För journalisten, författaren och programledaren Mark Levengood är den finländska julen grundjulen.
– Min barndoms jul fanns i Gäddvik i södra Esbo.
Han bor i Sverige sedan 30 år, men har försökt att göra så mycket han kan av de finländska traditionerna. Hans barn är uppfostrade med ”lillajul”, en tradition som svenskarna inte firar.
– Mina barn vet också vad kålrotslåda är. De sträcker sig inte precis över julbordet för att först ta av den, men de vet vad det är.
Familjen sjunger varje år Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt.
– Jag älskar också Sylvias julvisa. Det är faktiskt min favoritjulvisa. Den är en underbart vacker sång. Det är väl det där vemodet: Och stråla, du klaraste stjärna i skyn, blicka ned på min älskade Nord! Jag blir tårögd bara jag hör den.
Mark kommer att fira julafton i Sverige med sin familj och sina barn.
– När barnen föddes förnyades julens kraft väldigt mycket. Då såg man julen genom barnens förväntningar och vilken fantastisk högtid den ändå är.
I år har Mark turnerat med artisten Krista Siegfrids runt om i Svenskfinland i december.
– Jag älskar den finländska julen och i år har jag fått en rejäl uppvärmning runt om i Finland.
Julen i Finland
Som barn gick Mark Levengood i Mattby folkskola i södra Esbo. (Nu heter skolan Mattliden och är en av de största skolorna i Svenskfinland.)
– Alla julens traditioner i skolan var väldigt viktiga för mig. Vi sjöng alltid Hosianna Davids son, välsignad vare han! (Mark sjunger psalmen med inlevelse på telefonen.) Man skulle alltid sjunga refrängen två gånger, det var viktigt, skrattar han.
Hans lärarinna skrev små julpjäser som klassen fick framföra.
– En jul hände det magiska att jag fick huvudrollen i en pjäs som hette ”Trollet som tappade svansen”. Det var det största som hade hänt mig, jag var ju bara nio gammal. Men sedan tappade jag bort mitt manus. Då straffade fröken mig genom att ta bort rollen från mig.
I stället gav hon den till en pojke vars pappa var missionär i Afrika.
– Jag skulle i stället vara ett glatt troll som dansade i bakgrunden. Och du har aldrig sett en surare glatt troll än jag. Jag var så jävla sur. Jag tänkte: jag hoppas att pojkens pappa blir uppäten.
FOTO: Leonard Gren
I ditt sommarprogram i Sveriges Radio i år berättade du att din mamma var alkoholist. Hur påverkade det dina jular?
– Att växa upp i en alkoholistfamilj påverkade livet i alla dess former. Julen börjar bra, men spårar ju ganska lätt ur. Julen är inte ett tid då vuxna människor ska vara redlösa.
Men han fick också uppleva lyckliga jular.
– Jag var kanske 7–8 år när mammas alkoholism verkligen började blomma ut. Och pappa var ju inte alkoholist men han drack för mycket, på ett finskt sätt.
Allt det som först var gemenskap, att alla var där, ledde under kvällen till att Mark och hans syskon drog sig undan.
– Så då blev det i stället en jul då de vuxna satt och gaggade. I Sverige har jag pratat mycket om julen och alkoholism. Jag säger alltid: Kom nu ihåg att julen framför allt är barnens dag.
Är julen ett mirakel för dig?
– Det finns ögonblick där jag uppfattar det som ett mirakel. Några av mitt livs mest meningsfulla jular var när jag arbetade på långvården här i Sverige. Det var innan jag blev känd.
Släkter och vänner kom på besök på eftermiddagen, lite pliktskyldigt, lite stressade.
– Vi var så få i personalen så vi var tvungna att lägga åldringarna vid fyra på eftermiddagen för att hinna med alla.
Mark minns att när personalen var färdig med arbetet inför kvällen gick han runt och satt och pratade med dem på sängkanten.
– Man pratade om sin barndoms jular och plötsligt blev det en sådan där liten gemenskap och helg över alltsammans.
Mark har ett tydligt minne av att han släckte lamporna på avdelningen. I en sal lyste en stjärna.
– Av någon orsak släckte jag inte den stjärnan. Jag stod i fönstret och tänkte: inte vet jag om det föddes en frälsare i julnatten. Men man kan ju alltid hoppas.
– När man kommer i kontakt med människans utsatthet och bräcklighet, som man gör när man jobbar inom långvården, blir längtan efter mening och sammanhang större. Och en längtan om någon som bär en när man inte själv orkar.
Mark är kristen.
– Jag har trott hela livet. Min tro varierar väldigt mycket i styrka. Och den varierar väldigt mycket i irritation, faktiskt. Jag kan bli väldigt irriterad på Gud. Men jag märker att när jag känner för att ge upp kontraktet, så gör jag det ändå i en slags dialog. Och då blir det svårt.
– Jag uppfattar nog att jag är född in i en gudstro. Jag tror att mitt liv skulle vara rätt magert utan den.
Vilken roll tar du på dig på julen?
– Jag är ju verkligen ingen matmänniska. Men jag är bra på julklappar. Jag brukar lägga in ganska mycket i omsorg och fundera på vem som ska få vad. Jag vill inte vara en sån som kommer med inslagna vindrutetorkare från Kesoil som man har köpt kvällen innan. Jag försöker börja tänka på sådant tidigt.
– Jag är också bra på att diska. Jag tycker det är lite roligt att diska – det är kul att se smutsigt bli rent på något vis. Jag är bra på att dansa runt granen. Alla lekar som är kooperativa är jag bra på.
Vilka osympatiska drag triggar julen i dig?
– Inför julen kan jag känna en stress. Jag försöker påminna mig själv om att julen inte handlar om att det ska vara storstädat. Tendensen till stress försöker jag kväva i sin linda – julen handlar om gemenskap och frid.
– På julen kanske jag tillåter mig en överkonsumution som inte är riktigt sund. När klapparna är öppnade kan jag titta på julklappspappret och tänka: Blev jag nu så glad av det här?
Vad är det bästa med en svensk jul för dig?
– Det är väl ”Kalle Ankas jul” på teve. Hela min ungdom avundades jag österbottningar – ni fick se den! Vi nylänningar fick bara se på en dockanimation.
Mark tycker också att Stockholm är en väldigt vacker stad i juletid. Han har haft en årlig julshow på Globen i tjugo års tid.
– Den har alltid varit gigantisk i formen. Det har varit mycket jobb med den, även om det har varit väldigt roligt att göra den. Ibland har jag sett ut som en urvriden disktrasa efter den.
Är julen en tid för förlåtelse, tycker du? Kommer förlåtelsen snabbt och lätt för dig?
– På julafton vill man ju inte ha några större familjescener. Det vill man ju undvika, att det blir ”krambamboli” liksom.
Mark funderar lite och säger sen:
– Är det inte påsken som är en tid för förlåtelse och försoning? Och inte gå in i påsken med ilska?
– Jag är ju katolik. Vi katoliker får inte älta. Om du ältar så är det ett tecken på att du antingen inte kan förlåta någon annan, eller att du inte kan förlåta dig själv.
Mark säger att i det läget måste du agera.
– Du måste ta tag i saker och ting. För mig är det så att jag går runt och är arg tills jag har fått säga att jag är arg. Då släpper det genast.
Men i oförrättade situationer som han inte har rett ut kan han vara hur lång-sint som helst.
– Och det är ju jättedumt. För det tar ju bara kraft av mig själv. Men jag har inte svårt att förlåta – jag har inte heller svårt att säga förlåt.
Har du ett dråpligt julminne att berätta?
– I min barndom kom tomten till oss på julafton och svajade betänkligt. Och sen gick han in på vår toalett med julklappssäcken och somnade. Och vi barn blev skickade till bastukammaren, medan pappa kom med verktyg. Och sen när vi kom ut från bastun så hade tomten åkt. Det var så många andra barn som väntade på honom.
– Jag minns att vår granne undvek oss väldigt länge. Han slog ner blicken, säkert långt in på våren. Den händelsen tycker jag är lite rolig.
Intervjun går mot sitt slut. Mark ska nämligen leda avslutningen på Drottning Silvias stiftelse ”Care About the Children”, som hon fick i 70-årspresent, och idag är det ett genrep som han har bråttom till. Jag tackar för intervjun, och vi utbyter några ord till. Sen säger Mark glatt:
– Kiva! Men då springer jag till slottet helt enkelt!
