Familjen firade med tårta när Tomi Tornberg kom hem från sjukhuset – med alla sina nya mediciner.

De fick igång hans hjärta med en defibrillator – "Jag har fått lära mig att ingen är oersättlig"

HJÄRTINFARKT.

Hjärtinfarkten i slutet av september kom utan förvarning. Kyrkoherde Tomi Tornberg är bara 44 år men anpassar sig nu till ett liv med hjärt- och kärlsjukdom. – Jag har fått lära mig att ingen är oersättlig. Nu äter jag samma mediciner som mina äldre församlingsbor.

30.10.2024 kl. 08:00

Den 26 september var en vanlig torsdag för Tomi Tornberg, kyrkoherde i Malax församling. Han spelade innebandy i Övermalax skola, som han brukar göra på torsdagskvällar.

– Men den kvällen slutade jag lite tidigare, för jag kände att jag inte mådde riktigt bra.

Han minns att han åkte hem och sa till sin fru Anne-Mari att han inte kände sig helt okej. Han minns att han gick i duschen. Sedan minns han inget mer.

– Min fru har berättat att jag kom ut ur duschen och sa till henne att det är bäst att hon ringer efter ambulans.

Han ska ha sagt att det kändes som kraftig halsbränna. Hon ringde 112 och fick veta att hjälpen var på väg. Han hade lagt sig på sängen för att vila, men när hans fru tittade till honom såg hon att han blev medvetslös, började krampa och slutade andas.

– Hon ringde 112 på nytt och fick rådet att få ner mig från sängen och inleda hjärt- och lungräddning. Hon hann bara trycka på bröstkorgen en gång, och tänka att hon kanske borde använda mer kraft, när hjälpen var där. Lite senare anlände ambulansen och helikoptern.

Det råkade sig att frivilliga brandkårister som var experter på första hjälpen just då hade befunnit sig på brandstationen i Malax.

– Det var tur – eller Gud, säger Tomi Tornberg.

De började genast med hjärtmassage och fick igång hans hjärta med en defibrillator. Han hade hunnit vara utan puls i några minuter.

– När de fått läget stabiliserat kördes jag till Vasa. Där gjorde de en ballongutvidgning av hjärtat.


Har varit beredd på döden

Ett drygt dygn efter hjärtinfarkten vaknade Tomi Tornberg på intensiven i Vasa.

– Jag vet inte om jag förstod precis vad som skett. Jag var nog väldigt förvånad. Mina anhöriga och personalen berättade flera gånger vad som hänt, och jag förstod ju hur oroliga alla varit och bad om ursäkt för att ha chockat dem.

Känslomässigt, säger han, vet han inte än om det helt och hållet sjunkit in hos honom hur nära döden han var.

– Jag har förstått det med förståndet, men inte med känslorna.

Du är präst. Tycker du att ditt yrke hjälper dig att handskas med tanken på döden?

– Jag skulle nästan vilja säga så. Jag har på riktigt menat det när jag sagt att allt kan hända alla. Jag har många gånger tvingats jordfästa människor som är yngre än jag själv. Jag har aldrig haft en känsla av att döden är något som inte kan drabba mig, utan tvärtom tackat Gud för att jag fått leva.

Han är tacksam över att han inte dog, men menar att han inte skulle ha varit bitter för egen del om han dött.

– Jag har ju fått leva i 44 år! Men det skulle ha känts orättvist mot min fru och mina barn om jag gått bort.


Orsaken oklar

Det är höljt i dunkel varför just Tomi Tornberg drabbades av hjärtinfarkt. Han har god kondition, han hade bara lite förhöjda kolesterolvärden och normalt blodtryck. Men han har genetisk belastning från båda sidorna i familjen.

– Nu får jag bara acceptera att jag har hjärt- och kärlsjukdom och kanske äter mediciner resten av mitt liv. Jag läste någonstans att det för 30–40 år sedan var sådana här plötsliga hjärtinfarkter som var en vanlig dödsorsak bland män mellan 40 och 60 år. Idag har vi bättre vård och folk lever längre.

Han funderar givetvis på vad han ska göra annorlunda när han – förhoppningsvis – återvänder från sin sjukledighet efter en avslutande hjärtkontroll den 6 november.

– I Malax har vi en församling som varit med om en sammanslagning och vakanta tjänster – jag har bland annat vikarierat ekonomichefen i flera år. Men jag har ändå inte själv upplevt det som stressigt. Jag har trivts med mitt jobb.

Men nu tänker han att han helt konkret förstår att ingen är oersättlig.

– Jag märker att det ändå skapar vissa problem att det bara är jag som har ett lösenord till ett visst program eller är den enda som kan ta ett visst beslut. Också under semestern har jag löst det med att komma in och jobba en dag.

Hans insikt nu är att han måste bli bättre på att delegera.

– Jag måste konstatera att jag inte är ensam – det här är ett grupparbete. Jag har kanske haft det felet att jag inte orkat lära någon annan, utan hellre gör en uppgift själv för att det ska gå snabbare i stunden.


Många bad

Tomi Tornberg minns inget vitt ljus efter en svart tunnel eller något annat som skulle göra sig bra som vittnesbörd av en man som rent tekniskt var död i några minuter.

– Det kändes som om jag sov. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag upplevt något tydligt Gudsmöte – jag tror nästan att det hade varit en lite jobbig upplevelse. Det hade varit för stort för mig! Jag tar min tro på allvar och vill grunda den på Jesus och Bibeln i stället för någon personlig upplevelse.

Han är oerhört tacksam över att så många bad för honom genast efter infarkten. Medan han blev återupplivad sände hans fru ut en böneuppmaning som spred sig – faktiskt till hela världen.

– Jag är tacksam både för förbönen och för den vård jag fått. Det är så intressant att tänka att bönen inte är begränsad till tid och rum. Det kändes oerhört att efteråt få veta att folk bett för mig till och med i Norge och Kenya.

Han är också väldigt rörd över den omsorg och oro hans församlingsmedlemmar förmedlat under hans konvalescens.

– Jag har varit förvånad över hur många som jag inte känner så bra som visat så stor omsorg.



Vad tar du med dig efter den här upplevelsen?

– Visst har det här stundvis känts jobbigt för mig, men jag tar ändå med mig tacksamhet. Ibland tänker vi kristna att det är mycket som är svårt och mörkt med tron och kyrkan, och samma med hälsovården: vi fäster oss vid det som inte fungerar. Men nu kan jag själv med facit på hand säga att jag är väldigt tacksam över att jag fått väldigt god vård och fått föra många fina samtal med empatiska och trevliga vårdare.

SOFIA TORVALDS 


litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39

PÅSK. Livet och det goda segrar! I Kyrkpressens påsk­enkät vinner de ljusa och glada tonerna. Men traditionsforskaren Anne Bergman ser också spännande nya drag i vad som är viktigt i påsktid i gemenskapen kring kyrkan. 20.3.2024 kl. 20:00

homosexualitet. Tjugo ledare inom några av kyrkans väckelserörelser säger nej till biskoparnas kompromiss i frågan om samkönat äktenskap. Uttalandet tar avstånd från homosexualitet helt och hållet. 21.3.2024 kl. 09:21

Teologiska fakulteten. – Det finns en stark längtan efter att tro på något mer. Vad ”mer” är, det är vad vi försöker ta reda på inom teologin. Det säger Björn Vikström. 18.3.2024 kl. 10:42

AKTUELLT FRÅN DOMKAPITLET. Domkapitlet sammanträdde på måndagen. 18.3.2024 kl. 16:47

Änglar. Marika Salomaa pausade anställningen som personaladministratör och satsade på att bli keramiker. Nu tillverkar hon tröstänglar som Matteus församling delar ut till personer som förlorat en anhörig. 18.3.2024 kl. 08:00

kyrkoherdeinstallation. Hård vind gjorde att förrättarna vid kyrkoherdeinstallationen i Saltvik inte kom i land på Åland. 17.3.2024 kl. 11:15

KYRKOR I USA. Mariann Edgar Budde medverkar vid ett präst- och diakonmöte i Uppsala i september. 25.1.2025 kl. 15:15

nykarleby. Håkan Ahlnäs har alltid varit aktiv i både kyrkliga och kulturella sammanhang. Enligt honom är kyrkans viktigaste uppdrag enkelt – att motverka ensamhet. 28.1.2025 kl. 10:25

Personligt. År 1995 i ett kaotiskt, nyfött Ryssland. En tioårig pojke i alltför stora kläder ser en grupp människor samlas på andra sidan gatan. De ska resa en kyrkspira. Pojken har aldrig hört talas om Gud. En man får syn på honom, går fram till honom och räcker honom en handske. Vill han hjälpa till? – Kyrkan räddade mig. Utan den skulle jag vara kriminell – eller död, säger Andrey Heikkilä, Svenskfinlands nyaste präst. 21.1.2025 kl. 14:00

flyktingar. 25-åriga Petra Gripenberg har precis åkt till den grekiska ön Lesvos. Där ska hon hjälpa traumatiserade flyktingar att berätta om det de varit med om. 17.1.2025 kl. 10:55

Kolumn. Pensionen närmar sig, det är dags att ta en titt i backspegeln och fundera över hur samfälligheten förändrats ur ett språkligt perspektiv. Det var en utmaning för mig att 2002 börja jobba som samfällighetens translator. Övergången från näringslivet till den offentliga sektorn och kyrkans trygga famn bjöd på oväntade överraskningar och mina barn frågade om jag nu skulle få en egen ”tjänstekaftan”. 23.1.2025 kl. 10:54