Sedan 1995 har den pensionerade Pedersöre-prästen Hans ”Hasse” Häggblom ingått i Pedersöre spelmanslag. Som både präst och spelman betonar han att ingen har monopol på livstolkning.
Vad betyder folkmusik för dig?
– Det är något som naturligt ligger nära hjärtat. Det är en enkel musikstil som det inte är så svårt att hänga med i, bara det är rätt dialekt. Det finns ju så många stilar beroende på var man rör sig.
Du var med och introducerade spelmansgudstjänsterna i Pedersöre. Hur gick det till?
– Det har funnits flera föregångare, men 1995 fick vi en förfrågan från Yle. De skulle göra en satsning som hette ”Baket Bennäs” och frågade om församlingen kunde göra något i anslutning till det. Jag frågade Max Portin om de i spelmanslaget skulle vara intresserade av att göra något tillsammans. De nappade på och jag for själv med och spelade.
Var det känsligt att kombinera församlingsliv med folkmusik 1995?
– Ja, nog var det många som höjde på ögonbrynen då jag som präst for med i spelmanslaget. Men med åren blev det mer och mer accepterat. Om man bläddrar i psalmboken så finns det väldigt många melodier som är inspirerade av folkmusiken eller som är folkmusik helt och hållet. ”O hur saligt att få vandra” är ju till exempel en gånglåt. ”Kom, låt oss nu förenas här” börjar som en gånglåt men refrängen är en polska.
Hur hittade folkmusiken in i psalmboken?
– Den har kommit in på lite olika vägar. Om man söker längs tråden med strängbandsmusik kommer man tillbaka till frikyrkligheten i Amerika. Många som återvände hem från Amerika hade med sig melodierna, och så uppstod strängbandsmusiken här i trakten. Där tangerade melodierna också den folkliga känslan.
Historiskt har det funnits en motsättning mellan kyrka och kulturen kring folkmusik och spelmanslag. Vad berodde det på?
– Det kanske hade att göra med väckelsefromheten, att man ville markera att man tog avstånd från det värdsliga. Folkmusiken har förknippats med ett leverne som kanske inte är så hälsosamt till alla delar, men det finns också en annan sida. Chuck Girard skrev ju redan på 70-talet ”Why should the Devil have all the good music”.
– Kyrkan kan inte isolera sig. Om man ser på hur Jesus mötte människor så talade han ju inte först om för dem att de måste ändra på sig. Han mötte dem där de var.
Vad ser du för beröringspunkter mellan församlingsliv och spelmanskultur?
– I kyrkan talar vi om att vi har ett större sammanhang än vi anar. Ett sammanhang där vi alla hör hemma, oberoende av om vi tror eller inte tror. Det sammanhanget är större än våra strävanden. Utmaningen för oss är att upptäcka det. Kanske folkmusiken kan hjälpa oss, så som all musik säkert kan göra beroende på vad man tycker om.
– Om man med rötter tänker att man ser bakåt så tänker jag också att folkmusiken kan hjälpa oss att se framåt. Den uttrycker något av hopp, glädje och tillförsikt. Om inte annat kan den för en stund få oss att glömma att det är tungt och svårt här i livet. Det kanske vi också behöver få göra ibland. Vi är ju bara människor, tack och lov. Människor är det största vi kan bli.
Hans ”Hasse” Häggblom
GÖR: Pensionär. Har tidigare jobbat som präst och kyrkoherde i Pedersöre församling.
FAMILJ: Fru, tre barn och fem barnbarn.
INTRESSEN: Musik och jord- och skogsbruk.
