Skådespelaren Anna Hultin förlorade sin pappa när hon var 17 år och sin mamma när hon var 25 år.
– Det har präglat mig jättemycket. Någonstans förstod jag väldigt tidigt att jag var nästa i raden. Jag förstod också tidigt att livet tar slut. Det finns ingenting som heter att någon är döende. Från det ögonblick vi föds är vi alla på väg mot döden. Men vi lever tills vi inte längre andas. Jag tänker att det handlar om att våga leva. Våga vara sig själv, våga utvecklas.
När hennes föräldrar dog tänkte att hon att hon måste leva här och nu hela tiden, utan att fundera på morgondagen.
– Men idag tycker jag att det där uttrycket ”Lev idag som om du skulle dö imorgon, men planera som om du skulle leva för evigt” är klokt. Man behöver båda delarna.
Innebörden av att vara människa
Anna Hultin hör till kyrkan.
– Jag ser mig själv som både andlig och pragmatisk. Jag är inte ateist, men jag är heller inte djupt troende.
Hon är öppen för att det finns något större än vi.
– Jag var med när både min mamma och pappa dog. Jag tycker att det är självklart att kroppen är vårt tempel under vår tid på jorden, men att själen är något annat. Om energi inte kan försvinna, vad händer då med själen? Jag vet inte. Men jag tror att något finns kvar.
Jag tycker att det är självklart att kroppen är vårt tempel under vår tid på jorden, men att själen är något annat. Om energi inte kan försvinna, vad händer då med själen?
– Jag tror att vår tid på jorden handlar om att lära oss att älska. Att vara så goda vi kan. Jag tycker att vi borde vara mer ödmjuka inför vad det innebär att vara människa. Inte rynka på näsan åt vad det är att vara människa. I mitt arbete tycker jag att det viktigaste är att inget mänskligt är mig främmande.
Hon förstår inte varför vi lägger ner så mycket tid på att gräla, att skapa osämja, att hävda oss själva.
– Livet är kort. Vi har inte obegränsat med tid. Jag tycker att det är viktigt att man förstår att vårt liv är här och nu och inte tänker ”skit i det, i himlen blir vi alla förlåtna”.
Anna Hultin förstår inte varför vi lägger ner så mycket tid på att gräla, att skapa osämja, att hävda oss själva.
Du har haft en lång karriär. Vilket är ditt mest minnesvärda ögonblick?
Hon funderar länge.
– Kanske när jag spelade Ronja Rövardotter. Jag var den första Ronja på scen, och i publiken satt både Astrid Lindgren och Tove Jansson. Då kände jag verkligen historiens vingslag. Det var min första stora roll. Jag blev färdig från teaterhögskolan när jag var 21, eftersom jag började så tidigt.
Jag var den första Ronja på scen, och i publiken satt både Astrid Lindgren och Tove Jansson. Då kände jag verkligen historiens vingslag.
Har du någonsin varit trött på ditt yrke?
– Nej, aldrig. Men jag är gärna ledig ibland. Jag har inget behov av att jobba hela tiden. Många frågar hur jag orkar upprepa samma sak kväll efter kväll. Men det är aldrig exakt samma. Jag är en annan person varje dag, publiken är annorlunda varje gång.
– Jag tycker att skådespeleri handlar mycket om att genom upprepning hitta en djupare essens. Det är en process, och därför blir det aldrig tråkigt. Som skådespelare gör vi kött av berättelser om vad det att vara människa, på olika sätt.
– Nya treåringar kommer hela tiden, och så känns det också med klimakteriet. Medvetenheten är ändå större nu än när jag började skriva om ämnet. Lite fler pratar om klimakteriet och dess påverkan på hälsa, arbetsliv och välmående.
Du har blivit Svenskfinlands främsta utbildare i klimakteriet. Vad tycker du om den beskrivningen?
– Jag har ingenting emot det, men det är ingenting som jag har sökt. Jag brinner verkligen för ämnet och vill att hela samhället, inte bara kvinnor, ska förstå den här livsfasen bättre.
Med den humoristiska monologen Är det hett här? har hon satt klimakteriet på kartan i Svenskfinland, med början år 2021. I dag har hon spelat pjäsen så mycket som 130 gånger.
– Det är lite som en dagispjäs. Nya treåringar kommer hela tiden, och så känns det också med klimakteriet. Vi börjar bli ganska bra på att ta i beaktande att människor har mens, men inte ens där har vi kommit tillräckligt långt. Medvetenheten är ändå större nu än när jag började skriva om ämnet. Lite fler pratar om klimakteriet och dess påverkan på hälsa, arbetsliv och välmående. Jag önskar att arbetsplatser skulle förstå vikten av att inkludera gynekologi i företagshälsovården. Fortfarande saknas åtgärder för att förbättra situationen för kvinnor. Det borde vi göra något åt.
Monologen kombinerar allvar och fakta med humor. För Anna Hultin är humor i livet A och O.
– Att kunna skratta, även åt svåra saker, är livsviktigt. Man ska inte skratta åt andra, men att skratta tillsammans kan lätta på trycket. Det gör det lite lättare att vara människa.
Anna Hultin
– Född i Helsingfors, bor i en gammal gård i Sibbo. Till familjen hör hennes kanadensiska man, tre vuxna barn och en svart labrador.
– Har jobbat på Svenska Teatern sedan hon var 21 år. Är aktuell med farsen ”En lysande idé” och monologen ”Är det hett här?”. I höst har hon huvudrollen som Gunnel i Milja Sarkolas nyskrivna pjäs ”Förgät mig”.
Anna Hultin är aktuell med farsen ”En lysande idé” på Svenska Teatern. FOTO: CATA PORTIN
