Anders Adlercreutz växte upp i ett trähus invid skogen i Jorvas, Kyrkslätt.
– När jag tänker på min barndom känner jag att det fanns väldigt mycket tid. Vardagen var långsam, och vi gjorde mycket tillsammans. Jag minns att jag låg på golvet tillsammans med pappa och ritade världens största bild på världens största papper.
Hans båda föräldrar var arkitekter. Barnen förväntades måla och rita och spela instrument och sköta sina plikter – men det handlade inte om att prestera, mer om att arbetet hade ett värde i sig.
– För några år sedan var jag på min farmors brors begravning. Hans son talade vid minnesstunden och sa att hans pappa lärt honom: ”Man ska göra det som är rätt, inte det som är lätt.” Det slog mig att det är precis samma sak som jag fått av min egen far.
Anders Adlercreutz växte upp med en känsla av att man ska vara ärlig med sina motiv: Försöker man gena eller drivs man av en god avsikt?
– Jag minns många sådana diskussioner från min barndom.
Han minns också att hans föräldrar var bra på att bygga ett narrativ som gjorde vardagen mer spännande och dramatisk.
– De hade bott i USA på 60-talet och vi hade många utländska besökare. Till exempel en man som var sjörövare – nej, inte på riktigt! För att göra det lite mer spännande för mig sa de att han var sjörövare. Han hade väl varit sjöman. Han hade burrigt hår och jag tyckte han var väldigt spännande. Jag kommer ihåg hur jag sprang till grannkompisen för att berätta nyheten.
Inte fått allt på silverfat
När han själv skulle välja yrke kändes arkitektstudierna som ett alltför självklart val. Var det något han egentligen ville, eller var det något han lockades av bara för att hans föräldrar gjort samma sak?
– Till sist måste jag bara acceptera faktum: ibland är det som känns alltför självklart ändå rätt.
Anders Adlercreutz tycker att arkitektur och politik har mycket gemensamt: hur man skapar en fungerande vardag för människor. Här är han på biblioteket Ode.
När man ser på dig utifrån kan man tro att ditt liv varit lätt. Du kommer från en fin familj, du ser bra ut, du har haft en framgångsrik karriär. Vad tänker du om att sådana tankar projiceras på dig?
– Jag har ju stött på sådana tankar om mig, och namnet kan i vissa sammanhang vara en ballast. Men jag kan ta det. Jag minns att jag tänkte på det när jag studerade arkitektur: får jag bra vitsord på grund av mitt namn?
Men samtidigt, påpekar han, var hans uppväxt alldeles vanlig.
– Vi bodde i ett trähus vid skogen och jag bar in ved på morgonen och värmde upp den kalla gröten som min pappa hade kokat innan han for till jobbet, och så gick jag ut med hunden och gick till skolan. Jag har levt ett vanligt studieliv och drygat ut studiestödet genom att städa kontor om kvällarna.
Han vet att hans namn kan få folk att tro att allt serverats honom på silverfat, men det han fått tack vare sitt namn är inte materiella tillgångar.
– Det handlar snarare om att jag har en släkt där jag känner i stort sett alla, att jag har en massa släkthistorier jag kan berätta för mina barn. De kan förankra sig i ett större perspektiv tack vare de berättelserna. Det leder till en viss trygghet och till en känsla av sammanhang.
Tror på rutiner och ceremonier
Något annat han fått hemifrån: tryggheten i repetitiva rutiner.
– Jag tror på sådant som ger struktur och trygghet: att man till sin födelsedag alltid serveras någon viss sak, att det är samma prydnader som dinglar i taket varje år. Min hustru tror mer på improvisation medan jag tycker att det finns sådant som ska vara hugget i sten.
Hans mamma var bra på att skapa ceremonier i vardagen.
– Till exempel så att våren började med att man hade picknick på västra sidan av huset. Det var ritualer som skapade en känsla av mening, och sådant har jag försökt ge vidare.
Det tunga diskussionsklimatet
Som barn och tonåring var Anders Adlercreutz intresserad av politik och samhälle, men han var rädd för att hamna i ett maskineri där någon annan skulle säga vad han ska tycka eller tänka.
– Så jag blev arkitekt men funderade ändå mycket på samhället: hur lever människor, hur rör de sig, hur fungerar deras vardag, vad behöver de, hur skapar man välbefinnande? Det finns en anknytning till politiken där.
En annan anknytningspunkt är långsamheten. Byggnadsprojekt kan lätt ta tio år.
– Det är planläggning och sen läggs allt på is och sen kommer fel konjunktur … Jag tycker att långsamhet på sätt och vis är en bra sak. Man tar upp en sak och folk börjar diskutera och känna efter. Sedan trillar vissa ord ner i vissa dokument och plötsligt har man det i regeringsprogrammet och sedan kan det börja bli av.
Han gillar att hans ”riktiga jobb” nu är att sitta och fundera, att lyssna till experter, att skriva.
– Förr hade jag alltid dåligt samvete när jag sysslade med sådant, jag kände att jag egentligen borde ha suttit och ritat hus, ”riktigt arbete”.
Vad är tungt med politik?
– Det tunga är diskussionsklimatet. Man diskuterar inte utan ifrågasätter andras mål och motiv. Det har kanske att göra med den polarisering sociala medier lett till. Om jag till exempel ifrågasätter att minderåriga invandrare ska behöva ha en inkomst för att starta en familjeåterföreningsprocess, då säger de: Jaha, du vill tydligen ha mer våldtäkter i Finland.
Mothuggen kommer inte i första hand i riksdagen – där är folk i regel bra på att hålla person och sak åtskilda. Det handlar mer om den politiska diskussionen i medierna.
– Man positionerar sig så hårt i olika läger. Om politiken drivs av att man ska delegitimera den som man ser som sin motståndare så glömmer man ju att situationen efter nästa val kan vara en annan, och man måste ändå jobba vidare tillsammans.
Om han fick ändra på en sak i vårt samhälle bara genom en knapptryckning skulle det vara att utvidga vår känsla av förtroende att gälla också dem som inte ser ut som vi.
– Det finländska samhällets superkraft är att vi litar på varandra och att lagt kort ligger, och det underlättar mycket. Men det här förtroendet hyser vi i regel bara till dem som ser ut som vi. Jag skulle önska att alla tänkte att folk i allmänhet har goda avsikter, vilken bakgrund de än har.
”Jag har haft fruktansvärd tur”
Anders Adlercreutz är inte ateist. Han gillar kyrkan och det den representerar, även om han inte själv definierar sin tro genom vissa trossatser eller bibelberättelser utan snarare genom den medmänsklighet som han känner att kyrkan står för.
– Jag tycker att kristendomens kanske viktigaste budskap är att det finns en chans att göra bättring, att försöka på nytt och få en andra chans.
Tror du att livet – eller just ditt liv – har en mening?
– Jag tänker inte att det finns en speficik uppgift jag är född för. Jag ser att meningen med mitt liv främst är att relationen till mina närmaste, min familj och mina vänner, är bra. Jag känner att jag med alla mått mätt har haft en helt fruktansvärd tur. Om någon skulle sagt till mig när jag var barn eller ung att mitt liv skulle se ut så här vid femtio – fem friska barn och ett gott parförhållande och goda relationer och att ha privilegiet att jobba i riksdagen – då hade jag aldrig trott på det.
Hur har livet förändrat dig?
– Jag har förändrats mycket. Jag känner mig själv bättre och är mer tillfreds med mig själv än jag var som ung.
Han var väldigt blyg när han växte upp.
– Det värsta jag kunde tänka mig var att ställa mig framför klassen och tala. Nu måste jag göra det varje dag, och jag klarar det. Jag är tryggare i mig själv och kan lita på mottagaren, jag tror inte längre att varje uppträdande är ett test där mitt människovärde kommer att mätas.
Ändå tycker han fortfarande att det bästa och bekvämaste sättet för honom att göra politik är det han kallar för ”kökspolitik”. Det var det han byggde sin kampanj på när han kom in i riksdagen.
– Jag tycker om att laga mat men var inte då speciellt bekväm med att stå framför folk och prata. Så jag jobbar helst så att jag tillreder en måltid, åker hem till någon, äter tillsammans och pratar politik.
