Patrica Strömbäck ser inte påsken som ett jippo utan som en erfarenhet.

Påsken är misslyckanden, lidande, felsteg och förlåtelse, det ljusa, med förlåtelse och löftet om att livet fortsätter

PÅSK.

Påsken kan ses som en kulmination av känslor. Men egentligen kunde man säga att det är påsk året om när man ser till hela känslospektret av misslyckanden, lidande, felsteg, förlåtelse och att livet fortsätter, konstaterar Patrica Strömbäck.

5.4.2023 kl. 18:00

– Vad kan man säga om påsken som inte redan sagts? frågar sig Patrica Strömbäck, kyrkoherde i Solf.

Den känslan kan drabba vem som helst.

– Men jag brukar tänka att jag är inte densamma varje år. Jag kan se och höra olika saker varje år.

Förändringen för hennes egen del består i att hon börjat se påsken mer som en kollektiv erfarenhet.

– Jag har gått i kyrkan i hela mitt liv och hört om synd och korsfästelse. Men en liten flicka eller pojke behöver inte känna sig så syndig så någon måste dö för en. I många år tänkte jag: Nu har det här hänt och nu ska jag vara glad! Men ändå infinner sig frågan: Var det nödvändigt? Om jag nu tänker på allt lidande och alla felsteg, om man tror på en Gud som också lider, så omfattar det det gemensamma lidandet för att vi lever tillsammans. Det handlar inte bara om mina egna felsteg. På det viset är påskens händelser en både privat och kollektiv erfarenhet.

Som präst har påsken blivit helt annorlunda än i Patrica Strömbäcks tidigare vuxna liv, när hon jobbade med annat.

– För att man är så mycket i kyrkan. Man går in i kyrkans budskap och försöker göra det förståeligt för andra.

I stället ser jag påsken som en erfarenhet som kommer varje år.

Hon har slutat se påsken som ett årligt återkommande jippo.

– I stället ser jag påsken som en erfarenhet som kommer varje år.

Dessutom är påskens känslolägen något som varar hela året.

– Om man ser till kristen tradition så är det påsk året om: misslyckanden, lidande, felsteg och förlåtelse, det ljusa, med förlåtelse och att livet fortsätter.

Solsken och hagel

Ibland orkar man med dramatik, ibland inte. En del tycker långfredagen i kyrkan känns överväldigande dyster.

– Det beror också på hur mycket tungt man själv bär med sig. På ett sätt kan det vara skönt att inte vara ensam med sitt lidande om det är svart i kyrkan, men jag kan också förstå att man blir trött på det mörka eller inte orkar med det i vissa livsskeden.

Andra kanske bejakar de tvära vändningarna.

– Jag träffade en kvinna en gång som sa: Jag älskar påsk för att den är så dramatisk! Så kan man också tänka. Livet är stort och dramatiskt och det är påsken också. Och det slutar ju bra!

Patrica Strömbäck är uppvuxen i Helsingfors och Esbo och har inte erfarenheter av någon dyster påsk.

– Jag har vuxit upp i traditionen att det gick bra och att budskapet är ljust i sin helhet.

Upplevelsen i ett kyrkorum kan vara ordlös, och det måste den få vara.

Hon uppskattar att det läggs mindre förväntningar på påsken än på jul, men tycker överlag att sådant minskat.

– Kanske vi lär oss att inte fånga varandra i krav och förväntningar.

Påsken kan kanske inte heller fångas i sin helhet.

– Upplevelsen i ett kyrkorum kan vara ordlös, och det måste den få vara.

Tro kan också handla om att välja.

– Om vi vill välja det här sättet att leva och tro gör vi det så långt vi orkar, så tvivlar vi ibland och så tar vi nya tag. Det är som aprilvädret: solsken och hagel.

Det är många personer i påskberättelsen hon känner starkt för.

– Jag tycker att alla de här som har tvivlat och gjort felsteg, de har också ett ansikte i berättelsen; de var så nära händelsernas centrum men orkade inte riktigt tro, det tröstar. Och Maria Magdalenas stora kärlek till Jesus, den tysta upplevelsen mellan dem två, det pratar jag sällan om men berörs starkt av. Och förstås kvinnorna vid graven, att det var de som fick komma dit och sedan berätta om det. Men jag behöver leva några år till, jag är inte färdig med påskberättelsen ännu.

Ulrika Hansson


UNGDOMAR I KYRKAN. På Sommardagarna 2023 samlades ungefär 100 deltagare för sol, hav, mat, bastu, strand, andakt, vila, värme, stämning, party, musik, smågrupper, mässa, gemenskap, glass och varma klippor på Lekholmen. 13.8.2023 kl. 16:59

rasism. Recenserade presidentfrun Jenni Haukios memoarbok som ”förvånansvärt smal” i invandrarfrågan. 30.11.-0001 kl. 00:00

rasism. Integreringen av utlandsfödda i arbetslivet har förbättrats i Finland, men den rasistiska retoriken och den strukturella rasimen frodas. – Jag ger 200 procent för att bidra till samhället, men debatten just nu får mig att känna mig som en exotisk utlänning, säger Emmanuel Acquah. 9.8.2023 kl. 14:26

BÖN. De träffades vid en lärjungaskola. Idag har de fem barn och har precis flyttat från Finland till Australien. Hur lever man ett familjeliv där allt går på Jesus villkor? 3.8.2023 kl. 11:18

KRISTEN MYSTIK. Vad ska jag göra av känslan av meningslöshet och rastlöshet? Hur ska jag stå ut med rädslan för att förlora dem jag älskar? Ibland vill man ställa sina tyngsta frågor till någon riktigt vis människa. 28.7.2023 kl. 15:53

ETT GOTT RÅD. Pastorn Stefan Löv är i dag en 52-årig man med varm utstrålning och perspektiv på livet, men sitt 20-åriga jag beskriver han som en ruggigt vilsen själ. 27.7.2023 kl. 15:25

skrivande. Att skriva är som att träna: om du tar paus är det svårt att komma igen, säger författaren, skrivinspiratören och handbollsspelaren Michaela von Kügelgen. Men alla kan skriva – också du. Bara fem minuter per dag leder så småningom till en hel roman. 26.7.2023 kl. 19:00

JORDFÄSTNING. Ibland får prästen Malin Lindblom veta att någon knappast kommer att närvara vid jordfästningar hon ska förrätta. Hittills har det ändå alltid dykt upp någon, men hur många som är på plats är aldrig avgörande för henne. – Jordfästningen är som en bön, säger hon. 25.7.2023 kl. 15:17

musik. Två händelser som mänskligt sett inte var förnuftiga bevisade för ”Banjo-Ben” Ben Clark att Gud ledde honom. 21.7.2023 kl. 21:59

Solf. Johan Kanckos och Camilla Svevar har sökt kyrkoherdetjänsten i Solf. De fick svara på några frågor om sig själva och sin syn på Solf och kyrkoherdejobbet. 31.5.2023 kl. 16:52

NÄRPES. Också i år är väskan packad och redo för lägerområdet Fridskär. – Det är en jättehärlig gemenskap, säger Kajsa Åbacka, som är hjälpledare i Närpes församling. 14.6.2023 kl. 16:49

VITTNESBÖRD. Han kom till Jakobstad för att göra målen som ska vinna matcherna för Jaro. Men för David Carty är det minst lika viktigt att vinna själar för Gud. 5.7.2023 kl. 19:00

Franciskusfest. Franciskusfesten på Hamnö, Kökar, är sommarens förvandlande händelse, ett återkommande mirakel på världens vackraste plats. I år var temat ”Glädje, lek och helig dårskap”. När vi bryter upp säger vi: Nästa år på Kökar! 2.7.2023 kl. 13:50

Åbo akademi. Var står den finlandssvenska akademiska teologin idag? Kyrkpressen har träffat ÅA:s rektor, teologen Mikael Lindfelt. På hösten för 36 år sedan började han vid akademin som gulnäbb från Karleby. 3.7.2023 kl. 10:00

sommarteater. I juli framför Myrbergsteatern pjäsen ”Guds kvarnar mala”. – Det är en otrolig satsning som de frivilliga skådespelarna gör, säger Eva Hietanen. 7.7.2023 kl. 12:00

KYRKOR I USA. Mariann Edgar Budde medverkar vid ett präst- och diakonmöte i Uppsala i september. 25.1.2025 kl. 15:15

nykarleby. Håkan Ahlnäs har alltid varit aktiv i både kyrkliga och kulturella sammanhang. Enligt honom är kyrkans viktigaste uppdrag enkelt – att motverka ensamhet. 28.1.2025 kl. 10:25

Personligt. År 1995 i ett kaotiskt, nyfött Ryssland. En tioårig pojke i alltför stora kläder ser en grupp människor samlas på andra sidan gatan. De ska resa en kyrkspira. Pojken har aldrig hört talas om Gud. En man får syn på honom, går fram till honom och räcker honom en handske. Vill han hjälpa till? – Kyrkan räddade mig. Utan den skulle jag vara kriminell – eller död, säger Andrey Heikkilä, Svenskfinlands nyaste präst. 21.1.2025 kl. 14:00

flyktingar. 25-åriga Petra Gripenberg har precis åkt till den grekiska ön Lesvos. Där ska hon hjälpa traumatiserade flyktingar att berätta om det de varit med om. 17.1.2025 kl. 10:55

Kolumn. Pensionen närmar sig, det är dags att ta en titt i backspegeln och fundera över hur samfälligheten förändrats ur ett språkligt perspektiv. Det var en utmaning för mig att 2002 börja jobba som samfällighetens translator. Övergången från näringslivet till den offentliga sektorn och kyrkans trygga famn bjöd på oväntade överraskningar och mina barn frågade om jag nu skulle få en egen ”tjänstekaftan”. 23.1.2025 kl. 10:54