Johannes i sin fulla glans

Därför kommer det inte som någon överraskning att också renoveringar kräver sin tid av noggrann planering. Fasadrenoveringen av Johanneskyrkan påbörjades i själva verket hela sju år före byggställningarna kom upp.

– Vi gjorde de första granskningarna av fasadens och dekorationernas skick med hjälp av en bygglift. Utifrån det gjorde vi sedan upp en detaljerad plan över vad som behövde åtgärdas och allokerade arbetsresurser för alla olika moment. Samtidigt visste vi hela tiden att det är först då byggställningarna kommer upp som vi kommer att kunna veta säkert vad jobbet inbegriper, berättar Heinävaara.

Förutom de många skulpturerna och dekorativa elementen på fasaden åtgärdade man bland annat kyrktornen, tegelfogarna, fönstren med sina gjutjärns- eller träinfattningar, trädörrarna och balkongerna.

– Ja, det fick vi. Skicket på några av miniatyrtornen, som kallas fialer, var sämre än vi hade trott. En av dem hade lossnat från sitt fäste och svängde bokstavligen löst i luften när byggnadsarbetarna tog tag i den.

Arbetet med tegelfogarna visade sig också vara arbetsdrygt.

– Johanneskyrkan har en speciell sorts tegelfog, som inte är slät och rak utan halvrund. Den kräver både tid och yrkesskicklighet. Vi hade räknat med att behöva ersätta eller reparera nio kilometer fog, men slutade på nitton och en halv kilometer!

Johanneskyrkan är byggd 1891 i nygotisk stil. Yrkeskunskapen som krävs för att reparera en så gammal och värdig dam växer inte på träd.

– När man börjar planera för ett dylikt projekt är det alltid nervöst. Kommer vi att hitta den rätta arbetskraften? Och hittar vi den blir nästa fråga: är den tillgänglig? säger Heinävaara.

Till en början sökte man byggare med det rätta hantverkskunnandet utomlands, utan resultat. Till sist föll valet på finländska byggherren IKJ Rakennus, som tillämpar ett slags lärlingssystem för dem som är intresserade att lära sig gamla tekniker.

– Det var fantastiskt att vi kunde göra det med enbart inhemsk expertis, berömmer Heinävaara.

Byggställningarna tornade bokstavligt talat upp sig på mellan 50 och 70 meters höjd. Då är den ännu cirka 25 meter kvar till de högsta koppartinnarna.

– När projektet väl kom igång var det inte budgeten eller tidtabellen som oroade mig, utan risken för arbetsolyckor. Tack och lov klarade vi oss utan större tillbud.

Johanneskyrkans kännspaka gargouiller, det vill säga de utskjutande figurerna som föreställer antingen djur eller vidunder, utgjorde en viktig del av renoveringen. Förutom att de förr i tiden ansågs hålla det onda borta har de också en praktisk funktion. Gargouillerna kallas ibland vattenkastare på svenska eftersom de bryter regnet som annars skulle träffa fasaden.

Johanneskyrkans gargouiller är, kanske något överraskande, gjorda av betong.

– Det var ett beslut som togs redan av arkitekt Adolf Melander. Man ville efterlikna det nygotiska idealet ute i Europa, där man använde kalksten. Vi har ju inte det här i Finland så valet föll på cement istället. Med tanke på vårt knepiga klimat skulle kalksten säkert ha varit en bättre lösning, men med regelbundet underhåll är det inget som hindrar attcementen både håller och fyller sin estetiska funktion.

I denna renovering ersatte man ungefär en tredjedel av gargouillerna, helt enkelt de som var i sämst skick.

Anmärkningsvärt nog, med tanke på alla osäkerhetsfaktorer, höll renoveringstidtabellen på ett och ett halvt år.

Gällande slutnotan är Heinävaara något förtegen men konstaterar att man lyckades uppnå en viss balans.

– Vissa element blev dyrare än vi räknat med, medan andra blev billigare. Faktum är ju ändå att har man ställt upp byggställningarna är det i sig en så stor kostnad att det verkligen lönar sig att göra allt man kan, inte vänta ”till nästa gång”.

Nu får Johanneskyrkans fasad vila tills det blir dags igen om 30–40 år. Kai Heinävaara har redan siktet inställt på nästa stora projekt, nämligen Domkyrkan om några år.

– Jag har ju fått vara med om renoveringarna av Berghälls kyrka, Agricolakyrkan och nu Johannes. Dags för en Grand Slam, med andra ord!