Herren prövar blott, han ej förskjuter, sa bonden Paavo och grävde fler diken medan han bad sin hustru blanda mera bark i brödet. När missväxten var över fortsatte han med det ändå, för då var grannens åker frusen.
– Vi finländare har alltid haft det svårt, men vi har alltid haft ett hopp. Har jag blivit välsignad med mycket så är det grannens åker, säger Leif Galls.
Han upplever att vi håller på att glida in i ett tankesätt där det inte är mitt problem om Gud har välsignat mig men inte dig. Det genomsyrar till och med predikningar idag.
– Vi skulle behöva mera av Paavos teologi. Det handlar om en ödmjukhet till den gåva vi fått, livet, och en ödmjukhet och respekt för vår skapare. Senast Finlands folk stod på knä var under kriget. Jag tror inte ens jag vill veta vad som krävs för att vi ska göra detsamma idag. Redan att få de kristna ner på knä är mycket svårt, hur ska det då lyckas för resten av folket att göra det?
Ibland frågar folk när väckelsen ska komma. Hans svar är att den inte kommer.
– Vi har blivit ett stolt folk och kan förklara för resten av världen hur de ska göra. Själva tar vi varken gärna emot råd eller stannar upp för att fundera över våra val.
Kyrkan ska ge raka besked
Här handlar det inte om vem som står i predikstolen. Vi verkar alla gå vilse, påpekar han.
– Oavsett vilket samfund vi hör till påverkas vi mer av vad samhället tycker och tänker än vi vill och tror. Samhället blir allt mer egotrippat. Man ska vara frisk, stark, sexig och framgångsrik. Det är långt ifrån den korsfäste Jesus.
– Vi är för pryda som kyrka. Kyrkan behöver lukta lite illa. Det är bara att se vilka människor vår Herre umgicks med. Kyrkan ska inte vara hobbyverksamhet utan vi bör ge raka besked om vem som är vår Herre. Min bön är att budskapet om Kristus ska brinna i mig.
Som diakoniarbetare i skärgårdsförsamlingen Replot ser han mycket av livets avigsidor.
– För mig är det självklart att hjälpa alla.
Hjälpviljan har han ärvt av sin mor.
– Vi var alltid välkomna hem oavsett vad vi gjort och i vilket skick vi var. Det öppna hemmet gällde också våra kompisar. När jag kom hem satt någon av mina vänner många gånger och samtalade med morsan. Det var ganska många som sov över eller bodde hos oss en kortare tid om det behövdes. Behövde någon något så försökte hon fixa det. Farsan hade tydligen inget emot det heller och huset var ganska stort.
Av sin mamma lärde han sig också att det inte finns några hopplösa fall. Pengar och utrymme är heller inte alltid grejen. Oftast hittar man en lösning.
Varken familjen eller släkten var kyrksam och när han som ung visade intresse för kyrkan möttes han av motstånd från några släktingar och vänner som var rädda att han lurats med i något dåligt.
– Mitt intresse för kyrkan vaknade i skolan. Vi var några som började besöka olika kyrkor och jag fastnade i metodistkyrkan.
Han var aktiv där i nästan trettio år, bland annat som pastor. Han började i Skaftung och i Kristinestad som ensam anställd och huvudansvarig i början av nittio-
talet. Senare kom han till Vasa, där han blev pastor 2008.
– Den wesleyanska-metodistiska traditionen står mig varmt om hjärtat – kanske framför allt ambitionen att hjälpa till både i närsamhället och i vida världen.
”Inget händer på Replot”
När han slutade 2017 var han utarbetad och sökte en lugnare arbetsplats. Då gick diakonissan på Replot i pension.
– En kompis uppmanade mig att söka med orden: ”Sök Replot, ingenting kommer att hända där. Du kommer att dricka kaffe med tanterna tills du går i pension.”
Men redan andra dagen på jobb, den andra februari klockan åtta på morgonen, ringer en man och säger att han håller på att svälta ihjäl.
– Jag tänkte hallå, det här Finland, det kan ju inte i stämma. Men jag åkte dit.
Han mötte en man som bodde i en sommarstuga där vattnet frusit. Veden var slut och i kylskåpet fanns endast en liten bit möglig ost. Leif Galls försökte hjälpa honom och ryktet spred sig bland mannens vänner.
Nu hjälper församlingen främst genom utdelning av mat, kläder och ved. Matutdelningen är en samling där folk umgås och dricker kaffe.
– Vissa som kommer har inte pratat med någon sedan förra veckan.
Tröskeln för barnfamiljerna är hög att söka hjälp. Det får inte synas.
– Man berättar inte ens om läget för sina föräldrar. Pressen är ganska stor, det ska vara ny bil och barnen ska ha mobiltelefon. När bränslepriserna steg blev det kärvt för vissa.
Men de som kanske mår sämst idag är tonåringarna.
– De som börjar upptäcka världen, Greta Thunbergs generation. Många av dem har bilden av att allt kommer att brinna upp i morgon. Det är en ganska svart framtid.
Hembesök och samtal har gett vid handen att de som är över 90 år är mest positiva inför framtiden. Ju lägre man kommer ner i åldrarna, desto svartare blir framtidsbilden.
– Vad händer i ett land där de äldsta tror på en ljus framtid medan de unga som verkligen skulle behöva tro, tappar den? Må Gud ge dem tro, hopp och kärlek till allt skapat, inklusive sig själva, och Skaparen.
Grannens vedlider gapar tomt
För några år sedan var det många på en gång som fick problem att betala elräkningen. Då stängdes strömmen av.
– Jag var hemma hos en äldre dam som bara hade tio grader varmt i stugan. Gjutjärnskaminen räckte inte att värma upp den lilla stugan och en liten låda ved kostar rätt mycket i matbutiken. Där föddes idén att försöka skaffa fram ved för att dela ut åt dem som akut behöver. Jag lade ut en efterlysning på Facebook.
Nyligen fick församlingen ett lass med stockar som stått för länge i skogen och inte duger till något annat.
– Det skulle ju vara bekvämast att de som behöver veden får såga och klyva den själva. Men många har svårt att klara av det. Därför hjälper vi till med det.
Vedarbetet är en terapi i sig, så den mesta veden sågas med motorsåg och klyvs med yxa. 10–15 personer ställer upp i vedarbetet, bland dem tre kvinnor.
– De är bättre med yxan än många män. De gräver kanske inte diken, men de klyver ved då grannens lider gapar tomt, en teologi som gör nytta och värmer.
