Omkring Krämars breder sig de egna åkrarna och skogarna. Här har Nina Långstedt sina rötter.

”Människan hör absolut till naturen – vi borde bara börja bete oss som en lite mer nyttig art”

GRÖN OMSTÄLLNING.

Nina Långstedt är den sjunde generationen som odlar jorden på Krämars i Svartå, Ingå. Hon vill göra allt hon kan för att rädda inte bara Krämars utan hela planeten för framtidens generationer. – Det är hopplöst, men vi måste göra det ändå.

13.2.2025 kl. 09:43

När man vänder in på vägen till Krämars gård är all åkermark och alla skogar som syns runtomkring familjen Långstedts.

På 1830-talet sålde den bonde som odlade marken sin gård, och Nina Långstedts förfäder köpte den. Sedan började de bygga huset – det tog tjugo år. 170 år senare står det kvar.

– Man har djupa rötter när man är uppvuxen på en bondgård. Det är så självklart att jag inte ens tänker på det.

Att bli bonde på Krämars var något hon gled in i, inget hon medvetet planerade.

– Men nu efteråt märker jag att pappa uppfostrade mig till att bli bonde. Han tog mig med när han skulle ta hand om djuren – vi hade grisar på den tiden. Och så gav han mig små uppdrag: kör traktorn dit och gör det här.

Hon var en pojkflicka och tyckte om utmaningar, och kände sig aldrig pressad. Att bli agrolog vid ”Skuffis” i Åbo var ett lätt och självklart steg.

När hon var 35 år flyttade hon tillbaka till Krämars. På den tiden fanns det ett politiskt beslut om att föryngra bondekåren, så läget var lämpligt för ett generationsskifte.

– Två år senare dog min pappa i hjärntumör, bara som 58-åring – han var lika gammal som jag är idag. Då ville jag på allvar ta hand om gården. Det betydde mer för mig än allt i världen.


Nina Långstedt har egna höns som förser familjen med ägg.



Långt hår och grön tröja

Det första stora beslutet hon fattade som bonde var att gå över till ekologisk odling. För hennes var det en samvetsfråga, och något som hade väckts redan under studietiden.

– När jag studerade sa vår växtodlingslärare att de som odlar alternativt är människor med långt hår och grön ylletröja.


Och hade du långt hår och grön ylletröja?

– Jo! säger hon och brister ut i skratt.

– När jag tog över gården var det en frihet att jag fick göra allt på eget sätt. Det var onödigt att spekulera i vad pappa skulle ta tyckt om det ena eller andra, det var bara att göra.

Det var också en social utmaning att bli ”ekobonde” – som sagt: håret och ylletröjan och allt det.

– Jag var också rädd för att misslyckas med odlingen, eftersom den var obekant för mig. Tänk om det kom en massa skadeinsekter och ogräs? Men det hände aldrig.

Att odla ekologiskt innebär mer jobb.

– Du kan inte hämta en burk med kemikalier när du ser att något är fel, du måste göra saker i rätt tid och kanske planera mer medvetet.


En ödesfråga

För henne är klimatförändringen och förlusten av biologisk mångfald något hon tänker på och arbetar med hela tiden, i sin vardag. Hon tänker på det när hon odlar, hon tänker på det när hon konsumerar, när hon ordnar kurser, bjuder gäster, ingår i nätverk och organisationer.

– Det engagerar mig så mycket, för det är en ödesfråga för vår planet och för vår framtid. Det är en stor sak att binda koldioxid i jorden, att binda den i vår odlingsjord.

Ett av målen vid klimatmötet i Paris har varit att få kolreserverna i jorden att öka med fyra promille per år. Det motsvarar människans årliga koldioxidutsläpp.

– Det kan vi sköta genom att förändra vårt jordbruk. Det enda sättet att någonsin förändra något i världen är att börja vid gräsrötterna.

Hon tänker på flygbilder från Europa – hur de såg ut för 80 år sedan och hur de ser ut idag.

– På kort tid har vi förstört jättemycket. Vi har tagit i bruk en alltför stor del av naturen. Vissa människor säger att människan är orsaken till allt ont och människan borde utrotas – så ser inte jag på det. Människan hör absolut till naturen. Vi borde bara börja bete oss som en lite mer nyttig art. Vi har haft en lite för stor tro om oss själva som förvaltare.

Det är utmanande att jobba med något som samtidigt är så viktigt och så omöjligt. Miljöskulden kommer att betalas av de kommande generationerna, ändå lever vi fortfarande i en värld där vi vill ha snabba cash.

Diskussionen om den så kallade gröna omställningen är nödvändig men väldigt komplicerad, tänker hon. Det handlar om mer än teknik och energiformer.

– Fler och fler kritiska röster talar om att ekvationen med den gröna omställningen inte går ihop. Vi kan inte bygga så många vindkraftverk att vi kan fortsätta konsumera som nu. Vi kan inte fokusera på tillväxt. Vi måste börja fundera på att spara.


Många känner uppgivenhet inför allt det här. Man undrar om man ska göra sig besvär när det ändå är så hopplöst. Känner du att det är hopplöst?

– Ja, det är hopplöst, svarar hon snabbt.

– Det är hopplöst. Det är hopplöst och jättesorgligt, och vi kan inte lura oss med att det räcker med att vi sorterar plast.

Hon funderar en stund.

– Den här jämförelsen kanske haltar, men: För en människa som fått besked att hen är allvarligt sjuk blir livet mer värdefullt. Det är samma sak med det här. Livet blir mer värdefullt när du ser att det är hotat, och när du inser hur värdefullt det är mår du på sätt och vis kanske helt okej.

För henne själv har det betytt mycket att ingå i ett nätverk av andra som tänker likadant. Det är viktigt för henne att vara aktiv i kyrkopolitiken, och kunna påverka hur kyrkan förvaltar sina skogar.

Hon förväntar sig att det finns ekologisk mjölk i den lilla butiken i Svartå, och därför finns där ekologisk mjölk.

– Men tanken om tillväxt är så djupt rotad i oss och i alla våra politiska partier. Vi tror att tillväxt betyder livskraft, men det gör det inte alls. Vi pratar om livskraft men vi glömmer livskvalitet. Vad räcker till för att leva ett gott liv? Vi har en grym överkonsumtion av nästan allt. Om du studerar vad som leder till lycka: inte är det konsumtion.

Och varför sätter vi så stor tilltro till att fixa klimatet med ny teknik?

– Jag tror överlag att vi behöver ha en mer ödmjuk hållning till naturen och naturens system. Det är ett fantastiskt system, något en människa inte kan skapa. I en matsked av fruktbar jord finns det mer mikroorganismer än det finns människor på jordklotet. Vi kan inte gå dit med en burk och förändra det, vi behöver ta ett steg tillbaka.

Den här ödmjuka inställningen går på sätt och vis igen i hennes tro. När hon var yngre funderade hon på om det är vi som skapar Gud eller Gud som skapar oss.

– Men det funderar jag inte på mer. Jag läste teologi när mina barn var små och grävde i min tro. Idag känner jag mig lyckligt lottad för att min relation till Gud finns i min benmärg: jag behöver inte fundera på den.


Ett bra liv

På Krämars ser hon sig som en förvaltare: en person som tar hand om gården en stund, tills följande person tar över. Det är som med oss alla: vi förvaltar jorden en kort sekund, innan våra barn tar över.

För att klara av det måste vi tänka på vad som räcker till för ett bra liv. Själv behöver hon inte mycket.

– Inget jag konsumerar ger mig längre en kick. Inte en ny bil, ingenting. Jag behöver inga lyxresor, jag behöver bara cykla till havet eller se en bäck i skogen.

– Redan i 25-årsåldern har vi lärt oss att våra val får konsekvenser. Om vi väljer att äta en morot som är odlad i näringsrik jord har den mer näring i sig, äter vi den mår vi bra och blir inte så lätt sjuka. Väljer vi den moroten väljer vi samtidigt ett system som ger renare vatten och luft. Det handlar om mig och mina små val.

Ute på Krämars åkrar finns en källa. Den flödar året om och fryser aldrig, både sommar och vinter är vattnet åtta grader. I den kan man vinterbada.

– Vi har ofta internationella vagabonder och praktikanter boende hos oss. För dem är källan väldigt exklusiv. De har sett alla femstjärniga hotell, ändå kommer de tillbaka för att dela kylskåp och dusch med oss. Det kom en kvinna från Paris en gång, tittade på källan och sa att dit går hon aldrig. Efter ett tag hade hon ändrat sig och ville vara ett med naturen.

Text och foto: Sofia Torvalds


Ukraina. Stig Kankkonens barnbarn har anslutit sig till den frivilliga hjälpbataljonen i Ukraina. Läs Stigs tankar här. 14.3.2022 kl. 10:40

Ukraina. Ukrainakriget har också hämtat sin grund i den ryska ortodoxa kyrkans nyskrivna doktrin. President Vladimir Putin har under vägen plockat upp den som ett redskap. Patriarken talar om det mytiska riket Rus – och är nog inte den som övertalar Putin om att ingå fred, säger en finländsk forskare. 9.3.2022 kl. 16:08

sammanslagning. Församlingarna i Malax, Petalax och Bergö dras in vid årsskiftet och i stället grundas en ny, tvåspråkig församling, meddelar domkapitlet. 9.3.2022 kl. 12:04

LEDIGA TJÄNSTER. Tjänsten som stiftssekreterare för personalvård vid domkapitlet i Borgå stift har lockat fyra sökande. 7.3.2022 kl. 17:41

Helsingfors. Det blir fel när Helsingfors samfällighet fortsätter ha den lägsta kyrkoskatten i landet och samtidigt lägger ett massivt sparprogram på sina församlingar. Det anser lagfarne assessorn Lars-Eric Henricson vid domkapitlet i Borgå stift, som bevakar den svenska minoritetens intressen. 7.3.2022 kl. 10:43

NÄRSTÅENDEVÅLD. – Misshandel sker bland höginkomsttagare och låginkomsttagare, bland alla yrkesgrupper, religioner och minoriteter. 4.3.2022 kl. 08:36

LEVA. Livet har ljusnat för Ulrika Mylius. Men vägen dit har varit lång och slingrig. Hon berättar om självskadebeteende och självmordsförsök, men också om orubblig vänskap och om hur den där viljan att leva kan återvända. 3.3.2022 kl. 00:00

Svenska kyrkan. Klimatförändringarna kommer att påverka oss alla globalt och de kommer att väcka existentiella frågor. Ska vi då skicka in våra unga i en sådan tid utan att ge dem redskap? Det tycker jag är ett svek, säger Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén. 2.3.2022 kl. 15:43

domkapitlet. Pastor Dennis Svenfelt avstängs fortsättningsvis från prästämbetet fram till den sista april, beslöt domkapitlet idag. Kyrkoherdetjänsten i Tammerfors ledigförklaras på nytt. 1.3.2022 kl. 16:15

ryssland. – Jag är rädd för min kyrkas säkerhet och ärligt talat är jag trött på att vara rädd för min egen säkerhet. Jag kan inte säga att jag inte är rädd för Putin – han skrämmer ju hela världen. 1.3.2022 kl. 12:06

krig. – I svåra situationer, när man inte kan se någon framtid, knäpper man sina händer och suckar uppåt även om man inte skulle vara så troende, säger kyrkoherde Kim Rantala, som varit präst inom de fredsbevarande styrkorna i Libanon och Bosnien. 1.3.2022 kl. 08:51

Ukraina. Rabbe Tiainen och Anders Hedman är initiativtagare till en två veckor lång ljusdemonstration framför den ryska ambassaden i Helsingfors. – Ett väsentligt motiv är att vi vill uttrycka sorg över det som sker. 28.2.2022 kl. 19:36

Ukraina. Vid Nylands brigad talar man om Ukrainakriget som alla andra i samhället. När det krisar har militärpastor Markus Weckström en klar grundinställning inför sina "församlingsbor" vid brigaden: ta en sak och en dag i sänder. 25.2.2022 kl. 19:00

ungdomar. Oro och frågor ska bemötas öppet och ärligt, säger ungdomsarbetsledare Mats Fontell. Ungdomar uttryckte stor medkänsla med de krigsdrabbade, under en ungdomssamling i Borgå. 25.2.2022 kl. 11:39

Ukraina. När Ukrainakriget bröt ut igår samlades biskoparna snabbt och fattade beslut om att kyrkorna i hela landet samma kväll skulle öppna dörrarna för bön för fred. 25.2.2022 kl. 10:40

BÖCKER. Christa Mickelsson och Sofia Torvalds är kolleger på Kyrkpressen, men också goda vänner. De är båda bokaktuella i höst. I sina nya böcker avhandlar de hur man reser sig efter ett fall, respektive hur man egentligen ska tas med livssorgen. 1.9.2024 kl. 19:06

fotboll. Borgå stifts lag Ankdammen United var det mest jämställda laget i kyrkans turnering Gloria Patri – men tyvärr räckte det inte ända fram. – Vi kämpade hårt men det var tungt, konstaterar lagledaren Kristian Willis och lagkaptenen Lukas Brenner efter en svettig dag i Vierumäki. 30.8.2024 kl. 17:36

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17

SPLITTRING. För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker. 26.8.2024 kl. 15:36