Nu kanske du invänder att du faktiskt aldrig sett någon buske som brunnit utan att förstöras, hört en röst från molnen eller känt ett oemotståndligt kall att bryta upp från allt och plötsligt byta yrke eller bostadsort. Nej, så är det förstås för oss alla. De riktigt bibliska bebådelserna är sällsynta, men nog får vi ju varje dag små signaler som säger att det vi gör inte känns riktigt rätt alla gånger, och att det vore bättre att göra lite annorlunda. Eller så har vi gjort något som fyller oss med värme och glädje. Alla sådana känslor är signaler på hur vi borde leva. När det känns fel i samvetet bjuder Gud oss att vända om, och när det känns rätt får vi signalen att gå vidare och göra mer av det som känns bra. Tror jag.
För allt det här är ju egentligen tros- och inställningsfrågor. Jag kan välja att tro att Gud signalerar till mig, eller jag kan välja att tänka att mina känslor bara är olika signalsubstansers sätt att optimera evolutionen. Jag kan leva som om allt i världen är underverk eller som om ingenting i världen är underverk. Jag kan se varje dag som en bebådelsedag eller ingen dag som en sådan. Och när jag tycker mig få reda på vad jag borde göra kan jag välja att gå samma väg som Maria och utbrista: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt”, eller så kan jag tänka att ”jag vet nog bäst själv”, och fortsätta göra det som för dagen verkar förnuftigast.
