På vårt lilla altare i församlingens ungdomsgård UG har under många år stått ett handgjort kors. Jag har i tiden beställt korset från Samariamissionens lokala snickeri i Illby. Eftersom det är frågan om ett segerkrucifix, eller uppståndelsekors, där bilden av den uppståndne Kristus är utsågad, så är korset i furu ganska skört.
På en ungdomsgård går det ofta rätt livat till och det har inneburit att korset fallit i golvet ett antal gånger. Lika många gånger har jag limmat ihop det. Senast detta hände för någon vecka sedan var jag färdig att ge upp. Korset hade gått i så många bitar och en bit var dessutom spårlöst försvunnen.
Men skam den som ger sig. Jag lade mig på mage på golvet och snokade genom alla vinklar och vrår, och min möda blev belönad! Jag fick, till min stora glädje, syn på den lilla saknade biten och så var det bara att ta fram limmet och lägga vårt kära kors på operationsbordet än en gång.
Under limmandets gång gick mina tankar till Jesus och hans bön om att vi skall vara ett. Då skall världen tro. Det var inte utan orsak Jesus bad denna bön (Joh 17). Precis som vårt kors på UG har kristenheten, som vi ibland kallar för Kristi kropp, spruckit sönder i många bitar. Splittringen är global men syns och känns ofta även i mindre gemenskaper och i lokalförsamlingen. Olika cementerade tolkningar har många gånger ödesdigra följder. Tidigare vänner och trossyskon går åt skilda håll med varsin övertygelse om att man funnit den rätta läran som nog leder hem till himmelens gyllene salar.
Fastetiden, liksom det oroliga världsläget, borde påminna oss alla om att sänka garden och höja blicken mot det vi har gemensamt: Tron på Jesus som beslutsamt vandrade mot Jerusalem för att möta ondskan i all dess mörker och vidrighet.
Jag fortsätter limma ihop vårt uppståndelsekors. Det påminner mig om att en kristen aldrig behöver förlora hoppet.
