"Jag har en idé – jag aktiverar mig för att stilla mig"

En gång fick jag till det. Jag stillade mig och väntade in en kyrkohögtid. Ja, jag gjorde inget annat än förberedde mig och väntade. Men det var länge sedan och det var påsk. Och lätt dessutom, långt hemifrån i ett katolskt konstnärskollektiv i vackra Asturien i norra Spanien (med inget annat att göra.) Vi levde oss igenom händelserna under Stilla veckan, och då påsknatten kom, med allt det glada firande det innebar, så var det ingen överraskning.


Överraskad blev jag däremot den påsken i Helsingfors då jag hade tänkt gå i långfredagsmässan klädd i svart och istället befann mig i en tjeckisk pub där min spanska vän hade fått för sig att motbevisa Guds existens i en hätsk monolog som slutade med att jag måste gråta en skvätt på toaletten. Och sedan finns förstås alla de åren då jag inte ens försökt.


Nu kommer julen snart. Den väntar man på i en hel månad, med egen kalender och allt. Varför kommer den ändå plötsligt? Pang? Så man sitter där i kyrkbänken och försöker snabbpränta in det glada budskapet så att det inte ska ha gått en alldeles förbi. Om man ens kan gå i julkyrkan. Det kan ju hända att man råkar ha flunsa, eller att man inte kan få flunsa för att det som man egentligen väntar på är semesterresan veckan efter jul. När julhelgen reducerats till en riskfaktor insåg till och med jag att så kan vi inte ha det. I år får julen bli höjdpunkten. Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt-guldkanten.


När jag blev invald i församlingsrådet trodde jag att det skulle aktivera mig. Att gå oftare i kyrkan. För att jag vill det, för att jag mår bra av det. Sitta där, andas, sjunga med i psalmerna eller bara lyssna. Låta tankarna irra som de vill men ta emot välsignelsen. Skynda hem efteråt, men först le mot någon vid klädhängarna. Men det är som med gym eller fysioterapiövningar, alltför lätt att bara skippa.


Jag har en idé. Jag aktiverar mig för att stilla mig. En kort tid, som en provmånad på ett gym. Fyra söndagar i december (julafton på köpet), fyra ljus i adventsstaken. Det här är en utmaning. Främst för mig själv, men om någon annan hoppar på, så le till exempel vid klädhängarna så känner vi igen varandra.