– Här finns hassel! ropar Paula Lönnemo.
Och så finns här i gläntan 100-årig asp med sin djupveckade bark som kommer först på riktigt gamla träd. Aspen har olikt andra träd basisk bark och förna (trädavfall) och är därför ett hem för många arter som inte trivs på andra träd.
Här är vajande knähögt gräs som undervegetation. Och höga, stadiga stammar där någon större spett, förmodligen en spillkråka, har gjort bohålor.
Paula Lönnemo, som är teolog och präst, och hustrun Eeva-Stiina är glada att få se just sådan skog de har arbetat för sedan de 2018 startade sin folkrörelse Våra skogar.
"Vad har vi gjort mot jorden?" – Paula Lönnemo
"Människosjälen ställs före naturen" – Eeva-Stiina Lönnemo
Här på ett skogsskifte om 45 hektar mellan Lojo golfbana och Sjundeågränsen driver forstmästare Jussi Saarinen tillsammans med andra entusiaster det nya kontinuerliga skogsbruket.
Skogen ser onekligen annorlunda ut. Det är mera lund och park än i det vi vanligen betraktar som "välskött ekonomiskog", med sina jämngamla granar, tallar och blåbärsris. Men det är inte ens riktig skog, säger de mest alternativa, det är "trädodlingar".
Finländskt skogsbruk bygger på kalhygget. Under 50-60 år gallras skogen på småträd som blir cellulosa, och så fälls alltsammans till slut i ett kalhygge. Hygget plöjs och ny skog planteras. Modellen har varit rentav lagstadgad i det finländska skogsbruket fram till 2014.
"Kalhygget har bara uppfattats som det enda rätta. Det var fattigdom, det var krigsskadestånd, det var så här man skulle sköta skog i Finland."
– Det har bara uppfattats som det enda rätta. Det var fattigdom, det var krigsskadestånd, det var så här man skulle sköta skog i Finland. Fast man kunde ha producerat trä också med andra metoder, säger Jussi Saarinen.
Annukka Valkeapää från föreningen för kontinuerligt skogsbruk Silva är också med KP i Lojoskogen.
Redan i slutet av 2000-talet när hon samlade material för sin doktorsavhandling om människors attityder till skogsbruk visade det sig att 70 procent av finländarna ogillade kalhyggen. Det samma gällde överraskande också över hälften av dem som själva ägde skog.
"Vi hugger ner vår historia", Annukka Valkeapää, föreningen Silva
– Finländarna har ingenting emot att sköta skog ekonomiskt. Men om en vacker skog alldeles intill ens hus plötsligt kalhuggs så förlorar man mycket, inte bara sina bärskogar utan också sin släkthistoria. Allt som hänt, där vi en gång gått med mormor, säger hon.
Jussi Saarinen håller med: förlusten av ett helt skogsbestånd är för många en sorg som finländarna bara fostrats att undertrycka.
Höll på att ringa polisen
Ett vårligt kalhygge väckte Paula och Eeva-Stiina Lönnemo, som sedan flera år tillbaka satsar på att leva enkelt och självhushållande på sin gård i Sankt Bertils i Salo. En dag bullrande skogsmaskinerna alldeles intill där de bor, mitt under fågelhäckningen.
– Jag blev så upprörd att jag höll på att ringa polisen! Sedan ringde jag Miljöministeriet, säger Eeva-Stiina Lönnemo.
Sedan dess har deras folkrörelse ordnat skogsdialoger på flera orter mellan parterna kring skogen; naturvänner, skogsägare, ekologer och andra forskare, folk från skogsindustrin.
I en adress med 1 400 underskrifter vädjade rörelsen 2021 till den evangelisk-lutherska kyrkan att trygga biodiversiteten i sina skogar. Över 800 rödlistade, utrotningshotade arter i Finland lever just i våra skogar, säger Eeva-Stiina Lönnemo.
– Mellan 25 och 28 trädslag hör hemma i en finländsk skog. Ibland skulle jag önska ett slags "Skogens Pride" för att visa på hela mångfalden, skrattar hon.
De som förespråkar ett traditionellt skogsbruk baserat på kalhyggen säger att metoden till och med röjer rum för nya arter, och att gamla arter vandrar tillbaka när skogen om några år börjat växa upp på nytt. Annukka Valkeapää håller inte med.
– Redan den vanliga ekorrens stam har minskat till hälften på 30 år. Den beger sig inte ut på kalhyggen, där duvhöken kan ta den, säger hon.
Avverka oftare, låt plantorna komma själva
Paula och Eeva-Stiina upptäcker sig vara radikalare än Jussi Saarinen som stövlar på i skogen han sköter. Medan Lönnemos anser att mera skog borde fredas helt och hållet, säger Saarinen sig inte vara någon "ideolog".
I kontinuerligt skogsbruk avverkar man timmer och säljer precis som i annan skogsdrift. Man gör det däremot fyra gånger oftare, kring vart 15:e år och väljer ut bara de största träden. Några stora träd lämnas kvar att åldras för att trygga att det finns död ved som är avgörande för skogsnaturens mångfald.
I kontinuerligt skogsbruk bereds marken inte, och man planterar i regel inte heller nya plantor, utan den nya skogen tillåts uppstå på naturlig väg.
Det är inte heller radikalgrön skogsdrift som förbjuder skogsmaskiner. Snarast får maskinen hellre vara stor för att styra glesavverkningen så att träden faller rätt och inte skadar övrig skog. Och i spårfårorna efter harvestern kan nya plantor bäst slå rot.
Kalhygget är bara så djupt rotat i forstskrået och skogsvårdsföreningarna, där församlingarna oftast hämtar planer för sin skog.
– Kyrkan är lite godtrogen och ser inte att att en traditionell skogsvårdsplan bara ger information om de inkomster skogen kan ge. Det är inte en naturkartläggning. Kyrkan måste lära sig att skilja på de här två, säger Paula Lönnemo.
Kommunerna steget före kyrkan
I det svenska Finland är kommunerna steget före kyrkan i att övergå till den nya metoden. Det har bland andra Hangö och Åbo redan gjort.
Det har också paret Lönnemos hemförsamling i Salo gjort, som första församling i Finland. I det demokratiska beslutsfattandet är det en kompromiss; det är varken totalfredning eller hård ekonomidrift.
"Klimatkrisen väntar inte 70 år på nästa generation skog."
Kyrkans församlingar har närmare 170 000 hektar skog och många finlandssvenska församlingar och samfälligheter äger mycket, särskilt i det svenska Österbotten (KP 25.5).
Kyrkan har satt målet att vara koldioxidneutral 2030, med sina skogar som kolsänkor. Riktlinjerna för hur det ska gå till är däremot vaga och samtidigt säger många församlingar med få medlemmar sig behöva virkespengarna.
"Kyrkans chans" – Jussi Saarinen, forstmästare
Men intäkterna från kontinuerligt skogsbruk är jämförbara med annat skogsbruk, säger Jussi Saarinen. Ur den samfällda skog på drygt 600 hektar han själv driver i kontinuerligt skogsbruk lovar man en årlig avkastning om fyra procent.
I ett allt torrare och hetare klimat blir gammaldags drift dyr, säger han. Dessutom väntar inte klimatkrisen i 70 år på nästa generation skog, säger han.
– Vi har allt torrare somrar. Är det något vits då att investera 2 000 euro per hektar på att plantera gran och sköta plantorna i 15 år, när risken är att de torkar på rot och dör?
Klimatnyttan av kontinuerligt bruk anser han vara tydlig. Bara ett och ett halvt hektar som aldrig kalhuggs kring sommarstugan kvitterar ett personligt kolavtryck i 30 år. Fredar man helt räcker det med en hektar, säger han.
– Skala upp det i församlingarna, som äger tiotalstusen hektar! Då spelar det ingen roll på vad slags papper har i printern! Imagevinsten skulle vara enorm om kyrkan i det här samtalsklimatet kunde säga att "nu sköter kyrkan sina skogar så här", säger Jussi Saarinen.
Paula Lönnemo anser att kyrkan åtminstone borde ta EU:s och FN:s rekommendationer om att 30 procent av hela planetens natur, både till lands och havs, borde skyddas. Av dem ska då tio procent fredas i strikt mening och inte röras alls av människan.
"Vad innebär ånger, bot och bättring ifråga om allt vi har gjort mot naturen?"
Vad har vi gjort mot jorden?
Paret Lönnemo har vardera sina rötter i kyrkan, Paula som teolog och numera frilansande präst och Eeva-Stiina som frilanskantor och utbildad en gång som ungdomsledare vid Lutherinstitutet.
– Kyrkan gör fel i att sätta människan först och låta teologin handla om att i första hand rädda människans själ från helvetet. Då bryr man sig till sist inte om natur och skapelse, säger Eeva-Stiina Lönnemo.
Paula Lönnemo säger att all teologi måste kunna omvärderas mot ny kunskap.
– Vad har vi gjort mot livet på jorden? Mot alla fantastiska, sinnrika ekosystem vi ser som skapade av Gud och som vi fortfarande faktiskt har väldigt lite kunskap om? Vi behöver en nutida teologi om vad det är att vara skapad till Guds avbild. Och vad innebär då ånger, bot och bättring i förhållande till allt det här?
