Onsdag eftermiddag i Sibbo. Vårsolen skiner. Utanför församlingscentret står några mopeder, nere i ungdomsutrymmena i källarvåningen samlas högstadie- och gymnasieeleverna på sofforna, scrollar på sina telefoner, spelar kort eller biljard, pratar med församlingens ungdomsarbetsledare Patrik ”Putte” Frisk och Christer ”Chrisu” Romberg.
– Det är inte de ungdomar som är här som är problemet. Det är de som inte kommer. Det är de som inte skulle komma på någonting, vad vi än ordnade. De som hellre hänger på byn, säger de.
I en dryg timme sitter KP tillsammans med ungdomsarbetsledarna och församlingens aktiva ungdomar för att fundera på vad som har hänt – och varför? När började det? Var det covid-pandemin? Är det sociala medier?
– Vi har de här fantastiska stunderna med våra skribaungdomar. Och sedan har vi stunder som är kaos. Jag får inte grepp om det, säger Putte.
Hur når man de onåbara, frågar sig Putte Frisk.
Varför tror ni att det har blivit oroligare?
– Det är 07:orna, slänger någon fram.
– Vi började märka av det bland konfirmanderna förra året, säger Chrisu.
– Det var en del oroligheter.
Men vad betyder ”en del oroligheter”? Både Putte och Chrisu är överens om att ungdomar alltid varit ”oroliga” eller ”bråkiga”. Det är en svår tid i livet. På 80-talet festades det kanske mer. Förr rökte ungdomarna utanför skolans område. Nu snusar de. Det finns prillor överallt.
– Och nu vet man att genast att när det händer något står tio människor där med telefonkamera och filmar, säger Chrisu.
Jonas, som går i gymnasiet, håller med.
– Folk tycker det är lite coolt när man får filma ett ordentligt slagsmål.
Svårare att bonda
Putte försöker sammanfatta förändringen som han känner av, men som samtidigt känns så ogripbar.
– Förr i tiden … låt oss säga för tio–femton år sedan, fanns det bråkstakar. Jag upplever att jag kunde komma jättebra överens med dem, och vi kunde hitta en bonding point och vi kunde tycka om varandra och nånting kunde bli bra efter bråket – nu tänker jag på lägersituationer. Men jag tror att det nu – och det beror inte bara på min ålder – är svårare att bonda med bråkstakar. Jag når inte dem på samma vis.
Chrisu instämmer. Han har också märkt att ungdomar inte har samma sociala färdigheter som de hade förr. De är svårare att få kontakt med, det är svårare att tillsammans komma överens om något.
– Kanske någon sorts nonchalans, sammanfattar de. Aivan sama, liksom.
Jonas håller med. Det är lättare för ungdomar att vara respektlösa idag. De kan säga nästan vad som helst till lärarna i skolan, och det händer inget – utom en anmärkning på Wilma (det system som skolorna använder för information till eleverna och hemmen).
– Lärarna har ingen disciplin. De kan inte göra något mer.
De som var unga på 80-talet minns lärare som bar ut bråkstakarna ur klassen med ett stadigt grepp om deras nackar. De minns också skamstraff, sådana som fick också de vildaste att sitta stela som pinnar för att inte drabbas. Det var inte heller bra.
– Men nu är vi i andra diket. Det finns inga konsekvenser. Och vilka är konsekvenserna, och vem får dem? Är det bara föräldrarna som ska sköta allt? Och om de inte sköter det, vem gör det då? Är det rätten, eller polisen? frågar Chrisu.
Från vänster: Tomi Lappalainen, Jonas Väänänen, Lucas Lindholm, Christer Romberg, Theo Savolainen, Jakke Kuusi, Oiva Ainali och Patrik Frisk.
Man kan inte gå på wc
Jakke går i nian i Kungsvägens skola, den svenska delen av skolcentret Nickby hjärta. Den finska skolan i skolcentret heter Sipoonjoen yhtenäiskoulu.
– Ibland har det känts otryggt att gå till skolan. Det finns folk som säger att de kommer till skolan och skjuter. Det finns sådana som har kontakter till människor som säljer vapen, säger han.
Det tär på koncentrationen att det är så oroligt. Man har ju inte heller någon större lust att tillbringa någon längre tid i en skola där toaletterna inte har fungerande lås.
Eller en skola utan sittplatser. Före påsklovet togs alla sittplatser bort från aulan.
Varför?
– För att det fanns fullt med snus och skit där. För att folk inte kunde bete sig. Allt var sönder, folk gjorde det med avsikt, säger ungdomarna i kör.
Ida, som nu går i gymnasiet, minns att det var annorlunda när hon började sjuan i Nickby hjärta. Det var i nian allt började bli annorlunda.
– Snus i taket och energidrycker överallt.
Förr, säger ungdomarna, kändes den finska sidan av skolan mer otrygg. Man kunde bli mobbad där utan någon orsak, fast ingen ens kände en.
Nu är det likadant på svenska sidan.
Alla håller med om att lågstadiets byskolor fungerar. Det är små enheter, där alla känner alla. Men sedan slängs alla högstadieelever in i en och samma jätteskola med upp till åtta parallellklasser i varje årskurs – och ännu fler på den finska sidan.
– Jag tror att det finns många orsaker till att det blivit som det blivit. Jag tror det är ett mosaikverk av en massa olika orsaker. Och samtidigt känns det så ogripbart, säger Putte.
Han tänker på alla lösningar som föreslagits: fler specialungdomsarbetsledare, till exempel. Eller att bibbatanterna skulle få lära sig att bemöta ungdomar.
– Men jag tycker att bibbatanterna måste få vara bibbatanter. Och skulle man verkligen få dem som är oroliga i skolan till aktiviteterna på ungdomsgården? Jag tvivlar på det. Vill man bråka och härja gör man det på byn, man vill inte spela bordsspel, säger Putte.
Som sagt: det är ju inte de som kommer till församlingens ungdomssamling som är problemet.
Men de oroliga finns på lägren
Men församlingen möter de oroliga ungdomarna ändå. De möter dem på konfirmandlägren.
– Min vision med skriban har alltid varit att etablera en motkultur, säger Chrisu.
– Sådana som vill bryta sig loss från destruktiva gemenskaper ska få en chans. Där finns ett bra gäng och där kan man vara sig själv. Och det händer att folk bryter sig loss.
Puttes strategi är att vara supergullig 99 procent av tiden, men att reagera då han blir ”riktigt störd” på någons beteende.
– Då kommer det ganska impulsivt och det tycker jag är okej, säger han.
Samtidigt, funderar Chrisu, provocerar ju ungdomarna just för att de väntar sig den där arga reaktionen, den som de vant sig vid.
– Jag försöker bemöta dem som om de var vuxna. Inte med: ”Nu bröt du mot den här regeln och här kommer en Wilma-anmärkning.” Utan: ”Vad hände här? Kan vi undvika att det händer igen?”
Det kan till exempel leda till att hjälpledarna blir frustrerade. Varför får de som bråkar inget straff?
– Då måste man säga att situationen är lite mer komplicerad än så.
Men nu, säger Putte, finns det situationer då det bemötandet inte längre fungerar. Det finns situationer då inget fungerar.
– Hur mycket man än pratar och kommer överens kan det glömmas bort på sju minuter.
– Ja, de orkar bara inte försöka, säger Jonas.
Har de gett upp?
– Det är bara lättare för dem att skita i allt. De tänker att det här är bara skriban, det är bara en vecka. ”Vad behöver jag det här för?” Det är den inställning de har.
Men hur tycker ni ungdomar att de här problemen borde lösas?
De unga är väldigt eniga allihop.
– Föräldrarna borde uppfostra sina barn!
För- och kvarsittningarna ska tillbaka. En ivrig debatt följer. I själva verket har de kommit tillbaka!
– Det som jag också märker på läger är att det handlar jättemycket om grupptryck. Man kan sitta och ha en jättebra diskussion med en konfirmand, men genast när kompisen är där förvandlas allt, säger Ida.
Varje sommar har församlingen en chans att göra något. En liten chans, en kort tid.
– Vi har sex–sju dagar. Vi kan inte uppfostra dem på de här dagarna, men vi ger dem en fin och vacker upplevelse som förhoppningsvis kan stanna i dem. Jag tycker att skriban ska vara som en kärleksbomb som exploderar. Softness! Det ska bara regna över oss alla. Det önskar jag. Och tidvis uppnår vi det, säger Putte.
De kan inte göra mer än att försöka ordna meningsfull verksamhet, hoppas att de unga kommer.
– Och ett skribaläger är ändå en toppengrej. Vi når 80–90 procent av åldersklassen. Vi finns i skolan och vi hämtar med oss en liten strimma av … någonting.
