Församlingarna i Korsholm har sedan mitten av 1990-talet vänförsamlingar i Pärnu prosteri i Estland. Församlingen Treimani blev Replots vänförsamling.
– Treimani, som gränsar mot Lettland, var ganska fattigt. Det är en fiskeby, med lite jordbruk och mest gamla människor. De yngre har flyttat för att det inte finns utkomstmöjligheter, berättar Jarl Nystrand.
I byn fanns en skola och en liten kyrka som var ganska förfallen. Det var där som Jarl Nystrand, som varit församlingsaktiv i hela sitt liv, kom in i bilden.
– Eftersom jag har haft snickeriföretag här i Björkö så tog vi mått på kyrkfönstren, och vi var där i flera repriser och konsulterade folk om vad de behövde och vad som behövdes för kyrkan. Det fanns stora behov av allt möjligt.
Nystrand började tillverka fönster, materialet bidrog han med själv. Och på sikt blev han engagerad i alla vänförsamlingar som Korsholm har.
– Jag har varit i Estland ett tjugotal gånger, bland annat med förnödenheter som folk samlat ihop.
Hans fönstertillverkning blev också välbekant där borta.
– Under ett av mina sista besök i Pärnu kom jag ut från mitt hotell, då stannade en dam mig på gatan och frågade om jag är ”ikkunamies” (fönstermannen). Det visade sig att hon var kyrkoherde i Audru församling.
Fönstermannen blev hans smeknamn i vänförsamlingarna.
När det inte går som tänkt
Jarl Nystrand har många äventyr i bagaget under åren av hjälparbete, såsom stormar på Finska viken och fönsterglas som hamnat på villovägar. Och en gång fastnade han med en lastbil i tullen på estniska sidan.
– Bilen var full av kylskåp och spisar som vi samlat ihop. Byråkratin på den tiden var mycket svårare än den är i dag.
Efter sex timmar kom han loss med hjälp av en estnisk väns son som jobbade som tulltjänsteman på lettiska sidan.
Jarl Nystrand har också varit med om att hjälpande gester slagit fel.
– Ett äldre par som inkvarterade oss under en av resorna hade väldigt trasiga underlakan. Följande gång hade jag köpt med ett par lakan. Men frun i huset tog väldigt illa upp och frågade om det hon har inte duger. Det var en balansgång. Man skulle vara väldigt försiktig när man tog dit något man tyckte de skulle behöva.
Ett soligt minne är att han fick vara med och bidra till en snickarverkstad på ett barnhem i Daugavpils i Lettland, via Baltikumvännerna i Korsnäs.
– Det fanns så duktiga pojkar där. De hade ett litet utrymme men inga maskiner.
Jarl Nystrand gick runt till företag i Vasa och tiggde ihop verktyg.
– Vi fick ihop en hel snickarverkstad, för när maskinerna väl kom fram fick de också större utrymme.
Han fortsatte hjälparbetet i ett tjugotal år, också trots motgångar.
– Jag såg att folk uppskattade det vi gjorde. Och så var jag inte ensam, jag vill rikta ett stort tack till min kamrat, förra fastighetschefen i samfälligheten, Bengt Vestlund samt alla anställda och frivilliga som hjälpte till.
