Hon växte upp i en ortodox familj, gick i kyrkan som barn och sjöng i kör.
– Jag sökte Gud och jag ville ha en relation till honom. På konstuniversitetet studerade vi ikonernas teologi, den ikonoklastiska perioden, dogmatik och de heliga skrifterna. Jag tyckte det var intressant för jag hungrade efter Gud, säger hon.
Men den personliga gudsrelationen Ivana Milosavljevic längtade efter fann hon inte. När hon analyserade Jesus porträtterad på en ikon tyckte hon han var vacker, men avlägsen.
– Jag var bra på att måla ikoner, men kände att jag inte borde måla dem för jag var inte tillräckligt andlig. Jag var förvirrad.
I kyrkan bara ökade hennes börda.
– Min erfarenhet av kyrkan är att man måste hoppa högt för att Gud ska kunna kyssa en. Man måste alltid göra något och man har alltid fel. Det var mycket religion och många regler där.
Ivana förföljdes av en rädsla och hon försökte intala sig själv att det blir bättre bara hon gör det ena och det andra.
Men det blev aldrig bättre, snarare tvärtom. När hon fick barn tilltog rädslan, för då var hon rädd också å barnens vägnar.
Det första barnet av tre föddes snart efter att hon kom till Finland 2014. Hon kom hit tillsammans med sin fotbollsspelande man, först till SJK i Seinäjoki, tre år senare till Ilves och efter ett år i Tammerfors till Jakobstad och Jaro.
– I Finland kände jag mig först lite vilsen och kämpade med att finna min nya identitet efter studierna. Men jag fann mig snabbt i min nya roll som mamma, för jag tycker den är så viktig.
Skrek ut känslorna
För två år sedan rycktes mattan undan Ivanas fötter då hon hamnade i en skilsmässoprocess.
– Jag trodde aldrig det skulle hända mig för jag upplevde att familjen var helig. Jag kände mig helt förstörd och började ställa djupa frågor till Gud: Varför tillät han äktenskapet när han visste hur det skulle sluta?
– Jag var i mitt livs värsta stund och ibland kändes det som om jag bara ville dö. Men det visste jag att jag inte kunde för barnen var ju beroende av mig.
Brytningspunkten kom medan hon körde bilen till en däcksfirma som skulle byta däck på den. Det var mörkt och hon upplevde att hon körde någonstans i skogen.
– Jag kände mig desperat och skrek ut mina känslor i bilen, för där kunde ingen höra mig. Jag ropade till Gud om hjälp.
Hon upplever att en process startade där.
– Jag kände att Gud började komma som en virvelvind, med den ena välsignelsen efter den andra.
Det hjälpte henne också att samtala med sin kusin, som är ungdomspastor i en evangelikal församling i Serbien och psykolog.
– Det öppnade en dörr för mig. Det hände inte på en gång, men jag började läsa Bibeln och be på ett annat sätt då jag fick en relation till den jag bad till. Det förändrade mitt liv.
Ivana såg Guds närvaro överallt.
– Så fort jag öppnade ögonen kände jag hans överväldigande närvaro. Varje gång jag mötte nya motgångar kom Gud med sitt helade. För varje lögn jag kände kom Gud med sin sanning. Han hjälpte mig finna min identitet och mitt värde.
Upplevde frid och lycka som aldrig förr
Mycket av det som hände kunde hon först senare se bakåt på och konstatera: okej, det var du, Gud.
– Tack vare Guds nåd kom jag i kontakt med en grupp kvinnor som jag nu har bönegemenskap med. När jag gick hem från det första mötet med dem upplevde jag en känsla av frid och lycka som jag aldrig känt förr, trots att livet var en enda röra. Det är fantastiskt att se hur Gud inte nödvändigtvis tar en ur omständigheterna, men han tar en genom dem.
I gruppen kvinnor får hon dela livet med någon annan, vilket var nytt för henne.
– Det är fantastiskt att se hur den helige Ande verkar genom gruppen. Min erfarenhet av kyrkan var att jag där aldrig blev uppmuntrad att läsa Bibeln. Där fick jag aldrig höra några viktiga saker som hur jag ska leva mitt liv. Där upplevde jag bara ritualer där bibelläsningen blev som en uppvisning med bugningarna. Språket som används i kyrkan var gammalserbiska som är svår att förstå.
Samtidigt gick hon också en Alphakurs i Jakobstads svenska församling.
– Det var som om Gud dukade bordet för mig. När jag hörde om andens nådegåvor började jag längta efter tungotalets gåva och jag sökte förbön för det. Inget hände då, men senare öppnade det sig för mig. Tungotalet är kraftigt när man ber. Det är en gåva som drar en närmare Gud.
Vårt samtal växlade mellan engelska och svenska. När hon berättar om sitt arbete på Nautor byter hon till svenska, för hennes segelbåtsvokabulär är svensk. Hennes arbete ter sig först långt från hennes utbildning. Men så är det inte.
– Att reparera skador som uppstått under tillverkningen påminner om min utbildning som restauratör och konservator. Jag tycker det är jätteroligt att restaurera och få jobba med händerna. Medan jag jobbar kan jag dessutom lyssna på intressanta predikningar.
Drömmer om att få leva på sin konst
Drömjobbet är ändå att kunna leva på sin konst.
– Jag brinner för att göra min egen konst. Men min serbiska bakgrund där man tänker att det är omöjligt ligger till last. Jag skulle nöja mig med att vara lärare vid ett konstuniversitet. Men med tanke på att jag har tre små barn att upplever jag att det kan bli för mycket. Men Gud vet precis vad jag behöver.
– För mig är David ett perfekt exempel på att troget vänta på Gud där du är. Han kommer att finna dig.
Ivana säger hon har många idéer, men lite tid. När hon målade tavlor för en utställning i mars i fjol gjorde hon det om nätterna.
– Det blev tio tavlor som jag gjorde i kombination med blyertspenna, tusch och akvarell. Jag kallar serien Fin(t)land. Genom att måla vanliga, vardagliga saker försöker jag visualisera den eviga betydelsen av varje ögonblick som vi tillbringar här på jorden i detta liv, som vi fått med ett syfte. Jag vill måla det Gud satt i mitt hjärta.
Ivana Milosavljevic
Född i Sremska Mitrovica, Serbien.
Konstnär från universitet i Belgrad 2012, konservator och restauratör från den serbiska ortodoxa kyrkans akademi 2016.
Utställningar i olika länder sedan 2008.
Flyttade till Finland 2014. Bor i Jakobstad med sina tre barn, 3, 5 och 7 år gamla.
Jobbar på Nautor med att reparera skador som uppstått under tillverkningen av segelbåtarnas
inredning.
