De österbottniska rötterna lockar nu familjen att bryta upp från huvudstaden. Daniel Björk är född och uppvuxen i Larsmo.
– Under det senaste året har det vuxit fram en känsla av att en flytt till Österbotten skulle vara som att komma hem igen. Nu känns det som om det vore dags för nästa kapitel för vår familj, säger han.
Daniel Björk kom till församlingen 2009 som församlingspastor. 2015 blev han kyrkoherde.
– Vi har haft en jättefin tid i Petrus församling och i Helsingfors. Vi har gett allt vi haft, satsat hårt och som familj varit väldigt engagerade i församlingen. Tillsammans med frivilliga, anställda och förtroendevalda har vi fått se väldigt mycket fint hända. Det har varit en god tid när mycket gott har hänt.
Det är med ett vemod som han lämnar Helsingfors.
– Många saker känns svåra och vemodiga att lämna: goda vänner, jättefina kollegor, ett församlingsliv som vi satsat på, vårt hus, pojkarnas skola och deras vänner. Det är mycket vi måste ta avsked av. Det känns stort och dramatiskt. Men det känns också rätt.
Han lämnar nu över till andra med stor förtröstan.
– När jag satt i gudstjänsten förra söndagen tänkte jag att det här är väldigt fint gjort, och det funkar riktigt fint utan mig.
Nu känner han en kallelse till norra Österbotten.
– Får jag inte tjänsten i Pedersöre så blir det någon annan. Det är nu eller så småningom.
Daniel Björk räknar Pedersöre församling som en av sina två hemförsamlingar.
– Min kompis ville inte gå i skriftskolan hemma i Larsmo så jag följde med honom till Pedersöre. Det var en Herrens ledning, för det blev en väldigt viktig tid för mig. Där blev jag hjälpledare och där fick jag upptäcka och komma till tro. Jag var med i ungdomsarbetet där i många år och blev inspirerad av ungdomsledarna där.
Varför sökte du inte tjänsten i första omgången?
– Jag känner en stark kallelse att jobba i Pedersöre prosteri på lång sikt, men jag är lite osäker på vilken församling kallelsen gäller. I första omgången ville jag inte stå i vägen för någon som kanske har en stark kallelse att på lång sikt jobba i Pedersöre. Nu konsulterade jag biskopen och frågade om han tycker jag gör någon nytta i Pedersöre ifall det bara blir för en begränsad tid. Han uppmanade mig tydligt att söka.
Vad siktar du på?
– Som sagt så känner jag en tydlig kallelse till att verka länge i norra svenska Österbotten. Sen vet man aldrig vad som händer. Men just nu fokuserar jag på Pedersöre. Blir jag vald går jag in för det helt och fullt för den tid jag är där.
Petrus har en speciell, kanske något lågkyrklig profil. Är det något du tar med dig till Pedersöre?
– Det som kännetecknar Petrus är att vi förutom den traditionella mässan försökt prova några nya former för församlingslivet. Varje söndag har vi två traditionella gudstjänster. På eftermiddagen har vi dessutom haft en gudstjänst i nyare stil. Jag tror att det behövs båda för de är en riktdom för kyrkan. Alla människor är inte exakt likadana. Vi har ett budskap, innehållet i vår tro, som är evigt. Men hur vi närmar oss Gud och hur vi är tillsammans som församling kan förändras över tid. Det är en rikedom att ha bredd. Jag vill inte styra församlingslivet i en viss riktning, utan låta allt det goda som finns vara kvar. Men sedan kan man fundera om hur vi kan göra så att församlingen ska kännas som hemma också för de människor som inte hittat till dit. Det viktiga är att inte ta bort det som är viktigt för någon. Men vi kan dessutom hitta nya sätt.
Vad säger barnen om att flytta?
– Barnen har redan en längre tid talat om att de någon gång vill flytta till Österbotten. Men ändå var vi inte alls beredda på hur positiva de skulle vara när vi berättade för dem att jag söker till Pedersöre. De såg det som något jätteroligt och jag såg glädjetårar. Vi känner det som en stor bekräftelse angående beslutet. De har ju fammo, faffa och mommo i Jakobstad, kusiner och en sommarstuga i Larsmo. I sommarstugan vistas vi varje år.
