Som barn var jag vild och glad, säger Catherine Granlund, diakon i Grankulla svenska församling.
– Så glad att mamma undrade om det var något fel på mig! Men det jämnades ut med tonårsprotesterna.
– Jag lekte bara med pojkar ända upp till åldern när de började förälska sig i mig. Då gick det på tok många gånger. Någon flicka fanns med under uppväxtåren, men killsällskap passade bra. Det tycks nu bara fortsätta så, säger hon.
Hon tänker på sin familj. Till familjen hör hennes man, tre söner (två utflyttade) plus en iransk bonusson som väntar på asyl.
– Nuförtiden uppskattar jag väldigt mycket mina kvinnliga vänner. De kompenserar hemlivet. Och så har jag en skrivande storasyster som jag kan dela den biten med och mycket annat också.
"Då och då ryter jag till i en insändare, men inte så ofta som jag skulle vilja."
Kärleken till skrivandet
Hennes skrivande började med insändare i tidningar och uppsatser i skolan.
– Jag älskade att skriva. Så blev det frilans på Studentbladet, Ny Tid, Kuriren, Marthabladet och kristna tidningar. Då och då ryter jag till i en insändare, men inte så ofta som jag skulle vilja.
Hon har skrivit en diktbok om självupplevt våld i familjen år 2007 (Fontana Media).
– Det var för mig det enda sättet att ta upp våldet på ett subjektivt sätt, som inte utelämnade på samma sätt som ”ett rakt upp och ner”-skrivande skulle ha gjort. I diktboken kunde jag analysera och uttrycka vilka känslor en dylik press på en mänska tillför och vad som händer med kärleksbudskapet.
Kombination
Catherine ”Ca” Granlund har varit diakon i 15 år.
– Mitt jobb kräver mycket, därför är det bra för mig att kombinera diakonijobb med skrivande och läsande. Jag behöver också minst lika mycket ensamhet som sällskap. För mycket människor och för länge gör mig trött. För få gör mig så småningom folkskygg! Därför är det bra för mig att kombinera diakonijobb med skrivande och läsande.
Hon har skrivit en andaktsbok, som kom ut 2018.
– Och så har jag kämpat med ett manus. Det är väldigt diakonalt inspirerat, men det tycks inte passa någonstans. Bokskrivandet behöver alltid längre avbrott för att jag ska komma igång och fundera ut vissa ramar.
Dessutom har hon skrivit en barnbok.
– Jag älskade den själv, men den utgavs inte. Konstens olika uttrycksformer ger oss möjlighet att välja i vilken genre vi vill skriva.
Vilken är din favoritverksamhet i församlingen?
– Mycket behövs, men bönen är ändå grunden som gör en församling till just en församling och inte till vilken trevlig förening som helst.
Vilken är din favoritperson i Bibeln (inte Jesus)?
– Det varierar – jag har ju varit troende i över trettio år. Men jag tänker ofta på dem som reagerar på enskilda händelser, som att Elisa ber Gud visa sin rädda tjänare alla eldsvagnar med änglar på bergskrönet när staden omringats av fiender. Vi är inte ensamma.
– Herdarna ute på marken med änglakören är en annan berättelse som jag fascineras av och älskar. Där sitter de som vanligt – och tänk vad de får uppleva! Gång på gång återvänder jag i mina tankar till julnatten och lägerbrasan, tystnaden, kvällskylan och den mörka, vida himlen som snart ska lysas upp!
➡️ Här hittar du Bloggen Andetag!
Catherine Granlund
- Ålder: 57
- Bor i Grankulla.
- Är diakon i Grankulla svenska församling.
- Intressen: Läsning, skogen, trädgårdspyssel, skrivande.
- Familj: Man, tre söner (två utflyttade)+ en iransk bonusson som väntar på asyl samt en sköldpadda.
- Läser helst historiska biografier, dikt, andakter och tittar gärna på Don Matteo eller Der Alte.
