Sommaren 1999 förändrade Lina Forsbloms liv. På hösten skulle hon fylla tio år och börja i fjärde klass i skolan i Esse, Pedersöre.
– Under ett helt år hade mamma som är hälsovårdare haft på känn att något inte stod rätt till. Hon följde med min längd- och viktkurva och tyckte att den inte förändrats. Jag hade också klagat på ont i ryggen hela vintern, säger Lina.
Innan mamma skulle gå på semester tog hon urinprov på Lina. Det visade något onormalt och följdes upp av ett blodprov.
– Senare den dagen var jag hos våra grannar på andra sidan vägen som så ofta förr. Där kollades vi på Aristocats. De brukade ringa hemifrån när det var dags för mig att komma hem. Men nu kom mamma och hämtade mig. Jag tyckte det var jättekonstigt, minns Lina.
Labbet hade meddelat att de var något onormalt med blodvärdena. Det blev en snabb färd till centralsjukhuset i Vasa.
– Jag storgrät, jag förstod ju inte vad det handlade om. Medan vi åkte funderade jag länge på om jag vågar fråga om det kan vara farligt. Till sist frågade jag. Jag minns bara att mamma svarade att hon inte vet. Det tyckte jag var jättemärkligt, för jag trodde absolut hon skulle säga nej.
På bilden från oktober 1999 har tioåriga Lina nyss kommit till barnkliniken i Helsingfors i väntan på benmärgstransplantation. FOTO: PRIVAT
Lina fick diagnosen kronisk myeloisk leukemi. Samma natt fortsatte färden till sjukhuset i Tammerfors.
– Där var jag i typ två veckor. Det konstaterades att jag behöver en benmärgstransplantation. Tester togs på hela familjen och min bror Mathias var en perfekt match.
Hon fick åka hem över sommarlovet. Men när skolan precis börjat åkte de till Tammerfors på en kontroll.
– Från den resan kom jag inte hem. Kontrollen visade att läget blivit värre. Vi flyttades till Helsingfors och där blev det transplantation i december. Oddsen för att transplantationen skulle lyckas var tio procent.
Fick många bönesvar
Lina vet om att många bad för henne.
– Vi fick många bönesvar. Mamma fick tidigt ett tilltal ur Johannes 11:4 om att sjukdomen inte är till döds utan endast till Guds förhärligande. Det bekräftades också av en annan person. Det bibelordet levde vi väldigt mycket på.
Själv var Lina så pass ung att hon upplevde historien annorlunda än de vuxna runt omkring henne.
– Jag förstod inte vidden av det och jag lekte vad jag kunde. Jag minns att jag tänkte att man är på sjukhus för att bli frisk. För mig fanns ingen annan utgång. En läkare sa att de gör vad de kan men det är en högre makt som styr. Lite så tänkte jag också. Läkarna är jätteduktiga men sen finns också Gud. Jag förtröstade på Gud med den barnatro jag hade.
Klaus Härö gjorde då en dokumentär om Lina och hennes sjukdom för Yle.
– Det var hans första dokumentär. Han hade gått på en folkhögskola där han blivit bekant med min farbror. Jag var tio år och det är klart jag ville vara med i teve. Det var jätteroligt och Klaus var härlig.
Under behandlingen för leukemin fick Lina helkroppsstrålning utan något skydd för vitala kroppsdelar, och lungorna tog stryk.
– Jag har förstått att man inte behandlar så längre. Det hände många barn att lungorna gav upp senare.
Hon kom hem från Helsingfors i februari eller mars.
– Jag har egentligen aldrig blivit friskförklarad. Men så har jag inte levt. Först var jag ganska tätt på kontroller, men de glesnade. Själv tänkte jag att jag var frisk när jag inte längre behövde åka på kontroll till Helsingfors. Men fortfarande går jag på regelbundna kontroller till allmänläkare och lungläkare lokalt.
Hur har den här barndomen påverkat dig ?
– Jag har varit med om och sett mycket. Men det är svårt att säga hur livet skulle vara utan den här historien. På ett sätt kan jag kanske tycka att den fram till nu inte påverkat mig på något speciellt sätt. Men den har påverkar min tro.
På vilket sätt?
– Jag upplever att den hjälpt mig att hållas på rätt kurs. Jag har märkt att jag är beroende av Gud. I tider av tvivel har jag kunnat se tillbaka på de här händelserna som inte förklaras på något annat sätt än att Gud hade ett finger med i spelet.
Linas sjukdom påverkade hela familjen.
– Vi har alltid varit nära varandra. Men sjukdomen förde oss ännu mer samman. Utgången kunde ha varit en annan.
Tills för två år sedan har Lina levt ett normalt liv. Hon jobbar som producent och produktionsansvarig på Himlen TV7 och bodde mellan 2018 och 2021 i Uppsala. Nu jobbar hon från hemmet i Jakobstad på distans.
På fritiden sjunger hon i en syskongrupp tillsammans med sina tre bröder och i gruppen Homeward Bound.
– Men min lungkapacitet har blivit sämre, så jag sjunger inte som jag gjorde för tio år sedan. Jag sjunger som jag gjorde för ett eller två år sedan.
Hon gör också illustrationer till barnböcker och Evangeliföreningens jultidning Kring krubban.
– Det har jag hållit på med i cirka fem år.
Nu senast har hon illustrerat en nyutkommen barnbok, Pärla, farfar och Enok, som hennes bror David Forsblom skrivit.
"Efter att jag tuppat av blev jag satt i respirator"
Hösten 2022, efter att Lina återvänt till Jakobstad, var hon på sedvanlig kontroll hos lungläkaren. Läkaren ville då göra en bronkoskopiundersökning.
– Det är vanligt att man får feber efter den. Jag fick rätt hög feber och ganska hög puls. Men jag blev hemskickad trots att jag inte mådde bra.
För att inte vara ensam åkte Lina till sina föräldrar. Där bäddades hennes gamla flickrum som ligger vägg i vägg med föräldrarnas sovrum.
– På natten blev det tungt att andas och jag kunde inte sova. Jag orkade varken stiga upp eller ropa så jag ringde till mamma i rummet bredvid. Hon kom och masserade mig på ryggen. Det var en jättejobbig natt och febern gick ner och upp igen. På morgonen åkte vi till akuten och det blev bråttom till Vasa. Där rullades jag in i ett rum och jag noterade att där fanns en massa folk som höll på med olika uppgifter, vilket jag tyckte var knäppt.
Det är hennes sista minne. Sedan förlorade hon medvetandet. Nästa minne är från två veckor senare då hon vaknade upp.
– Efter att jag tuppat av blev jag satt i respirator. När jag vaknade på intensiven visste jag inte vad som hänt. Det var jobbigt. Jag kunde prata men jag hade ingen riktig röst då jag haft slangen i halsen så länge. Något annat kunde jag inte. Jag kunde inte gå. Jag orkade inte ens lyfta huvudet. Jag fick börja på nytt med allting.
På nytt kom ett bibelord till Linas mamma, som också denna gång bekräftades av en annan person, nu ur Psaltaren 118:17: Jag ska inte dö utan leva och förkunna Herrens gärningar.
– Det kändes som att okej, det är meningen att jag ska överleva.
Men det var fem före att det skulle ha gått riktigt illa.
– I samband med bronkoskopin upptäcktes att jag hade lunginflammation, och i efterhand har man gissat att den bakterien spred sig i kroppen när man drog ut instrumenten. Det utlöste i sin tur en blodförgiftning.
Det är ändå inte bekräftat att strålbehandlingen som Lina utsattes för som barn skulle ha varit en bakomliggande orsak.
Också den här gången kände hon sig buren av förböner.
– Jag vet att det var otroligt många människor som bad för mig. Medan jag var på intensiven och det var som värst kände mig aldrig rädd. Jag kan bara beskriva det som att jag fick en gudomlig frid. Ibland kan man tycka att det inte hjälper att be för andra. Men det spelar faktiskt en roll.
Häromdagen stod Lina i postkön då en för henne okänd person kom fram till henne och sa: ”Vad roligt att se ett bönesvar.”
Genom vila och vård kom krafterna så småningom tillbaka.
– Jag tränade lite varje dag. Först med att orka sitta ett tag, sedan att lära mig stiga upp, ta ett steg och ett steg till. Efter två veckor flyttade jag bort från intensiven och en vecka senare till rehabilitering i Jakobstad. Det gjorde väldigt mycket mentalt att få komma hemåt. Mamma och pappa, som hälsat på varenda dag i Vasa, fick nu kortare väg, och andra kunde också droppa in. Jag fick permission och fick träffa min hund. Det betydde jättemycket.
Bär syrgasmask
Hon tycker hon lever något så när normalt nu, bortsett från syrgasmasken hon bär hela tiden.
– Det är klart att masken har sina begränsningar.
Hemma har hon ett stationärt aggregat, men också två portabla syreflaskor som hon tar med sig när hon går ut. Tillsammans räcker de tio till tolv timmar. Längre än så kan hon inte vara borta. Några dagar efter den här intervjun åkte hon till Uppsala för att spela in årets adventskalender för TV7. Den var första resan sedan hon fick masken.
– Jag hade redan börjat tänka att jag inte kan åka någonstans. Det var jätteroligt när den möjligheten öppnade sig.
Hon har fått låna ett litet syreaggregat som går på el och som kan kopplas till bilens batteri. Och mamma gjorde sällskap på den första resan.
Lina ber om och hoppas på ett helande och att hon ska få lämna bort masken. Under tiden har det också varit tal om en lungtransplantation.
Lina bär nu syrgasmask, oavsett om hon sitter hemma och jobbar eller rör sig utomhus.
– Det var en jättejobbig berg-och-dalbana. Först förstod jag överhuvudtaget inte att läkarna föreslog det. Men jag förberedde mig på att det sker väldigt snabbt. Jag åkte till Helsingfors på kontroll i september och jag var inställd på att jag ställs i kö för transplantationen. Men när jag kom dit insåg jag att det är en ganska lång process. Dessutom tyckte läkarna att läget är någorlunda stabilt och operationen riskfylld. I mitt fall råkar risken också vara dubbelt större.
Det faktum att de inte ville göra operationen kändes jobbigt då. Nu har hon tänkt om.
– Nu känns det som att jag faktiskt inte vill ha en transplantation. Jag går ju i och för sig med slangen i näsan. Men jag mår bättre nu än jag gjort innan.
Sett i backspegeln borde Lina ha fått syre redan tidigare då lungorna blev sämre.
Frågan "varför" nära till hands
Hon säger att frågan varför hon drabbas en gång till har legat nära till hands.
– Men då minns jag Josef. Jag tror inte det var Guds vilja att han skulle bli slängd i brunnen eller sitta i fängelse i x antal år. Saker händer och människor gör olika val som påverkar livet.
Hon tycker det fina med historien om Josef är att Gud kunde ta situationen och vända den till något gott som påverkade många andra.
– Det upplever jag också med min historia. Det har inte varit roligt att gå igenom det jag gjort. Men nu blev det så. Det var inte Guds vilja att jag skulle bli sjuk. Gud kan använda det också, men då måste jag låta mig användas. Ganska länge bad jag Gud göra mig helt frisk så jag ska kunna vittna om vad han gjort. Tills det slog mig att kraften fullkomnas i svaghet. Jag behöver inte vara stark i mig själv för att berätta om honom redan nu.
