”Jag kan inte själv fatta att jag är här”

– Det är svårt att förstå att livet ordnat sig. Mina kompisar har sagt att de inte förstår att jag klarat mig igenom depressionen.

Det säger Ulrika Mylius som i dag är 19 år. Hon flyttade hemifrån i höstas, och blir i vår klar med studierna till närvårdare med specialisering på förstavård. Sedan väntar jobb i ambulans. Vardagen rullar på, hon gör saker hon trivs med och umgås med vänner.

De första tecknen på att allt inte stod rätt till dök upp redan i lågstadieåldern. Hon var första barnet av tre, och kände sig ensam när småsystrarna föddes. Hon kände sig inte förstådd av sina föräldrar, även om hon inte lägger någon skuld på dem. I de lägre klasserna hade hon också oturen att ha en väldigt manipulativ lärare som skällde ut elever inför alla andra.

– Jag var fylld av ångest och nervositet i sociala situationer, och fick fysiska symptom. Jag minns en skolutfärd då jag mådde väldigt illa. Läraren sa att jag hittar på och att jag förstör utfärden för andra.

"Jag var på mitt rum hela tiden, umgicks inte med familjen eller vänner."

Hon blev mer inåtvänd.

– Jag var på mitt rum hela tiden, umgicks inte med familjen eller vänner, var ledsen och grät.

Skoltiden fortsatte i samma stil, med bättre och sämre perioder. I högstadiet kom nedstämdheten och depressionen.

– Jag fick kompisar som var dåliga, som vände sig mot mig och pratade skit bakom ryggen. De hade tagit foton i smyg på mig och lade upp dem på sociala medier.

Hon berättar om upplevelser av lärare och rektorer som inte tog situationen på allvar och om sexuella trakasserier i skolvardagen.

– Jag är så glad att grundskolan är över. Det var det värsta någonsin.

Ville inte leva

Det var under högstadietiden Ulrika Mylius började med självskadebeteende. Hon hade hört personer berätta att om man skar sig själv skulle det lindra det psykiska illamåendet.

– Jag prövade på det och fick tankarna på annat. Det blev snabbt ett beroende. Hela dagarna snurrade tankarna kring det, att jag måste skära mig för att bli av med tankarna. Det ger en dopaminkick när man skär sig.

Hon drabbades också av ätstörningsproblematik. Allt dolde hon i stora långärmade tröjor, och sina föräldrar ville hon inte oroa. I åttan gick hon hos skolkuratorn utan större framsteg. I nian fick hon remiss till psykiatriska, vilket gjorde att föräldrarna tydligare drogs in i processen.

– Min familj har försökt förstå, men ibland har det varit en så stor chock för dem hur jag mår att de inte sagt de bästa sakerna, och de har kanske skyllt lite på mig ibland. Jag tror det berodde mest på oro.

Tidvis ville hon inte leva.

– Jag har försökt ta livet av mig några gånger, då var jag väldigt besviken att jag inte lyckades med det. Men nu är jag evigt tacksam för att jag blev hittad och fick hjälp.

"Men nu är jag evigt tacksam för att jag blev hittad och fick hjälp."

Hur kändes den värsta ångesten?

– Det var panikattacker och hyperventilerande. Allt känns dåligt, du är hela tiden ledsen och vill gråta, det finns inga krafter att göra något. Det kändes som om någon stod på min bröstkorg.

In och ut på avdelningen

Hon tror att det hade varit viktigt för henne att få hjälp tidigare i skolan, och hon önskar också att hon tidigare vågat berätta för sina föräldrar.

Efter remissen till psykiatriska inleddes ett och ett halvt år av sjukhusvistelser till och från, samtidigt som hon försökte läsa gymnasiekurser vid Lärkan, med siktet inställt på läkarstudier.

– Jag fick egentligen mer problem än tidigare på sjukhusavdelningen. Där träffade jag andra unga som mådde dåligt, fick nya idéer om självskadebeteende och ätstörningar. Du blir institutionaliserad, allt sköts för dig och världen utanför känns främmande.

Hon fick ibland besök av anställda i ungdomsteamet i Matteus församling, där hon varit konfirmand och gått hjälpisutbildning. Och ibland besökte hon själv församlingens ungdomskvällar.

– Det fick mig att tänka på annat, och stämningen och gemenskapen där är bra.

När hon var på botten hittade hon ingen tröst i tron.

– Min tro försvann nog nästan när jag mådde som sämst. Men den har utvecklats och jag har hittat något som känns bra för mig.

Vilket stöd har varit det viktigaste?

– Jag tror att det måste vara mina vänner. Alla vänner har stått kvar. Vi har kanske haft lite mindre kontakt när jag mådde sämre, men nu har vi mer kontakt igen.

Men vänskap och psykiskt illamående är inte alltid en enkel kombination.

– Jag borde ha skyddat mina kompisar mer än jag gjorde. Jag berättade mer för dem än de borde ha fått höra. Det är inte en kompis uppgift att vara terapeut, och du kan inte offra ditt eget välmående för någon annan.

Därför har hon ett budskap till vuxna.

– Om någon säger att den mår dåligt: Tro på det och sök hjälp tillsammans med den personen. Underskatta inte problemet och tro inte att det är ett sätt att söka uppmärksamhet.

För Ulrika Mylius blev dialektisk beteendeterapi en nyckel till tillfrisknande.

– Det är en gruppterapi där man lär sig olika sätt att hantera ångesten. Mina föräldrar var också med. Det stärkte vårt förhållande väldigt mycket.

Hon lever med en depressionsdiagnos, går fortfarande i terapi och har fått tänja sitt tålamod till det yttersta för att hitta rätt slags mediciner.

– Det att du blir frisk börjar med ett beslut att bli frisk. Det krävs jättemycket av dig och du måste jobba hårt för det, även om det är svårt när du mår dåligt. Men den resan är verkligen möjlig. Det är det bästa valet jag har gjort.

Hon uppmanar alla som mår dåligt att be om hjälp.

"Det är lättare att stiga upp ur gropen innan den är djup."

– Be om hjälp innan det blir värre. Också om det bara känns lite tungt eller stressigt. Det är lättare att stiga upp ur gropen innan den är djup.

Det är problematiskt att hjälp inte alltid finns att fås när den behövs som mest.

– Du har rätt till hjälp även om köerna är långa, och hjälpen finns nog någonstans. Om den inte finns inom det psykiatriska så finns det exempelvis krisjourer som också kan hjälpa.

Vad är din största insikt efter allt detta?

– Allt blir bättre. Det låter som en kliché, och du tror inte på det när du är sjuk. Men om det känns som att inget blir bättre, och du inte ens vill att det ska bli bättre: Det blir bättre. Och när det blir bättre så vill du leva.