För drygt tjugo år sedan insjuknande skådespelaren Maria Udd i depression. Hon var 19 år och på väg in i vuxenlivet.
– Jag hade en massa symptom som ingen läkare kunde diagnostisera – lite feber, sjuk rygg, magont. Jag hade sådan ångest att jag kunde kasta upp. De bara skickade hem mig med värkmedicin. Ingen tog den själsliga aspekten i beaktande, säger hon.
Det tog över ett år innan hon fick diagnosen. Den fick hon av en specialist hon besökte privat.
– Specialisten ställde några frågor och bad mig fylla i några formulär. När hon såg pappren sa hon: det är helt klart, du har en allvarlig depression, du måste få medicinering och terapi!
Att få diagnosen var en lättnad.
– Det värsta är då man inte vet vad man lider av. Jag bara låg sjuk i min säng i veckor, månader. Ingen visste vad det var. Ingen trodde jag hade depression. Jag hade alltid varit ganska glad och utåtriktad.
När hon idag ser tillbaka och analyserar det hela ser hon många bidragande orsaker.
– Jag hade stora prestationskrav på mig själv och jag var rädd att misslyckas. Jag hade ju drömmar om vad jag ville studera.
Kraven kom också utifrån. Hon upplevde att hon inte räckte till.
– Jag hade ett ganska gott självförtroende men dålig självkänsla. Grundtryggheten och självkännedomen var inte så stark.
Det var ett flerårigt projekt innan hon kom sig upp.
– När jag väl fick medicineringen skedde framsteg redan efter några månader. Jag kände att jag började komma upp ovanför ytan.
Kommer man någonsin till det skedet att man kan säga att nu har jag lämnat det här bakom mig?
– Jag kan ju bara tala för mig själv. Jag är frisk nu, men för mig är det något som alltid kommer att finnas inom mig och som jag måste lära mig leva med.
Hon har haft två återfall, det senaste för åtta år sedan när hon försökte minska medicineringen.
– Tillsammans med läkaren kom vi då till att jag måste ta medicin resten av mitt liv. Jag kan inte ta risken att falla dit på nytt för jag skulle inte fixa en depression till. Det är helt fine för mig bara jag mår bra och kan fungera i vardagen.
Fick du styrkan från behandlingen eller har du upplevt nån högre makt som hjälpt dig?
– I naturen har jag funnit återhämtningen bäst. Jag har varit mycket ute i skärgården när jag tillfrisknat. Men annars är det bara kärlek till mig själv och till andra som gett helande.
Hon började se omgivningen på ett nytt sätt och upptäckte hur vackert allting var.
– Jag kunde stanna upp och njuta av stundens lycka. Jag lärde mig att mitt människovärde inte är det jag presterar utan att jag finns. Tidigare hade jag snöat in mig på tanken att jag måste prestera. Den finns fortfarande kvar i mig men nu vet jag att jag har ett värde i att bara finnas till. Jag duger.
Maria Udd har skrivit sin första pjäs Bär det som en krona som nu går på Wasa Teater. Den handlar om hur hon insjuknade och hur hon reste sig.
– Först hade jag tänkt göra en konsert med bara låtar. Men så föreslog teaterchefen Ann-Luise Bertell att jag skulle skriva något mellansnack mellan låtarna och göra det mer personligt. Det resulterade i den här föreställningen.
På scenen är hon sig själv, hon varken spelar sig själv eller någon annan.
– Att bara vara har varit hela repetitionsperiodens huvudrubrik. Det är nytt för mig och känns utlämnande och naket. Det känns att jag på ett personligt plan utvecklats under processen. Jag har fått mer tillit till mig själv.
– Många har fortfarande svårt att tala om depression. Man ser det som ett misslyckande eller ett svaghetstecken. Fast det kanske är tvärtom, att man varit för stark för länge och gått över sina gränser.
Agneta Lindroos regisserar föreställningen. Förutom den professionella relationen är de goda vänner.
– Orsaken till att vi berättar det här i ett större sammanhang är att ämnet fortfarande är så tabubelagt. Nu använder vi styrkan hos konsten för att lyfta fram det, säger Lindroos.
Bär det som en krona
Föreställning på Wasa Teater
Av och med: Maria Udd
Dramaturg: Ann-Luise Bertell
Regi: Agneta Lindroos
Musikansvarig: Julia Andersson
Scenografi & kostym: Anders Karls
Musiker: Julia Andersson piano & gitarr, Evelina Salonen gitarr
Mask: Anna Vesterback
Ljus: Mats Antell & Agneta Lindroos
Rekvisita: Anders Karls & Fanny Käld
