska jag vara helt öppen med min homosexualitet.
Jag lärde mig lita på lekmännen
Han hade tänkt att han kanske skulle bli präst i någon liten församling, men så blev det inte. Han pausade sina studier i två år och var assisterande pastor i en internationell församling i Amsterdam.
– Där hade folk tillit till mig. Folk kom dit varje vecka för att diskutera – inte för att höra en föreläsning utan för att upptäcka själva. Jag lärde mig en ny sorts liturgi. De testade saker: vad händer om man rör sig i kyrkorummet? Om man tänder ljus?
Jag lärde mig hur viktigt det är att lita på lekmännen och använda dem, det de verkligen har i sig. Jag tror inte att Gud vill att människor ska vara icke-autentiska. Ofta när lekmän deltar i mässan gör de bara samma sak som pastorn gör. De talar på samma sätt, använder samma ord. Men det är ju inte deras språk! De måste frigöras.
– Jag lärde mig hur viktigt det är att lita på lekmännen och använda dem, det de verkligen har i sig. Jag tror inte att Gud vill att människor ska vara icke-autentiska. Ofta när lekmän deltar i mässan gör de bara samma sak som pastorn gör. De talar på samma sätt, använder samma ord. Men det är ju inte deras språk! De måste frigöras.
När han var färdig med studierna blev han ungdomspastor i Skottland. Om söndagskvällarna samlades de i kyrkan, förde diskussioner, skapade liturgi.
– Den liturgin likande inte alls söndagsförmiddagens. Vi undersökte ett tema från Bibeln. Vi ville också undersöka hur vi sjunger om vi inte använder orgel eller piano. Så vi sjöng, 400 barn i stämmor, utan ackompanjemang.
Han samlade tio personer ur barngruppen och de började rota i hur man kunde se på Bibeln, hur man kunde läsa den och dramatisera den, hur man kunde utföra symboliska handlingar så att de kändes naturliga.
Det här blev sedan hans jobb, senare något han fortsatte med i den ekumeniska Iona-kommuniteten: att förnya gudstjänsten och dess sånger.
Om en församling här i Finland bad dig om hjälp för att förändra gudstjänsten eller liturgin eller hela gemenskapen, var skulle du börja?
– Det första jag skulle säga är: tala med varandra. Vad gör det möjligt för dem som deltar att verkligen engagera sig i liturgin på ett meningsfullt sätt? Och vad är det som hindrar dem?
När han diskuterar musik med människor brukar han fråga: Vad är det i den här sången som talar till oss om Gud? Eller om oss till Gud?
– För om den inte gör det, då kan vi glömma hela saken.
Han tänker också på predikan. I många kyrkor predikar man i tjugo minuter, i vissa till och med fyrtio.
– Och all information vi får av sociologer är att människors koncentrationsförmåga har blivit märkbart sämre. Så att stå och läsa anteckningar i tjugo eller fyrtio minuter och anta att folk hänger med … det fungerar inte.
Upptäckte ”bifigurerna”
I Iona-kommuniteten hörde det till principerna att läsa Bibeln och be i åtminstone en halv timme per dag. Det har gett honom andlig näring.
– Men jag läser också mycket sekulär litteratur, för det är där människorna finns. Om du bara befinner dig i en hermetiskt tillsluten kristen bubbla, då kommer inga nya, banbrytande tankar.
För ett antal år sedan bestämde han sig för att läsa Bibeln från början till slut, men enbart läsa de kapitel som nämner kvinnor.
– I Gamla testamentet upptäckte jag omkring 30 kvinnor som jag inte alls kände till – och ändå hade jag läst Bibeln sex–sju gånger. Men jag hade sett dem som bifigurer.
Han tänker till exempel på Selofchads döttrar, som det står om i fjärde Mosebok. De hade ingen bror, och bad Mose om att få ärva sin far.
– Och Gud svarade: ändra på lagen! De ändrade på lagen 3 000 år innan samma sak skedde med den brittiska eller amerikanska lagstiftningen. När jag berättar om det bibelstället säger kvinnor alltid: Varför kände jag inte till det?
John L Bell:
– Psalmskribent och präst i Church of Scotland. Besökte Finland i februari, deltog i kantorsdagarna i Vasa och ordnade en workshop i Johannes församling i Helsingfors.
– Han har tillsammans med sina kollegor givit ut över 15 samlingar med sånger, av vilka många har blivit översatta till vitt skilda språk som exempelvis japanska och frisiska. Han har skrivit böcker om liturgi, kyrkomusik, de heliga skrifterna och aktuella frågor, medverkar i radio och föreläser runt om i Europa, Nordamerika och på det södra halvklotet.
– Född i Kilmarnock. Har varit medlem i Inona-kommuniteten. Bor som pensionär i Glasgow.
– Hans mest kända psalm i vår psalmbok är psalm 917: Möt mig nu som den jag är.
