Försommaren är en pirrig, spännande tid för mig. Hela sommaren ligger framför, mina förväntningar är skyhöga och jag har en milslång lista över saker jag vill hinna med innan sommaren är slut. Det finns något väldigt inspirerande i förväntan som ligger i luften. Att det sedan aldrig blir riktigt som jag tänkt och att jag bara hinner med hälften av punkterna på listan är inte så farligt. Jag njuter rätt mycket av att skriva mina listor och se fram emot de där sakerna, även om en del av dem aldrig blir av.
I år finns på min lista punkter som att paddla kajak, sova i hängmatta, cykelsemestra, men också, skrivet med stora bokstäver, “FLYTTA!”. Vi ska alltså snart flytta bort från Helsingfors och jag har påbörjat en slags sorgeprocess. Konstigt nog är det vår lägenhet, som vi bott i bara ett drygt år, som jag just nu sörjer mest. Jag kommer att sakna de sexkantiga svarta kökskaklen, den natursköna utsikten från fönstret och morgonsolen vid köksbordet. Människorna, vännerna, finns ju kvar och jag kan hälsa på dem och de kan hälsa på oss. Men just hit kommer jag nog aldrig att komma tillbaka. Samtidigt vet jag på något plan att jag snart kommer att ha ett nytt hem att älska och trivas i.
Men en sak är i alla fall säker: det bli mycket nytt till hösten. Ny bil, nytt jobb och nytt hem. Och visst är jag då väldigt tacksam att jag också har röster omkring mig som säger “Jag finns kvar här”. Det ger en stabilitet i en tillvaro som annars är ganska rörlig. För några år sedan skrev jag en sång som handlar om den här stabiliteten. En kärlek som lovar att finnas kvar.
“Du sa: ‘Jag springer ingenstans’
Du höll mig hårt
För första gången kunde jag tro dig
Du sa: ‘Jag springer ingenstans’
Du höll mig hårt
Du lät mig gå
Du lät mig leva”
Jag skrev sången i en annan tid i livet, men orden är lika sanna för mig nu som då. De handlar egentligen väldigt lite om att våga kasta sig ut i det okända. De handlar mera om tillit, att veta vem man faller tillbaka på. Så odramatiskt som det kan låta så är det, åtminstone för mig, helt avgörande. Att veta att, vad som än händer, om jag lyckas eller misslyckas, så finns det öppna armar som tar emot mig när jag behöver det. Det finns en Gud som älskar mig mer än jag någonsin kan föreställa mig och det finns människor som han har sänt i min väg, att vandra genom livet med. Och att kunna lita på rösten som säger “Jag springer ingenstans”, det om något får mig att våga springa på okända vägar. Jag är inte lika rädd för att falla.
Du hittar Susanna Sandells debut-EP "Längtan" på Spotify.
