I sitt tal tog Kaisamari Hintikka Porkalaparentesen och krigen som exempel på trauman som finländarna tigit om i årtionden. Det resulterade i en rekordhög självmordsstatistik som man tog itu med och började tala om först på 1980-talet. På 30 år har självmorden minskat med hälften.
Hintikka konstaterade att vi i sommar har brutit tystnaden kring rasismen.
– För att bryta den rasistiska kulturen behövs förutom demonstrationer också möten och äkta dialog, om än dialogen är svår att få till stånd. I kyrkan kan vi erbjuda trygga, rasismfria rum för möten. Men utöver det måste vi också granska vår egen historia.
Biskop Hintikka sa att kyrkan inte är fri från rasism och att man i det nyligen startade projektet Samer i kyrkan tagit itu med det.
– Samtidigt är det viktigt att fråga oss vilka andra vi har skäl att be om förlåtelse av, för sår vi tillfogat dem? Och vilka sårar vi just nu?
– Saker som vi har tigit om i kyrkan är vanligtvis de samma som vi har tigit om i det finländska samhället. Så är det att vara folkkyrka. Men håller ämnena som samhället och kyrkan tiger om på att gå isär? Eller har kyrkan alltid haft en egen tystnad? Den snabba, verkligt snabba, förändringen i det finländska samhället utmanar vår kyrkas självförståelse, sa Kaisamari Hintikka.
