Katarina Gäddnäs, präst och författare, arbetar som både sjukhuspräst och ”vanlig” präst på Åland och älskar sitt jobb. Med en bakgrund som journalist har hon också behållit kontaktytan till skrivandet.
– Det var verkligen roligt att göra kalendern. Att skapa text på ytor som bara rymmer femtio tecken var en utmaning, och där hade jag stor glädje av att jag också skrivit poesi. När jag tyckte att jag kört fast hade jag dessutom en fin arbetsgrupp att söka stöd hos.
Mindre prestation, mera frid
Inspiration till kalendern hittade hon i det egna förhållningssättet till julen, som hon funderat på och skrivit om genom åren.
– Jag älskar ju verkligen julen men det finns så många prestationskrav. I jordbrukssamhället hann man kanske stoppa korv och göra egna julklappar, men om vi känner att också vi måste gå så grundligt tillväga är risken stor att vi sedan köper det vi inte hinner med. Det är lätt att känna att man knappt ens har råd att fira jul eftersom den ska se ut på ett visst sätt. Jag vill påminna om att julen är något annat, något fantastiskt: det här nyfödda barnet i våra armar som vi är satta att bära ut i världen. Hur tar man emot ett nyfött barn? I stillhet och närvaro.
Att många som är ensamma upplever julen som tung är också något Gäddnäs tänker mycket på. I hennes församling vill man inkludera alla i julfirandet.
– Vi har nästan hamnat i en situation där vi skäms för vår ensamhet istället för att sträcka ut en behövande hand. Så ska det inte vara.
En hållbar(are) jul
Miljöaspekten har blivit allt viktigare för många, också för Katarina Gäddnäs.
– Det blir svårt att ta hållbara beslut i stress och jäkt. Men jag tycker också om att lyfta fram en annan slags hållbarhet, nämligen den andliga och sociala.
I familjen Gäddnäs har man diskuterat hur julfirandet ska se ut.
– För några år sedan satt vi ner och pratade om vad som faktiskt var viktigt för var och en. Mammas köttbullar, kanske, eller att få sjunga julsånger? Att ta den diskussionen var verkligen värt det och något jag varmt rekommenderar.
Miljöaspekten finns med också i advent.
– Det går utmärkt att i december förbereda för julen med till exempel granris, äpplen, kottar och ljus. Nästan gratis och dessutom komposterbart!
Konsten att kunna vänta
En annan sak som präglat jularna redan i Katarina Gäddnäs barndom kan summeras i en enda fras: allting har sin tid.
– Jag växte upp i en familj där kyrkoårets växlingar var viktiga. Hos oss började julen på julafton – det var helt okej att städa ännu på julaftonsmorgonen. Julgranen och det viktigaste pyntet kom fram först då, och sen firade vi jul ända fram till tjugondag Knut. Jag har hållit ganska hårt på det där själv, men lite mjuknat efter vissa protester från barnen som vill börja pynta tidigare. Men jag tycker fortfarande det är viktigt att inte ta ut julen i förväg.
Gäddnäs har en julkrubba som också den följer rytmen i advent.
– Jag har en Mariafigur som är gravid. Hon väntar ensam i stallet under advent, och först när julen närmar sig får hon sällskap. Jesusbarnet läggs förstås i krubban först på julafton, och de vise männen hittar fram lagom till trettondagen.
Adventskalendern är för alla
Förtjusningen över att få öppna luckor i adventskalendern har också följt Katarina Gäddnäs genom åren. Hon har till och med sparat några av de vackraste kalendrarna hon haft.
– Om kvaliteten på papperet är bra funkar det fint att peta in luckan på nytt och njuta ett varv till!
Färg och glädje i advent
Hanna-Riikka Heikkilä är illustratör och mönsterdesigner.
Hon njuter stort av att vänta på julen.
– Dofterna, stämningen, sångerna ... det är en underbar tid. Jag älskar att gå i kyrkan och sjunga psalmer under advent! Helst skulle jag tillbringa hela den tiden under en filt, med tända ljus och en kopp julkaffe i handen, men verkligheten är ofta en annan.
Att ta vara på advent och skruva ner de upphaussade förväntningarna på julen är viktigt för Heikkilä.
– Julen blir som bäst när det icke-perfekta, halvfärdiga och mänskliga får vara med.
I arbetet med julkalendern ville Heikkilä föra in liv också i den mörkaste tiden.
– Färgerna är centrala för mitt uttryck som konstnär och jag tar gärna med lite pastelltoner in i julfirandet. De får symbolisera hoppet, och peka på ljuset som är på väg!
