Kyrkpressen träffar Hanna och Jonathan Lemmetti i deras hus i Vanda när de bara har några veckor kvar till flytten till andra sidan jordklotet: till Australien, där Jonathan växte upp. Halva soffan är borta, och snart försvinner också den andra halvan.
– Att vi fick huset sålt är nästan som ett mirakel, säger Hanna.
De ska precis göra ett hopp in i det okända. Jonathan jobbar för den finska missionsorganisationen GNN Finland (Good News Networking), en organisation som också står för gudstjänstgemenskapen Vantaa International Christian Fellowship.
– I fjol började jag känna en längtan att återvända till Australien. Samtidigt började barnen säga samma sak. Sedan nämnde jag det för Hanna.
De tänkte på allt de hade i Finland, efter att ha bott här i nästan sex år. Båda två hade jobb, Hanna som klasslärare i en skola hon trivdes i, de hade hus och huslån.
– Men barnen talade så mycket om det så jag sa att vi måste be för det här. Vi bad: om vår önskan inte är från Gud, ta då bort lusten att återvända. Men då började dörrar öppnas och det kändes att vi skulle dit.
I Australien ska Jonathan åtminstone till en början fortsätta med arbetet vid GNN, där han koordinerar arbetet för Afrika och är involverad i arbetet i sydöstra Asien.
– Av någon orsak har Gud en plan för oss där. Under de senaste åren har jag vuxit och tränats för det.
De ville båda följa Gud till 100 procent
Hanna och Jonathan Lemmetti träffades när de gick organisationen Ungdom med uppgifts (UMU) lärjungaskola i Helsingfors. Första halvåret var Jonathan ledare och Hanna elev, andra halvåret var också Hanna ledare.
– Jag fastnade för Jonathans personlighet. Han är enkel att umgås med: vänlig, omtänksam och en god lyssnare. Jag märkte att han var seriös med det här med Gud. Hans leende bidrog också, säger Hanna.
Jonathan i sin tur ville hitta en livspartner som kände samma kall som han. Han visste att han skulle jobba med mission ända sedan han växte upp i Brisbane i Australien. Han har finländska föräldrar, därav efternamnet Lemmetti.
– Det kändes som ett osannolikt kall eftersom jag var jätteblyg, reserverad och tystlåten. Jag minns hur jag observerade Hanna under en missionsresa till Gabon: hur hon tog sin gymmatta och sin bibel och gick en bit bort för att läsa Bibeln för sig själv. Det var hennes
fysiska uppenbarelse men också hennes hjärta: att hon ville följa Gud.
Men hur lever man ett sådant liv att man följer Gud? Jonathan ställer sig själv två frågor: Are you available? Are you obedient?
Det vill säga: Är du såväl tillgänglig som redo att göra som Gud vill? Paret Lemmetti har levt sitt liv med en tanke som säkert känns radikal och främmande för de flesta av oss – också oss som ser på oss som kristna.
Det vill säga: De gör inget som de inte tror att Gud vill. De har gett upp sin egen vilja, de är redo att följa.
Kan ni ge ett exempel?
– När vi gifte oss bad vi för vad vi skulle göra. Jonathan brann för att missionera i Afrika, och jag ville jobba med barnhemsbarn i Afrika. Men sedan gick vi åt varsitt håll och bad över det.
Efter ett tag gick jag till Jonathan och sa: Jag får en så konstig tanke i mitt huvud. Jag tänker på Kuopio, säger Hanna.
Jonathan sa att han fått precis samma tanke när han bad. Inte Afrika utan – Kuopio.
De visste att det fanns ett UMU-center i Siilinjärvi nära Kuopio. Och så ringde de upp ledarna och sa de kände att Gud sagt till dem att de skulle jobba där.
– Där bodde och jobbade vi i sex och ett halvt år. Det var välsignade år, säger Hanna. De fick ingen lön, men ändå hade de allt de behövde.
– Om något av barnen behövde en vinteroverall behövde vi inte ens nämna det, det bara
kom någon som sa: Här har vi en overall som är för liten för vår dotter, behöver ni den? Vi fick verkligen uppleva Guds omsorg.
De vill påpeka att de inte levde i brist och fattigdom. Ett par gånger hade de möjlighet att besöka Jonathans föräldrar i Australien. Men de levde i en trygghet över att Gud skulle komma att ta hand om alla deras behov.
– En av de bibelverser som blivit en nyckel för oss är: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också”, säger Jonathan.
– Kanske det hjälpte oss att leva i en kommunitet där det fanns en atmosfär av ständig bön. Det blev naturligt för oss. Hade vi ett behov så bad vi över det. Och klart att det inte alltid gick som vi ville, för Guds tajming är inte alltid densamma som vår.
Också i andlighet gäller träning
Hur följer man då Gud helhjärtat, som de gör? Var nära Gud. Var nära Jesus. Jobba på den relationen – då kan du svälja din stolthet också i andra relationer, säger Hanna och Jonathan.
– Jag tror att om du går längre ifrån Gud blir ditt hjärta hårdare. Vi borde kunna leva så att vi älskar varandra. Det förändrar oss och det förändrar våra tankar. Utan Gud har vi ingenting. Om jag vill bli bra på någon idrottsgren måste jag träna, och samma gäller för andlighet.
Men vi har – givetvis! – alla blinda fläckar och svagheter, kommer vi fram till.
– Vi behöver människor som vi kan lita så mycket på att de kan tala till oss om vårt liv. Och ytterst är det Guds svärd som går igenom oss, säger Jonathan.
Vilka är era blinda fläckar och snubbelstenar?
– Jag trodde att jag var en ganska avslappnad typ innan jag blev förälder. Men sedan fick vi barn och … det har varit en besvikelse för mig att se hur jag som pappa reagerar mot barnen om det till exempel är bråttom, säger Jonathan.
– Jag ber om ursäkt ganska ofta, särskilt av våra tonåringar. De har stark vilja, och vi kan kollidera. Sedan får jag säga: Förlåt, jag borde inte ha sagt det där, jag var trött och stressad. Och sedan förlåter de.
Hanna i sin tur har lätt att tänka att hon inte duger, att hon inte är tillräckligt bra.
– Kanske det är något med självförtroendet. Jag jämför mig lätt med andra och undrar varför det går bra för den som gör si och så, och kan tycka att jag blir orättvist behandlad. När jag har de här tankarna hjälper det att gå till Bibeln, för sådana tankar leder ju ingenvart.
Har ni någonsin ifrågasatt er tro, tvivlat, genomgått en ökenperiod?
– Jag växte upp i ett kristet hem och tvivlade aldrig på att Gud fanns. Men jag tvivlade på att Gud älskade mig. Först när jag var 18 slog det mig att Gud älskar mig och har en plan också för mig, säger Jonathan.
Han tillägger att ökenvandringar hör till det kristna livets naturliga årstider.
– Om Jesus är vinstocken så är vi grenarna. Det finns en period då man måste kapa grenar och ansa trädet för att det ska må bra och bära mer frukt. Sådana perioder hör liksom till paketet. Vi kan ha en känsla av att Gud lämnat oss, men det är inte sanningen. Det är en känsla, säger Jonathan.
Hanna har inte tvivlat på Gud efter att hon valde att ge sitt liv till honom – men nog på hans vägledning.
– Visst har jag haft tunga perioder. Jag har till exempel lidit av sömnlöshet. Det har varit jättejobbigt, men jag har inte anklagat Gud utan gått till honom för att få hjälp.
Så här ber Hanna och Jonathan
Hanna: Vi börjar morgonen med att tacka för den nya dagen. Vi tackar Gud för att han är med oss och hjälper oss igenom olika situationer. Om jag till exempel har jobbigt i skolan kan jag be att få vishet och att jag ska kunna sprida Guds kärlek till andra.
Jonathan: Jag tror att det är viktigt att tänka att Gud inte finns långt borta och talar genom
någon präst. Du kan tala till Gud som en far. Det är en relation, inte en religion. Berätta om allt som finns i ditt hjärta. Berätta om alla situationer du ställs inför. Om du inte är van att be: Gör det enkelt. Ändra inte på rösten. Tala som du skulle tala till en vän, men från ditt hjärta. Man får också be om det man vill ha och behöver. Visserligen vet Gud redan allt, men att be är en gärning i tro. Och Gud tycker om tro. ”Till exempel när vi skulle åka till Australien behövde vi hjälp med att sälja huset. Det är en bön! Gud vet ju det innan vi säger det, men om vi bett vet vi att det är Gud som besvarar bönen, och då kan vi ge äran till honom – i stället för att tänka att det var ödet eller slumpen.”
