– Jag har lärt mig extremt mycket. Själavård är förvånansvärt helande. Jag har gått tillbaka och sett saker som jag själv behöver bearbeta, säger projektkoordinator Mari Johnson.
Hon och kollegerna Heidi Salminen, diakon, och Sini Aschan, ungdomspastor, är nu halvvägs i den specialutbildning i själavård som Borgå stift ordanar. Utbildningen är treårig och består av när- och distansstudier samt praktik.
Präster och diakoner har automatiskt en själavårdande uppgift.
– Men kursen stöder det arbete vi redan gör, säger Sini Aschan.
Aschan har jobbat mycket med själavård innan hon blev präst.
– Jag trodde jag kunde mycket, men insåg att oj, det är mycket nytt också. Det är tankearbete jag inte haft möjlighet att göra tidigare, sådant som tar tid och energi, kanske för att det är saker som går under huden och därför kan vara tunga att bearbeta.
Heidi Salminen upplever det också som givande att jobba med sig själv.
– Kursen har varit ögonöppnande för mig, jag har förstått mitt eget liv på ett annat sätt, och sett saker från andra synvinklar, säger hon.
Till nytta för medlemmarna
Efter avslutad utbildning vill de satsa på själavård i någon form för församlingsmedlemmarna.
– Det kan vara genom musik, en stödgrupp eller gudstjänst, det måste inte vara enbart samtal, säger Heidi Salminen.
– Vi gör också olika slutarbeten, och de kunde exempelvis ha med ork, utbrändhet och självmedkänsla att göra, sådant folk kämpar med i vardagen, säger Sini Aschan.
Inom själavården ryms hela upplevelsespektret av kriser, skilsmässor, död, tro, skam och skuld.
– Sådant som belastar människan genom olika faser under hela livet, säger Aschan.
– I själavård måste man kolla inåt; om du har bearbetat dina egna saker kan du stå stadigt när du möter klienten, säger Mari Johnson, som tidigare också varit diakoniarbetare i Matteus församling.
Inom terapi jobbar man mycket med att diagnostisera utifrån olika metoder, förklarar Sini Aschan, medan själavård är samtalsbetonat. Själavården kan ha en beröringspunkt med det andliga, såsom bön och bikt, men måste inte ha det, säger hon.
– Själavård är ett helande samtal. Allt man säger och allt som händer i rummet ska vara helande. Klienten ska känna sig sedd, hörd och buren, säger Aschan.
– Själavård kan också vara en andlig vägledning, och att man vandrar med en människa en tid, säger Mari Johnson.
De upplever att det finns ett förtroende för personer i präst- eller diakonkrage, och också ett behov av att prata.
– Det är väldigt vanligt att folk på gatan börjar prata med mig för att jag är präst. Det dyker upp samtal i förbifarten med människor, och så ska det få vara. Det är svårt att få prata med någon i dag, och köerna till psykologhjälp är långa. Man ska kunna komma till kyrkan och prata om man behöver det, säger Aschan.
– Och man måste inte ha någon speciell orsak eller någon diagnos eller remiss. Som diakoniarbetare tänkte jag att första hjälpen främst var ekonomisk. Men ofta var det i stället någon som sa: Jag vill bara prata. En del ville prata om en specifik sak endast en gång och sedan kunde de lämna det, säger Mari Johnson.
