Pauliina Kittilä och Ida-Maria Pekkarinen stortrivdes på Snoan.

"Det var en upplevelse att bli vårdad, sedd och älskad i tystnad"

petrus.

När Petrus församling ordnade retreat för unga vuxna stängde Pauliina Kittilä och Ida-Maria Pekkarinen av sina telefoner för en helg. – När en bunt fixare får åka på retreat är det som att Herrens härlighet lyser över en!

7.3.2023 kl. 00:00

PETRUS FÖRSAMLING Ett gäng med unga vuxna från Petrus församling åkte på tyst retreat till retreatgården Snoan för ett par veckor sedan. Vid middagen fredag kväll fick de tala, sedan gick de in i tystnaden, som varade till söndag eftermiddag. De gav ifrån sig telefonerna eller stängde av dem.

När det var dags för tidebön klingade husfolket i en klocka. Om morgnarna väcktes de av musik.

– Jag hade sett fram emot att åka på retreat i tre år och var jättetaggad. Jag satt mycket i brasrummet. Det var fint att andra satt i samma rum, men vi var tysta. Jag var ute på promenad, jag drack jättemycket te. För mig handlade det om att byta rytm och tillåta mig själv att sitta och vara, säger Pauliina Kittilä.

Ida-Maria ”Iitu” Pekkarinen satt mycket och stickade.

– Att umgås tyst var både konstigt och skönt. I något skede fattade jag att ingen kommer att fråga mig om något, jag behöver inte komma med någon output. Det var det bästa! säger hon.



Blev tidebönerna eller tystnaden en andlig upplevelse för er?

– Det var intressant, för jag känner ofta att jag söker mig till det där andliga utrymmet. Och nu när jag försökte gå dit var det som om Gud sa till mig: ”Kunde du inte Pauliina bara vara människa?” Först vid femtiden på lördag eftermiddag fattade jag att nu får jag lägga bort det där med att prestera, säger Pauliina.

Iitu i sin tur gick in i retreaten ur erfarenheten att själv ha ett andlig arbete och vara ”i desperat behov av ett ord från Gud”.

– Jag tänkte att nu har Gud min fulla uppmärksamhet. I något skede insåg jag att Gud är här, men var är jag? Jag kände att Gud sa till mig att nu vill han ta hand om mig, och jag fattade att det var exakt vad jag behövde: att få sitta där i joggingbyxor och sticka.



En del kan uppleva retreatens tystnad som ångestfylld och tung. Blev det så för er?

– Jag hade inte alls förväntat mig att bli ångestfylld, för jag tycker ju om tystnad, säger Pauliina.

Men på lördagen märke hon att hon blev överväldigad av alla tankar som vällde över henne.

– Jag ville bara komma förbi dem och in i det rofyllda. Då valde jag att föra ett vägledande samtal med retreatvärden Birgitta Udd. Jag sa till henne att jag kommer inte förbi de här tankarna, och hon sa att kanske jag bara ska se på dem och fråga vad de har för budskap. Det hjälpte mig att komma till ro.

Iitu i sin tur var lite orolig för att hamna in i en dipp och börja gråta hysteriskt – men ingenting sådant hände.

– Jag kom nästan direkt till ro. Jag kände: Nu är jag på ett förklaringsberg och Herrens härlighet lyser över mig i den här lite sunkiga stugan.

Många som deltar i en tyst retreat känner en lättnad över att slippa det emotionella arbete det innebär att försöka etablera sin plats i en grupp eller ta hand om alla i en diskussion. Hur kände ni det?

– Ja, precis så! Det var en av de största sakerna för mig, att jag behövde göra noll emotionellt arbete för andra, säger Iitu.

Pauliina kände särskild lättnad över att få sitta tyst vid måltiderna.

– Bara lyssna på klassisk musik och äta tillsammans. Det kändes som om vi var en släkt som sitter vid ett matbord på jullovet. Gemenskapen kändes djup men ordlös.

Pauliina tänker att när man lever i en hetsig livsrytm kan det kräva mod att gå in i tystnad.

– För mig blev det viktigt att våga sitta med mina egna tankar då det inte fanns yttre intryck. Den tysta gemenskapen och trygga miljön var till hjälp.

Iitu upplevde sig älskad och vårdad av att det var någon annan som höll i hennes tidtabell: någon som plingade i en klocka när det var dags för mat eller tidebön.

– När jag knäppte på telefonen igen på väg hem till Helsingfors kände jag mig bara irriterad över att den började pipa igen. För mig var det en kunglig upplevelse att bli vårdad, sedd och älskad i tystnad, säger hon.

Text: Sofia Torvalds


PERSONEN. Han har varit lärare i engelska i fyra olika länder och lärt sig språket i tre av dem. Alasdair Pollock kom till Jakobstad för snart trettio år sedan. Språket, musiken, årstiderna, havet, skogen och människorna fick honom att stanna. – Jag har fått mycket mer än jag gett, säger han. 9.2.2024 kl. 09:58

profilen. Eva Andersson har varit i ropet sedan hon stickade vantar till påven. Färre vet att hon också räddat hundar i Korea och extraknäckt som risleverantör. 7.2.2024 kl. 13:40

ETT GOTT RÅD. Christer ”Chrisu” Romberg önskar att hans femtonåriga jag hade fattat att man kommer bara en bit på vägen med talang. Han är aktuell i sångtävlingen The Voice of Finland på teve, men han är också ungdomsarbetsledare i Sibbo svenska församling. I sitt jobb umgås han mycket med konfirmander, alltså 15-åringar. 7.2.2024 kl. 10:00

PERSONEN. När Fanny Willman var sexton år började hon skriva kolumner för Vasabladet. I februari utnämns hon till ledarskribent för Kyrkans Tidning i Sverige. – För mig är det mer naturligt att skriva ledare än andra journalistiska texter. 6.2.2024 kl. 17:56

ungdomens kyrkodagar. UK uppmanar kyrkomötet att ta ställning i frågan om samkönade äktenskap. Om det var upp till kyrkans unga skulle frågan redan vara avgjord. 5.2.2024 kl. 15:43

KYRKOMÖTET. Klockan går och kyrkan ställs inför allt större utmaningar. Men kyrko­mötet är en trög koloss som inte producerar beslut. Under senaste mandatperiod tog tre av dess utskott saker och ting i egna händer. 5.2.2024 kl. 10:00

Konst. – Mycket hellre analyserar jag en film som handlar om tvivel jämfört med en färdigtuggad berättelse om tro, säger filmkritikern Silja Sahlgren-Fodstad. 5.2.2024 kl. 15:15

laestadianer. Över 3 000 finlandssvenska laestadianer är involverade i diskussioner om att rörelsen ska ta steg ur den evangelisk-lutherska kyrkan. I allt större utsträckning kommer man att hålla nattvard och konfirmation i sina egna bönehus. Alternativet att grunda en egen kyrka är ändå inte aktuellt. 30.1.2024 kl. 14:04

ungdomens kyrkodagar. Jennifer Enqvist är en av de delegater som är på väg till UK i år. Hon vill se församlingarna bli bättre på att inkludera barnen, kyrkans framtid. 29.1.2024 kl. 12:22

Teologi. Tron måste ges vidare med en öppen hand, inte en knuten näve. – Barn kan också tänka teologiskt, säger den svenske teologen Joseph Sverker. 26.1.2024 kl. 09:00

LIVSÅSKÅDNING. Kevin Holmström är en sökare som tror att det mesta är vårt eget fel och vår egen förtjänst, men som ibland vill hålla någon i handen. 24.1.2024 kl. 16:42

Himlaliv. Kyrkpressen har fått information om att tv-programmet Himlaliv ska läggas ner. Annika Löfgren vid Svenska Yle säger att beslutet inte är fattat. 24.1.2024 kl. 09:58

medalj. Det var en överrumplad och glad Helene Liljeström som fick veta att Kyrkostyrelsens plenum beviljat henne Pro ecclesia-medaljen vid sitt möte idag. 23.1.2024 kl. 13:46

PETRUS FÖRSAMLING. Kyrkpressen ställde några frågor till Pia Kummel-Myrskog och Ronny Thylin som har anmält intresse för jobbet som kyrkoherde i Petrus församling i Helsingfors. 23.1.2024 kl. 07:06

PRESIDENTVAL. Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo intervjuade alla nio presidentkandidater på scen i sin domkyrka. ”De uttryckte alla hopp”, säger han nu efteråt. 22.1.2024 kl. 10:00

val. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Esbo svenska församling har fått tre sökande. 25.2.2025 kl. 13:58

fastan. Under fastan får vi andas ut vår rädsla för att andas in kärlek, godhet, vila – ja, nåd. Det är inget vi måste, kan eller borde göra. Men vi får fasta. 24.2.2025 kl. 19:42

BEGRAVNINGSVÄSENDET. Det händer mycket inom begravningsväsendet just nu, men på gravkontoret i Jakobstad är man van vid att hitta lösningar och möta människor i sorg. 24.2.2025 kl. 15:16

Personligt. För Matte Fontell var hans stamning och hans överaktivitet en skam – men också en källa till kreativitet. – Jag var livlig och överaktiv, men jag hade också tusen bilder och berättelser i huvudet. 20.2.2025 kl. 18:53

PRÄSTBRIST. På vissa orter är det svårt att hitta kyrkoherdar. Prästvikarier är det också brist på. Notarie Linus Stråhlman vid domkapitlet i Borgå tror att pengar kunde vara ett lockbete i jakten på kyrkoherdar. – Man tror kanske att det är ett heligt jobb att vara präst, men lönen spelar helt klart en roll. 20.2.2025 kl. 12:00