Anna Edgren är en infödd åbobo ingift i Kronoby-släkt.
– Jag gillar att kavla upp ärmarna med sådant jag brinner för, om det så är musik och kultur, medmänniskor i vardagen, inredning eller min barndoms skärgårdsudde. Ibland blir det för mycket för mitt eget bästa.
Sedan hennes första burn out-smäll på 90-talet förhåller hon sig medvetet och omedvetet till olika duktighetsfällor.
– Ibland går det bättre med balansen, ibland går det inte alls.
Hur var du som barn?
– Nyfiken, social och antagligen ganska lillgammal. Som sjökaptensdotter blev jag tidigt fäst vid hav och oceaner, jag följde respektfullt med hur de otroliga vattenmassorna ändrade med vinden och hur fartyget betedde sig i olika väder. Jag fascinerades också av hamnarnas alla råa dofter och hur olika det kan dofta i olika länder.
– Många undrade om det inte var tråkigt att vara på långresa till andra kontinenter, men jag stortrivdes. Det blev aldrig tråkigt för vare sig mamma eller mig. Det var spännande och hemvant på samma gång.
Hon minns hur hon som riktigt liten brukade sitta uppe på ett av kommandobryggans bord och rita på något avskrivet sjökort.
– Var det lots ombord skulle jag vara knäpptyst, men i den koncentrerade och tysta stämningen med enstaka ljud från elektronik och de som hade vakten var jag fullständigt trygg och stolt över min pappa som hade koll på allt.
Som vuxen längtar hon tillbaka till fartygstillvaron ute på de stora haven.
– Jag skulle ännu någon gång vilja känna vinden vina kring mig med fartygets ständiga vibrationer i kroppen. Jag skulle vilja känna den mjuka kletigheten från havssaltet som sprider sig på alla utomhusytor. Jag skulle vilja låta en förundrad blick bölja ut över till synes oändliga vidder av hav och känna mig både väldigt liten och väldigt stark.
Hur länge har du bloggat?
– Jag hade inte bloggat innan jag i höstas blev tillfrågad om att bidra till bloggen Andetag. Jag tyckte väl spontant att det var inflation på bloggar sedan länge, och hade tidigare haft svårt att bestämma nisch eller tema för en eventuell egen blogg. Nu är jag glad över att inom ramen för Andetag ha både morot och piska för att vrida och vända på trosrelaterade saker jag har rullande i huvudet.
Vad skriver du helst om?
– Jag har en förkärlek för att skriva och tänka i metaforer. I bästa fall blir det fyndigt och ögonöppnande, i värsta fall är det dunkelt eller övertydligt. Ganska många metaforer stryks ur mina texter redan i tankeskedet eller innan jag trycker på publiceringsknappen.
Vad skriver du inte om?
– Jag tror att det finns få tvärsäkerheter i mina texter. Jag skulle vilja bjuda på mera filosoferande och diskuterande än tvärsäkra påståenden, och jag hoppas att det inte blir ett enda navelskåderi utan också på något sätt relevant för andra att ta del av.
Hur är det att vara gift med en präst?
– Jag kände Mia som präst i många år innan vi blev ett par. Det tog en tid att hitta personen bakom mina prästföreställningar. Men nu är hon förstås mera människan Mia än prästen Mia för mig. När hon har en mer formell dag framför sig kan jag ibland nästan bli överraskad där jag står i tamburen på väg till jobbet och försöker få iväg tre barn till skola och dagis när det dyker upp en präst i full ämbetsmundering.
Anna Edgren kan bli förvånad när folk i Mias sällskap ursäktar sig för en svordom eller mumlar urskuldande att de nog inte är så kyrkvana.
– Inte är ju Mia någon polis som lägger sig i andras vardag. Jag överrumplas också ibland av den starka hierarkiska respekt som speciellt på finskt håll ännu tycks gälla präster. Jag får ibland lust att påminna om att präster ju är helt vardagliga människor som för till dagis, stressar med matuppköp eller dagdrömmer om smått och stort mitt i vardagspusslet.
"Präster är ju helt vardagliga människor."
– Ibland kommenterar någon att vi väl där hemma sitter och diskuterar teologi, tro och församling hela tiden, men så är det verkligen inte. Nu som kyrkoherdefru vet jag mindre än många kanske tror om församlingsaktuella ärenden. När Mia kommer hem från arbetsdagen har hon jobbkvoten fylld och vill göra annat.
Vad är din favoritverksamhet i församlingen?
– Gudstjänsten! Mitt yngre jag skulle bli mycket förvånat över ett sådant svar, men det är en insikt, en erfarenhet och en längtan som vuxit sig allt starkare de senaste dryga femton åren. Tidigare såg jag gudstjänsten som en individuell prestation. Det gällde att skärpa sig, göra rätt och anstränga sig för att vara alert och med i varje ord. Nu välkomnar jag gudstjänsten mera som en kollektiv möjlighet att förundras över och landa i Gud och livets labyrinter, som en gemenskap både på plats och utöver tid och rum.
– Jag är också otroligt glad och tacksam för den smågruppsverksamhet vi har. Det tycks finnas ett stort intresse för det, många som inte går så ofta i kyrkan är ändå intresserade av kristna tankar och frågor.
-------
Anna Edgren
Ålder: 49
Bor i: Åbo.
Gör om dagarna: Jobbar som stadens kulturkoordinator på Åbo huvudbibliotek.
Intressen: Historia, konst och kultur i olika former, renässansmusik både som konsument och musiker, yttre och inre pilgrimsvandring.
Familj: ”Min fru Mia och våra barn Valter (14), Erik (11) och Elsa (2). Vi delar ett 50-talsparhus med pojkarnas pappor Johan och Peter.”
