Kjell Lönnqvist föddes 9.9.1969, dog 15.9.2021.
”Han lärde mig att jag är bra som jag är” har en ungdom Kjell ”Kellu”, ”Tjälkka” Lönnqvist varit ungdomsarbetsledare för, sagt. Kjell visade ofta ungdomar med sitt eget exempel att man kan skämta, spexa och bjuda på sig själv utan att fundera på vad andra tycker.
För Kjell Lönnqvist var hans egen skriftskola i Borgå svenska domkyrkoförsamling viktig och han kom att i tidig ålder studera till kyrkans ungdomsarbetsledare. Efter sin examen har han bland annat jobbat i Hangö svenska församling, domkyrkoförsamlingen och de senaste 21 åren i Sibbo svenska församling som ungdomsarbetsledare. Hundratals är de barn och ungdomar han träffat under de åren och därför uttryckte också en Sibboungdom då Kjell dog, att han var ju känd av alla i Sibbo.
I mitten av september i år drabbades Kjell av en massiv hjärtinfarkt som tog hans liv på en gång. Ingen hade kunnat förutse infarkten och hans dödsfall lämnade en församling, ungdomar, ungdomsarbetsledarkolleger i Borgå stift, medarbetare, vänner och framför allt Kjells familj med hustru Anna och döttrarna Karin, Jenny och Siri, mamma Lea och bror Johan i stor chock och sorg.
Kjell växte upp i Borgå i Vårberga, bodde med sin familj i Tolkis och var en stolt Borgåbo hela livet ut. Hans hjärta klappade varmt för idrotten och bland annat hemmalaget Akilles.
Kjell var en person som inte framhävde sig själv utan snarare gav plats åt andra. Samtidigt var han den många tyckte om därför att han umgicks med alla, var social och inkluderande, ofta skämtade och bjöd på sig själv. På läger var han en erfaren, trygg ungdomsarbetsledare att samarbeta med.
Familjen var det allra viktigaste för Kjell och hans stolthet över att få vara pappa till sina tre döttrar och omsorgen om dem märktes på många sätt.
I medarbetarskaran saknar vi en hjälpsam, vänlig och glad kollega på vilken det märktes hur viktigt det var att få jobba med ungdomar. I många roliga uttryck, skämt och händelser kommer Kjell alltid att leva kvar. Liksom också i de stunder av samtal där vi fick dela livets allvar.
Söndagen innan Kjell dog medverkade han i predikan i Sibbo kyrka. Då gav han oss en bild av sin tro, som var uttryckt på ett för Kjell jordnära och kännspakt sätt. ”Tron på Gud är för mig som ett par strumpor. Ingen av oss går omkring och tänker på att vi har ett par strumpor på oss. Säger jag nu åt er att ni har strumpor på er, börjar ni alla fundera på det. För mig är det så med tron. Den är så självklar för mig att jag inte går omkring och aktivt tänker på den hela tiden. Men tron finns där, lika självklar som strumporna jag har på mig.”
