Det var en stor sak i min familj när jag blev student, säger Päivi Huhtanen.
Hon har vuxit upp i en arbetarfamilj i Mietois i Egentliga Finland.
– Mina föräldrar gjorde allt för att jag och min bror skulle kunna studera.
Hon berättar om en lugn och fin barndom, trots nittiotalets lågkonjunktur.
– Mina föräldrar blev arbetslösa då, men jag och min bror har konstaterat att vi inte märkte av några svårigheter. De har gjort allt för oss, och jag och min bror är väldigt tacksamma för det.
I de lägre klasserna i skolan vågade Päivi Huhtanen ha många och starka åsikter. I finskspråkiga skolor kan en glad och positiv elev bli tilldelad en statyett, ”hymytyttö” eller ”hymypoika”.
Eleverna röstade på mig, men lärarna tyckte inte att jag var något hymytyttö-material.
– Jag minns att eleverna röstade på mig, men lärarna tyckte inte att jag var något hymytyttö-material för att jag hade åsikter om allt.
Så det blev ingen statyett för Päivi Huhtanen.
– Jag minns att rektorn också skrev i mitt betyg att jag är en trevlig flicka, men att jag har åsikter om allt.
Att välja universitetsstudier föll sig inte helt naturligt för henne.
– Jag saknade modeller. Jag minns den där känslan; jag tänkte att jag inte kan söka till universitetet, att det inte är någon plats för mig.
Men hon vågade ta steget in i universitetsstudier i tysk filologi i Åbo. Hennes mamma hjälpte henne med pappersexercisen. Och sedan dess har hon hunnit bli filosofie magister, pedagogie magister och speciallärare.
– Jag fattade att jag kan studera! Jag är så nyfiken så jag tycker det är roligt att få lära mig allt möjligt, det spelar ingen roll vad det är.
Hon tror att alla har oanade möjligheter.
– Men det handlar mycket om motivation och uppmuntran.
– Tänk att ha en skola där alla var positiva, där ingen ropade eller skrek utan bara uppmuntrade.
Päivi Huhtanen vet vad hon talar om. Hon är elevhandledare och vicerektor i ett av Finlands största högstadier med cirka 600 elever.
– Jag tycker om att vara med tonåringar! Det hör till att pröva gränser, jag är helt okej med det.
Stark vilja
Päivi Huhtanen sitter också som representant för De gröna i stadsfullmäktige i S:t Karins. Hennes åsikter kolliderar då och då med de äldre herrarnas åsikter om tingens ordning.
Men på något sätt gillar jag ”gubbarna” också.
– Men på något sätt gillar jag ”gubbarna” också, att de säger ”flicka lilla” ibland, säger hon och skrattar.
– De är en annan generation. Vi måste ta det för vad det är.
Hon är hellre rak i sin kommunikation än pratar bakom ryggen, men ber om ursäkt om hon varit för rak. Och hon tror starkt på alla människors lika värde.
– I de flesta partier finns något gott jag kan skriva under. Jag fattar inte att man måste vara emot något parti. Människor är vi alla.
Att hon fått en god självkänsla och vågar stå på sig tror hon är en kombination av många saker.
– Redan som baby hade jag en stark vilja, men mina föräldrar har förstått mig, och uppskattat att en flicka kan vara stark.
– Jag har också haft vänner som förstått mig, fastän de kanske inte varit likadana själva. Och så har jag haft starka kvinnor i min närhet, kvinnor som förmedlat: Här kommer jag! Mig kan ni inte trycka ner!
Miste sitt barn
Päivi Huhtanen är mamma till Edith och och Alvin. Innan Alvin kom till världen fick Päivi och hennes man ett för tidigt fött barn, som inte överlevde. Både Päivi Huhtanen och hennes mamma har en genetisk betingelse som gör det svårt att behålla babyn hela graviditeten.
– Bebisen var frisk, och de trodde inte på hälsovårdscentralen att jag skulle få problem med att behålla barnet. Jag har funderat efteråt om jag borde ha krävt mer.
Samtidigt som det var en stor sorg att ta sig igenom, så har Päivi Huhtanen ärvt sin mormors inställning.
– Jag ser det som att det finns en orsak till allt. Människor föds och dör. Det är lite kallt på sätt och vis, men min mormor var likadan, och som barn tyckte jag det nästan var lite skrämmande.
Också Päivis föräldrar påverkades starkt av det för tidigt födda barnbarnet.
– Mina föräldrar fick en flicka i vecka 25 som levde en vecka. Deras och vårt barn ligger begravda på samma plats.
– Jag tänker prata öppet om det här med min dotter. Det är viktigt att hon vet ifall hon själv vill bli mamma. Man måste kanske ligga ner under graviditeten för att det ska gå bra.
Alvin som i dag är fem föddes i vecka 26.
– Efter hans födelse medverkade vi i en undervisningsvideo om vården av prematurer och hur viktigt det är att föräldrarna får vara med hela tiden. Videon har gått ut i hela världen, och det finns många som ännu känner igen Alvin. Vi har också varit stödfamilj för andra familjer som mist ett barn. Det har känts otroligt meningsfullt.
Päivi Huhtanen med sonen Alvin och dottern Edith. Foto: Privat
Har fått två kulturer
I och med studierna i tyska följde en förkärlek för svenska språket, och Päivi Huhtanen har också varit svensklärare i finska skolor. När ungdomarnas studieiver inte varit den bästa har hon försökt motivera dem.
– Jag har försökt få dem att inse att vi måste ut ur vår bubbla. Ett nytt språk öppnar en helt ny värld! Och jag lyckades faktiskt så pass bra att högstadiepojkar började hälsa på mig i korridoren med ett ”God dag!”
Päivi Huhtanens man, som också är lärare, kommer från Reso och är ursprungligen helt finskspråkig.
– Han trodde att han aldrig skulle ha någon nytta av svenska, säger hon och skrattar.
– Jag är så tacksam att jag hittat någon som velat dela det här med mig.
Paret bodde en sommar i Göteborg för att han skulle lära sig svenska, vilket han också gjorde. Att de valt svensk skola för sina barn är Juha Sipiläs förtjänst.
Jag blev så ursinnig! Fattar han inte vår historia, vår kultur?
– En morgon när jag ammade Edith, som då var tio månader, såg jag på nyheterna att Sipilä föreslog undervisning i ryska i stället för svenska i vissa skolor, som en experimentperiod. Jag blev så ursinnig! Fattar han inte vår historia, vår kultur? Jag blev så arg så jag bestämde att mina barn ska gå svensk skola.
Och så blev det. Barnen är i dag helt tvåspråkiga. Päivi Huhtanen har dessutom inspirerat många finskspråkiga vänner att välja svensk språkbadsskola för sina barn. Och när hennes svenskspråkiga vänner pratar finska med servicepersonal på stan så är det Päivi som håller fast vid svenskan.
– Om ingen finskspråkig kan svenska så kommer svenskan att dö ut. Jag vill bidra till att svenskan hålls livskraftig. Jag är väldigt nöjd med att vi har fått två kulturer, och har fina vänner i båda.
Päivi Huhtanen valde, som den principfasta person hon är, också Åbo svenska församling när barnen var små.
– Det var lite nervöst först att komma till föräldra-barn-klubben. Men alla var så öppna och tog så väl emot mig.
Kyrkan har alltid hört till hennes liv, den har varit hennes ”säkerhetsplattform”.
– Kyrkan visar att vi klarar av saker tillsammans. Och kyrkan gör så många bra saker. Den bästa välgörenheten jag kan bidra med är att betala kyrkoskatt.
