– Om vi skulle se religion som konst i stället för något annat hade vi kommit längre och allt skulle bli så mycket lättare, sa Kent Wisti, konstnär, författare och svensk stiftsadjunkt för mission i ett samtal med Katarina Gäddnäs vid kyrkodagarna på lördag. Hans uppgift är att nå den grupp svenskar som känner låg eller ingen tillhörighet med sin lokala församling.
Wisti menar att både konst och tro handlar om att söka en fördjupad verklighet som ligger under det som vi slarvigt kallar verklighet, det som är verkligheten själv.
– Barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicott kallar det ”transitional space”, det mellanrum mellan vår inre och yttre verklighet som vi skapar som spädbarn för att kunna leva kvar i föräldrarnas omsorg också när de inte är där. Det är ett lekutrymme där vi också gör våra andliga erfarenheter, säger Wisti,
På den här smala remsan jord mellan vår allra innersta verklighet och den yttre verkligheten kommer vi evigheten till mötes.
– Jag tror att vårt största problem som kyrka är att vi har tappat bort det. Någonstans tror jag att det handlar om ängslighet, som om vi skulle vara heligare än någon annan kulturgenre.
På kyrkodagarna är Wisti aktuell också med utställningen Kyss, erotiska bilder som ställts ut i många kyrkor i Sverige. Också en del finlandssvenska församlingar har preliminärt visat intresse för att ställa ut bilderna i kyrkor i Svenskfinland.
Biskop Bo-Göran Åstrand lyfte i sitt kyrkodagstal perspektiv som blivit tydligare än förr nu när vi har en lång tid av pandemi bakom oss.
– När den först redaktören ringde mig och frågade vad jag som biskop har att säga om viruset stod jag i butiken och skulle köpa spenatsoppa och fick googla på ”pandemi” för att ha något att säga. Idag har vi tydligt insett att våra val får konsekvenser för andra och andras val får konsekvenser för oss.
Han säger att pandemin lärt honom att vi hör ihop med varandra, vi har ansvar för varandra, vi behöver relationer och närhet – och vi behöver få tillgång till våra heliga, inre rum.
– Det var en märklig känsla att gå förbi domkyrkan och inte få gå in.. När jag sedan fick gå in i kyrkorummet märkte jag att hela min kropp blev glad. När jag fick nattvard efter en lång paus kände jag att mitt innersta behov kommer att fyllas.
Det kändes att det fanns en längtan som bara kunde fyllas vid nattvardsbordet.
– Jag kände hur kinderna blev våta av tårar.
