Katarina Gäddnäs jordfäste sin egen pappa. Det var tungt men fint.

Sorgen är tung, lång och lite vacker också

sorg.

Sorgen drabbar oss alla, förr eller senare. För den som kämpar sig igenom den kan långfredagen komma som en lättnad. KP talade med Katarina Gäddnäs dagen efter att hon jordfäst sin pappa. Hon tycker om långfredagens gudstjänst för att den är avskalad och hjärtskärande. Som våra liv, ibland.

7.4.2023 kl. 10:00

Jag talar med Katarina Gäddnäs, församlingspastor och sjukhuspräst, en dag efter hennes pappa Paul Gäddnäs begravning. Hon har övernattat i gamla prästgården på Kökar. Hon är trött.

– Det var jättefint, men också jättetungt.

De fick veta att Paul var sjuk 52 dagar innan han dog. Han hade cancer som spridit sig till njurarna och levern.

– Som sjukhuspräst anade jag att det inte fanns något att göra.

Hon förrättade sin pappas begravning på Kökar en söndag i mars. Hon åkte direkt från en pastoralkurs hem till Mariehamn innan hon skulle vidare till Kökar, och efter gudstjänsten beklagade hon sig över att hon hade stopp i avloppet därhemma, det gick inte att laga mat.

När jag kom hem ringde en äldre församlingsbo till mig och sa att han jobbat med avlopp i trettio år och nu har jag ju inte en pappa att ringa. Så kom han hem till oss och låg dubbelvikt och fixade vårt avlopp i två timmar.

Den öppna sorgen skapar en sådan generositet hos folk. Minnesstunden på Kökar samlade över hundra personer. Hennes mamma bakade Ålandspannkaka och Philip Hällund som bor i prästgården gjorde fisksoppa och biskop emeritus Lennart Koskinen stod och hackade potatis.

– Alla ville göra någonting. Kökarborna är fantastiska på att hjälpa till och visa praktisk omsorg när det behövs. Vi har burits på en våg av omtanke.

Men nu är hon, som sagt, väldigt, väldigt trött.

– När det kommer en kris eller en sjukdom går man på adrenalin för att orka. När allt är över kommer den stora tröttheten.


Jag tror att vi alla bär på sorger som vi inte sörjt tillräckligt. Vi väjer undan sorgen för den känns som en tung, svart gegga att krafsa sig igenom. Hur ska vi få tag på vår sorg?

– Jag tror att en sorg aktualiserar alla gamla sorger, sådana som varit svåra att bära, omfatta eller acceptera.

Också för henne själv har gammal sorg ploppat upp nu när hennes pappa dog. Nu sörjde hon sådant som hon inte kunnat sörja offentligt.

– Det har varit viktigt för mig att just nu gå en kurs där jag specialiserar mig på själavård. Där har jag kunnat lyfta fram gamla saker som jag släpat på och sörjt. Där måste man arbeta igenom och lysa på allt som man bär på – det är bra men ansträngande.


Sorg tar tid

Katarina Gäddnäs tror att de flesta av oss inte inser att sorg verkligen tar tid. Lång tid.

– Man tröstar ju sörjande med att det inte alltid kommer att kännas så. Visserligen kommer din kära människa aldrig tillbaka men du kommer inte alltid vara så ledsen och förtvivlad.

Hon tycker det är bra att säga ut det, eftersom det finns människor som i desperationen efter en sorg går ner sig och börjar dricka, de gör vad som helst för att lindra ångesten.

– Det är lättare om man vet att sorgen är naturlig och att det inte alltid kommer att kännas på samma sätt.

Samtidigt: när en människa fattas så fattas hon. Det kan ta flera år att sörja klart, saknaden finns kvar för alltid. Det första året är värst, men inte är det lätt andra året heller.

– Det brast för mig när de spelade Kökars brudvals på skolan, vid minnesstunden efter min pappas begravning. Jag är ju 52 år och tror inte att jag kommer att gifta mig igen. Men just då tänkte jag bara: Åh, om jag gifter mig igen får jag inte dansa brudvals med min pappa, det är för alltid för sent för det.

Samtidigt är hon vuxen. Hon har internaliserat sina föräldrar, sin pappas kärleksfulla blick.

– Allt han lärt mig, alla mina värderingar. Jag har vuxit upp i hans blick och den kan ingen ta ifrån mig, någonsin.



Jag har ofta tänkt att det var dumt att göra oss av med det svarta sorgbandet, eller med de där viktorianska sorgesmyckena med flätat hår från den döda infällt i gagat.

– Ja, absolut. När jag har sorgegrupper tänker jag ofta att den som sörjer borde få bära svart armbindel i flera år, så att folk skulle vara lite snällare och försiktigare med en.

I sitt jobb som sjukhuspräst förlorar hon människor varje vecka.

– Jag vill inte rusa vidare när jag hör att någon dött. Jag vill stanna på stegen, jag tänder ett ljus, jag har bönestenar på mitt sjukhusaltare. Och så sätter jag ännu en sten i skålen. Jag tror att vårt behov av symboler och symbolhandlingar är stort. Jag tänker på pappa: själaringningen, kortegen efter kistan när han kom hem till Kökar. Allt det där finns där av en anledning. Det finns ett behov och det behovet har inte försvunnit någonstans.

Text: Sofia Torvalds


Människa. Hans första fråga till stamgästerna på Helsingfors järnvägsstation är inte ”känner du Jesus?, utan ”Hur mår du?”. 25.8.2011 kl. 00:00

Ledare. Hösten rullar igång verksamhetsmaskineriet i församlingarna. Samtidigt går – även den här hösten – mer än en församlingsanställd tillbaka till jobbet med en molande oro i maggropen. Ska man faktiskt orka ännu ett varv? Alla orkar inte heller. 25.8.2011 kl. 00:00

Johan Sandberg. Det är med ett lätt vemod jag igen får konstatera att semestern är slut och att skolorna börjat. Inte för att jag har något emot att börja jobba igen. Det är rätt skönt att återgå till vardagsrutinerna utan att varje dag behöva ägna tankemöda åt familjens program eftersom dagen är färdigt inrutad. 25.8.2011 kl. 00:00

Teologi. Tro gärna, men var inte för radikal. Det är merparten av finländarnas inställning till religion, visar en färsk internationell undersökning. 24.8.2011 kl. 00:00

Människa. Eveliina Kujala är volontär i Taizé. – Första gången jag var här avskydde jag det. 24.8.2011 kl. 00:00

Insändare. Jag vill tacka Eva Hietanen för hennes synnerligen visa och tänkvärda insändare i KP nr 33! Jag håller med  Eva om att vi nog måste söka orsakerna i den andliga och osynliga världen, då vi talar om det hemska som Breivik gjorde i Norge,. Jag gillade särskilt denna mening i Evas insändare: "Så handfallna som vi nu står inför det onda borde vi kristna inte behöva vara". Precis som Eva har också jag ständigt förundrat mig över den handfallenhet och förvåning som många, även kristna, har visat efter våldsdåden i Norge. Man hör ofta kommentarer som: "det här är ofattbart", "hur KAN nåt sådant här hända?" eller "varifrån kommer denna ondska?". Men, ÄR det nu verkligen så ofattbart det som har hänt? Bibeln säger trots allt att det finns en personlig djävul, en fallen ängel som enbart är ute efter att: "stjäla, slakta och döda"(Joh 10:10). 1 Petrusbrevet 5:8 säger: "er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka". Jag finner det tragiskt att vissa kristna kan sin Bibel så dåligt, att de inte kan lokalisera varifrån ondskan kommer. Om djävulen bara vill stjäla, slakta och döda, och går runt som ett rytande lejon, behöver vi då verkligen vara osäkra på vilken andemakt som inspirerade Breivik till att meja ner oskyldiga människor? Med tanke på att djävulen och hans många demoner är närvarande här i denna fallna värld, är det snarare mer ofattbart att det inte händer ännu mer elände i världen än vad det faktiskt gör. Till all lycka behöver vi som kristna dock inte vara rädda för satan. Vi vet att Jesus har vunnit seger över all ondska på Golgata kors, då han dog och uppstod för att ge oss liv och liv i överflöd. Tror vi på Honom, så har vi evigt liv, och ingen kan ta det livet ifrån oss. Dödar någon vår jordiska kropp, så kommer vi till himlen, där vi får njuta av en mycket godare värld än denna. I Guds närhet är vi trygga och skyddade mot djävulen. 23.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Samma kapell. Ena församlingen går i procession med rökelsekar. Andra har ett lovsångsteam. Håller församlingarna på att nischa sig? 23.8.2011 kl. 00:00

Teologi. Teologernas åsikter om yoga går i sär. Max-Olav Lassila avråder kristna från yogaträning, men Patrik Hagman tycker inte att man kan dra allt österländskt över en kam. 22.8.2011 kl. 00:00

Människa. För drygt fem år sedan förlorade Heidi och Ove Hagnäs sin dotter Moa i en tragisk drunkningsolycka hemma på gården i Kronoby. Kort därefter insjuknade Heidi i cancer. 19.8.2011 kl. 00:00

Marina Wiik. 18.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Militära experter tillkallades till Pedersöre församlingshem i går för att ta hand om en krigstida granat som hittades i närheten av ingången till pastorskansliet i Kyrkostrand. 18.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Pressträffar med medierna, andlig fördjupning och smarta förvaltningsstrategier. Den stora utmaningen för stiftets biskop och domkapitlet är ändå att inspirera dem som jobbar i kyrkan att hålla ångan uppe. 17.8.2011 kl. 00:00

Världen. Situationen i det hungersdrabbade Etiopien ser ut att vara värre än befarat. Brunnar har sinat och skolor stängt. Får området inte tillräcklig hjälp inom det närmaste halvåret befaras både epidemier och utbredd hungersdöd. 17.8.2011 kl. 00:00

Insändare. Jag har i ca 25 år studerat samtal och relationer i kristenheten. Nu har jag en gedigen dokumentation och vill utöka min "arena". Jag bloggar MEN JAG VILL HA MER PLATS! Vilka möjligheter finns? 16.8.2011 kl. 00:00

Lokalt. Jag satt med en liten grupp ungdomar och funderade på året som gått och året som ligger framför. 31.12.2020 kl. 15:29

vanor. Nya vanor behöver övas för att sätta sig i hjärnan. De här tipsen gör det lättare att komma igång. 29.12.2020 kl. 17:21

Kolumn. "Jag tror mig förstå hur det kändes för folk som avvisade Maria och Josef från sina härbärgen." 17.12.2020 kl. 08:29

Julpsalm. När Zacharias Topelius i oktober
1887 skrev dikten Julvisa hade han sannolikt ingen aning om att han skrivit en av våra mest älskade julpsalmer, Giv mig ej glans. Det är inte ens sagt att Topelius tänkt sig en melodi till den. 21.12.2020 kl. 09:46

sorg. Den här julen blir Maria Eklunds första jul utan föräldrar. I flera år har hon sörjt och bearbetat, först sin mammas sjukdom, sedan sin pappas. Nu plockar hon fram barndomens tomtefamilj och är tacksam för det hon fick. 17.12.2020 kl. 09:00