Åsa A Westerlund och Stefan Vikström har mycket gemensamt – men inte allt. När Stefan började i internatskola var han elva. Åsa var bara sju.
Åsa A Westerlund och Stefan Vikström har mycket gemensamt – men inte allt. När Stefan började i internatskola var han elva. Åsa var bara sju.

"Det tyngsta var att vara fullkomligt ensam"

MISSIONÄRSBARN.

Som barn till Afrikamissionärer bodde både Åsa A Westerlund och Stefan Vikström på internat i flera år då de växte upp. "Man blir slängd i sjön, och så måste man simma." Det har varit ett livsprojekt för båda att bearbeta vad de varit med om, och försonas med det.

8.6.2022 kl. 16:24

Båda två behöver bara blunda för att på en sekund transporteras tillbaka till Afrika. De minns ljuden av syrsorna, hur grodorna lät om natten, dofterna i Namibia och Tanzania.

Men båda vet att Afrikanostalgin inte leder någonvart. Det finns ingen väg tillbaka, de vill inte tillbaka, och bitar av det de upplevde under sin uppväxt har de bearbetat hela sitt liv.

De har många saker gemensamt. En är att de är så kallade ”third culture kids”, det vill säga personer som under viktiga år under sin uppväxt bott i ett land som inte varit föräldrarnas eller deras egna kulturella eller nationella hemland. Dessutom har de båda bott på internat och långt borta från sina föräldrar under många år i sin barndom.

– För mig gäller också en tredje sak: de ständiga flyttarna under hela min barndom. Vi bodde aldrig längre än tre år någonstans, säger Stefan Vikström.

Dessutom växte de upp i familjer där missionen var ett uppdrag, ett kall.

– Det är också en del av problemet. Jag kan inte vara arg på någon över det i min barndom som inte var bra. Jag kan inte vara arg på mina föräldrar för jag förstår dem. Jag kan inte riktigt vara arg på Gud, för han utförde sitt uppdrag. Så vart ska jag då rikta vreden över att ha blivit skadad? När den inte har någon annanstans att gå går den inåt, säger Åsa A Westerlund.

En del bröts ner

Idag talar man on ”boarding school syndrome”, ungefär ”internatskolesyndrom” – alltså egenskaper och erfarenheter som är gemensamma för personer som gått i internatskola. Det handlar om saker som vrede, ångest, depression, oförmåga att upprätthålla relationer och rädsla för att bli övergiven. Man utvecklar ett yttre, fungerande jag, medan det inre, rädda barnet omgärdas av ett skyddande skal.

Både Åsa A Westerlund och Stefan Vikström har klarat sig bra i livet. Deras äktenskap har hållit. De har båda gjort framgångsrik karriär, Åsa A Westerlund som läkare och Stefan Vikström som pilot. Men än idag kan de fråga sig hur mycket av det de presterar görs av ett ”yttre jag”, en stark fasad, bakom vilken ett nedtystat ”inre jag” gömmer sig.

– De första åren på internatskolan var ganska tuffa. Plötsligt skulle jag som 11-åring bo i ett rum med flera andra pojkar och vara flera veckor borta hemifrån. Jag blev mobbad, och jag hade ingen att vända mig till. Idag förstår jag att det är ett trauma, men i tiden levde jag mig bara igenom det och lärde mig hantera det. Det är först idag jag förstår hur mycket jag påverkats av det och hur många grejer i mig som jag inte tycker om har med det att göra, säger Stefan Vikström.

Samtidigt vill han säga att de sista åren vid internatet var bra. Han trivdes, han hade kompisar, han blev tonåring och kom in i en period då han var mogen att separeras från sina föräldrar. När familjen skulle flytta tillbaka till Finland när han var fjorton ville han inte flytta.

– Men när folk frågar varifrån jag kommer så har jag ingen aning om vad jag ska svara. Jag brukar säga Kronoby. Jag är född där men har aldrig bott där. Men mina mor- och farföräldrar kommer därifrån och jag har varit där under somrarna i barndomen, och jag kan dialekten, säger han.

Det som Stefan Vikström kämpat med är tanken på alla dem som inte klarade internatskolan och separationen, dem som bröts ner.

– Jag är bra på att spela den glada och sociala, det är jag men också en fasad som är en försvarsmekanism, en som jag lärde mig i internatskolan. Och jag vet att det fanns sådana som inte klarade traumat att bo på internat.

Åsa A Westerlund är dessutom präglad av att vara andra generationens missionärsbarn. Hennes pappa Lars Eriksson var i skolåldern med och byggde den internatbyggnad i Namibia där hon själv bodde som sjuåring. Hon tillägger att den ansågs vara en stor förbättring – tidigare skickades Namibiamissionärernas barn hem till Finland när de skulle börja skolan.

– Jag hade precis hunnit börja ettan hemma i Finland när min familj var hemma på en mellanperiod. Så jag var sju år när jag började och elva när vi återvände hem.

Senare smärtsamma separationer minns hon, men inte den första. Hon minns att när hennes föräldrar skulle köra henne till internatet i Swakopmund tog bensinen slut. Hon och hennes pappa fick lift med en namibier till gränsen av den vita stadsdelen, sedan promenerade de resten av vägen.

– På den tiden rådde apartheid i Namibia, och han kunde inte köra oss ända fram. Det minns jag. Men stunden när mamma och pappa åkte därifrån är borta, där har jag en lucka.

Tre nya språk på en dag

Båda två kastades dessutom in i nya språk. Åsa A Westerlund kunde lite finska. Skolan hon gick i var en internatskola för finska Namibiamissionärers barn.

– Man blir slängd i sjön och så måste man simma.

Innan Stefan Vikström började i internatskolan gick han i en lokal, engelskspråkig skola med kadaverdisciplin. Han minns sin första dag: han kördes till skolan av en chaufför som jobbade vid det teologiska seminarium där hans pappa undervisade. Chauffören talade swahili, men Stefan kunde inte swahili. Sedan kom han till skolan: där talade de engelska. Det kunde han inte heller. Sedan leddes han in till sin första lektion: franska. Han kunde inte franska.

– Det var tre nya språk inom loppet av en timme.

Han och hans bror Anders brukar skratta åt hur de gick omkring med sina små ficklexikon och försökte bläddra fram de rätta orden. Ändå minns han inte en tid då han inte kunde engelska. Som sagt: man lär sig simma när man måste.

Ett år senare började han i internatskola, en internationell och välrenommerad skola med diplomatbarn, missionärsbarn och barn från välbeställda familjer.

– Jag bodde i samma rum med mobbarna. Det var bara att stå ut.

Han berättade inget om det som hände på internatet för sina föräldrar. Han kom ofta hem till helgerna och kände sig lite som en främling – alla andra hade ju sina inrutade rutiner.

– Det tyngsta var känslan av att vara fullkomligt ensam. Jag tror att jag byggt ett skal kring de mest traumatiska erfarenheterna. När jag gick armén tänkte jag: det här är ju ingenting! Jag tror det också påverkat mitt förhållande till mina föräldrar. Jag separerades från dem som 11-åring och sedan dess har jag inte upplevt mig som beroende av dem.

Utvecklade sekundär nattvätning

Åsa A Westerlund känner igen en del av Stefan Vikströms berättelse, men inte allting. Hon tror att det beror på att hon var så mycket yngre när hon började i internat, och fick komma hem så sällan – bara fyra gånger om året. Det var en bra skola, den var liten och följde finsk läroplan. Lärarna var bra, liksom internatföreståndaren. Barngruppen var liten.

– Jag har inget att anmärka på skolan – utom att de inte berättade för våra föräldrar hur vi mådde.

Hon hade så stark hemlängtan att den var fysisk. Den var en smärtsam förlust – en förlust av den typen som man upplever vid dödsfall.

– Det barn jag var tålde inte det, det var mer än jag kunde hantera. Och jag kunde inte prata om det med någon. Jag blev också mobbad av lärarens dotter, och det gjorde ingen något åt.

Hon vet inte hur mycket av det här som syntes utåt. Hon tog aktivt kontakt med de andra barnen och kom in i gruppen.

– Men jag utvecklade sekundär nattvätning. Jag hade inte varit nattvätare förut, men fick det som ett ångesttecken.

Det betydde helt konkret att hon om natten var tvungen att ta sig genom den mörka internatbyggnaden för att väcka föreståndaren.

– Och jag visste ju att hon egentligen inte skulle ha orkat med att byta de där lakanen.

På morgonen var hennes och ett annat barns filtar ute på tork. De andra barnen hade täcken, men hon och den andra nattvätaren måste ha filtar som gick att vädra bättre.

– Ingen annan av barnen visste, men den andra nattvätaren visste om mig och jag om hen. Det var en tröst, för det var någon jag såg upp till.

Senare har hon tänkt på att det fanns en stor hög av de filtarna, och att den högen berättade mycket om den sorg och ångest barnen på internatet levt med.

– Många barn har tagit skada av internatskolsystemen i världen. Vi är på intet sätt unika. Jag hoppas att organisationer och föräldrar i framtiden beaktar det man idag vet om barnens utveckling när man fattar beslut om skolform, säger hon.

”Jag är för rationell”

Som vuxen har Åsa A Westerlund blivit utbränd och gått i terapi.

– Först då förstod jag att jag är en person som har väldigt svårt att säga vad jag själv behöver och vill. Jag är för rationell. Mina egna behov prioriterar jag så lågt att det ställer till med problem för mig.

Hon lärde sig som barn att det hon känner inte har någon betydelse.

– En annan sak är att jag förväntar mig att bli lämnad. Det har lett till att jag har svårt att knyta djupa vänskapsband – och till att jag själv är en usel vän.

Stefan Vikström känner igen mycket av det hon säger.

– Du beskrev mig! Också jag är överdrivet rationell, för att jag tidigt lärde mig att trycka undan det jag känner och handla i stället.

Han minns att han i tonåren kunde vara förälskad i någon tjej. Men mycket snabbt efter att de började sällskapa ville han backa och fly, för han vågade inte den öppenhet ett förhållande kräver.

– Jag sårade många för att jag drog mig tillbaka. Jag ville bara bort, för det fanns risk för att någon skulle knacka bort min rationella fasad.

Båda säger att det är en lång process att upptäcka allt det som borde fram i ljuset.

– Det har varit ett 57-årigt livsprojekt, säger Stefan Vikström.

– Och just när vi blir klara med det så dör vi, säger Åsa A Westerlund. Båda skrattar.

Stefan Vikström tror att arbetet som pilot har varit hans räddning. Han skulle aldrig ha klarat ett 8–16-jobb på ett kontor.

– Då skulle jag bli galen. Jag vill hela tiden byta miljö, ha oregelbundna arbetstider, få ett nytt schema varje månad. Jag ser det som en direkt följd av min oroliga, kringflackande barndom.

Åsa A Westerlund gjorde tvärtom. Hon lovade sig att hennes barn aldrig skulle bo på internat. Hon rotade sin familj i Pojo och bestämde att hennes barn skulle få rötter.

– Jag lärde dem alla de rätta sångerna och läste alla de rätta böckerna. De har blivit utsatta för mitt finlandssvenskifieringsprojekt!

Våra föräldrar gjorde så gott de kunde

Ändå har båda idag hittat en acceptans. Så här var deras liv, så här blev det, de skulle inte vilja byta. Det positiva överväger ändå. De är tacksamma över att de båda hittat balanserade, stabila och förstående äkta hälfter.

– Jag har börjat se min familjs Afrikaår som en väsentlig och värdefull del av vår familjs historia, men som en parentes. Jag vill se bortom rotlösheten och i stället se kedjan av generationer som jag upptäckt när jag spårat mina förfäder tillbaka till 1400-talet, säger Åsa A Westerlund.

Båda har erfarenheten att när deras familjer träffas kommer Afrika på tal ganska snabbt. Det finns hur många roliga anekdoter som helst. Men anekdoterna kan också vara ett sätt att skapa en glad bild av en situation som egentligen var lite svår och skrämmande.

– Jag har tänkt så här: vi gör alla så gott vi kan. I teve-serien Friends finns det en replik som jag ofta tänker på när det gäller barnuppfostran. Chandler säger till Monica: ”Oh darling, I so look forward to be able to screw up this child in our own particular way!” (Åh älskling, jag ser så mycket fram emot att förvirra det här barnet på vårt eget speciella sätt!) Vi gör så gott vi kan, och våra föräldrar gjorde så gott de kunde med den information de hade, säger Stefan Vikström.

Sofia Torvalds


Tre av fyra lekmannaombud är nya: Martina Harms-Aalto, Anita Ismark och Olof Widén

KYRKOMÖTET. Tre av fyra lekmannaombud från Borgå stift är nya i kyrkomötet. Präströster efter tisdagens kyrkomötesval är borta – i posten – och valnämnden fick avbryta rösträkningen. 14.2.2024 kl. 18:44

KYRKOMÖTET. Expresspost från Åland var inte tillräckligt för att trygga valprocessen. De 22 röster som är borta avgör vem som blir prästombud i kyrkomötet. 15.2.2024 kl. 12:41

KYRKOMÖTET. Kvasten gick i kyrkomötet. Många av de sittande ombuden blev inte omvalda. Närmare två tredjedelar av plenisalen är nytt folk. Fortfarande finns inte kvalificerad majoritet i frågan om samkönade äktenskap 15.2.2024 kl. 12:14
Man kan skriva ut och sätta upp kalendern på väggen eller på kylskåpet, tipsar Emelie Wikblad.

fastan. Före påsken kommer en fyrtio dagar lång fasta. Den här tiden är en möjlighet att lämna bort och skala av för att hitta fokus inför påsken. 13.2.2024 kl. 14:19
Församlingen och körerna bidrar till att Alex Pollock trivs i Jakobstad.

PERSONEN. Han har varit lärare i engelska i fyra olika länder och lärt sig språket i tre av dem. Alasdair Pollock kom till Jakobstad för snart trettio år sedan. Språket, musiken, årstiderna, havet, skogen och människorna fick honom att stanna. – Jag har fått mycket mer än jag gett, säger han. 9.2.2024 kl. 09:58
– Sista dagen på klostret visade en av nunnorna oss Heliga Birgittas rum. Där i rummet nedkallade hon välsignelsen över oss. Det var starkt. Den välsignelsen följde med mig hem, säger Eva Andersson.

profilen. Eva Andersson har varit i ropet sedan hon stickade vantar till påven. Färre vet att hon också räddat hundar i Korea och extraknäckt som risleverantör. 7.2.2024 kl. 13:40
Modet att våga – som att delta i The Voice – har kommit senare i hans liv.

ETT GOTT RÅD. Christer ”Chrisu” Romberg önskar att hans femtonåriga jag hade fattat att man kommer bara en bit på vägen med talang. Han är aktuell i sångtävlingen The Voice of Finland på teve, men han är också ungdomsarbetsledare i Sibbo svenska församling. I sitt jobb umgås han mycket med konfirmander, alltså 15-åringar. 7.2.2024 kl. 10:00
Fanny Willman är född i Pedersöre och uppvuxen i Nykarleby och Vasa.

PERSONEN. När Fanny Willman var sexton år började hon skriva kolumner för Vasabladet. I februari utnämns hon till ledarskribent för Kyrkans Tidning i Sverige. – För mig är det mer naturligt att skriva ledare än andra journalistiska texter. 6.2.2024 kl. 17:56
Rebecka Stråhlman, en av arrangörerna för Ungdomens Kyrkodagar, ger delegaterna en eloge. De är förebilder i att motverka polarisering.

ungdomens kyrkodagar. UK uppmanar kyrkomötet att ta ställning i frågan om samkönade äktenskap. Om det var upp till kyrkans unga skulle frågan redan vara avgjord. 5.2.2024 kl. 15:43

KYRKOMÖTET. Klockan går och kyrkan ställs inför allt större utmaningar. Men kyrko­mötet är en trög koloss som inte producerar beslut. Under senaste mandatperiod tog tre av dess utskott saker och ting i egna händer. 5.2.2024 kl. 10:00
Katarina Gäddnäs, Sören Lillkung, Silja Sahlgren-Fodstad och Jani Edström diskuterade vilka krockar som uppstår när kyrkan möter konsten. Undergräver det trovärdigheten som konstnär eller kritiker att vara troende?

Konst. – Mycket hellre analyserar jag en film som handlar om tvivel jämfört med en färdigtuggad berättelse om tro, säger filmkritikern Silja Sahlgren-Fodstad. 5.2.2024 kl. 15:15
Rapporten tog inte upp förslaget att grunda en egen kyrka.

laestadianer. Över 3 000 finlandssvenska laestadianer är involverade i diskussioner om att rörelsen ska ta steg ur den evangelisk-lutherska kyrkan. I allt större utsträckning kommer man att hålla nattvard och konfirmation i sina egna bönehus. Alternativet att grunda en egen kyrka är ändå inte aktuellt. 30.1.2024 kl. 14:04
Jennifer Enqvist är glad över att en del församlingar börjat satsa på unga vuxna, men vill gärna se mer av samma vara.

ungdomens kyrkodagar. Jennifer Enqvist är en av de delegater som är på väg till UK i år. Hon vill se församlingarna bli bättre på att inkludera barnen, kyrkans framtid. 29.1.2024 kl. 12:22
Forskning visar att det budskap som barn får med sig, utöver bibelkunskapen, är: ”Var snäll.” – Det är inte vad kristen tro går ut på, menar Joseph Sverker.

Teologi. Tron måste ges vidare med en öppen hand, inte en knuten näve. – Barn kan också tänka teologiskt, säger den svenske teologen Joseph Sverker. 26.1.2024 kl. 09:00
I hälften av sitt 30-åriga liv har Kevin Holmström stått på scen.

LIVSÅSKÅDNING. Kevin Holmström är en sökare som tror att det mesta är vårt eget fel och vår egen förtjänst, men som ibland vill hålla någon i handen. 24.1.2024 kl. 16:42

Biskopen är på väg - installationsmässan i Saltvik hålls 15.30

kyrkoherdeinstallation. Hård vind gjorde att förrättarna vid kyrkoherdeinstallationen i Saltvik inte kom i land på Åland. 17.3.2024 kl. 11:15
Pastor PJ, Per-Johan Stenstrand, får ofta avgörande tankar eller tilltal från Gud i vildmarken. Foto: Ur boken

VILDMARK. I vildmarken stänger Per-Johan Stenstrand ut bruset och tankar kraft. Årligen gör han två större turer, en rejäl fiskevecka i augusti och en vecka runt påsk med snöskoter, tält och isfiske uppe i Lappland. 16.3.2024 kl. 13:34
Vilka saker hör samman med tro och religion, frågar ÅA-projekt.

Bidrag. ÅA Vasa-lett projekt om demografi i kyrkor och samfund toppar Svenska kulturfondens utdelning i år. 15.3.2024 kl. 15:21
Oeniga biskopar. Lappobiskopen Matti Salomäki ville ha ny beredning om samkönad vigsel.

SAMKÖNAT ÄKTENSKAP. Samkönad vigsel föreslås bli möjlig i alla församlingar, men parallellt står den äldre traditionen kvar. Biskopsmötet tog oenigt beslut om kompromiss. 13.3.2024 kl. 11:15
Alla ska få samkönad kyrklig vigsel. Men prästerna frihet att välja bort dem.

SAMKÖNAT ÄKTENSKAP. Kyrkan kan komma att få två syner på samkönat äktenskap inskrivna i kyrkoordningen. Beredningen till biskoparnas extra biskopsmöte på tisdag har blivit offentlig. 8.3.2024 kl. 14:21