Lena Andersén har sju barnbarn i åldrarna 6–19 år.
– Den yngsta har börjat i förskolan i höst och den äldsta är i militären.
Alla bor de i Helsingfors och det gör att hon ofta har funnits till hands och hjälpt till när det behövts – hämtat från dagis, följt med dem till tandläkaren, skjutsat till hobbyverksamhet och gått på matcher och uppvisningar.
– Jag har också stöttat dem genom förböner, både när de inte är hos mig och när de suttit i min famn. Vi har pysslat och spelat spel – samma spel som jag spelat med mina barn när de var små. Mest handlar det om att finnas till hands och vara en trygg vuxen.
På somrarna har de kommit till paret Anderséns sommarställe på en ö i Saimen.
I sovrummet hemma hos Lena Andersén och hennes man finns en stor fototavla med alla hennes barn och barnbarn.
– Den är min förbönslista. Den är det första jag ser på morgonen, då välsignar jag deras dag och innan jag somnar på kvällen tänker jag på var och en.
Barnbarnen ger henne mycket glädje.
– När de springer mot mig och ropar: Famo! När de frågar: får vi komma till er, eller: Kan du laga makaronilåda?
Bordsbön och aftonbön
Under pandemitiden har umgänget fått andra former.
– Vi har firat födelsedagar i parken och på skridskobanan och ätit julgröt på sandstranden. Julmiddag har vi ätit tillsammans via zoom.
Också under undantagstiden har det underlättat mycket att bo nära – en del av barnbarnen har hon kunnat träffa i en lekpark på femton minuters promenad hemifrån.
– Vi har också kunnat köra en halvtimme och sedan umgås på terrassen. Vi har suttit ganska påpälsade på många terrasser.
Den förra sommaren kunde de också träffas på landstället.
– Vi åt utomhus och sov lite åtskilt.
Hon har tänkt mycket på dem som bor långt från barn och barnbarn och inte har haft samma möjlighet att ses trots pandemin.
– Jag har fått se på när mina barnbarn lärt sig skida och skrinna, och när de lärt sig simma.
När barnbarnen sovit över har paret Andersén alltid sjungit aftonbön med dem.
– Inte bara Gud som haver, utan också en sång som min svärfar komponerat musiken till Mias aftonbön av Solveig von Schoultz.
Barnbarnen vet om att i det här hemmet finns julkrubba inför julen och påskträdgård inför påsken.
– Hos oss läser man också bordsbön. Och med de barnbarn som varit mycket på Lekholmen brukar vi sjunga Glädjens herre, de kan den och tycker att det är bra att vi sjunger den.
Relationerna förändras med åren
Alla de sju barnbarnen är egna personligheter. En del har velat ha mycket närhet, andra lite mindre.
– Men alla har de kommit inlindade i sina handdukar efter bastun och velat sitta i famnen och bli torkade.
När barnbarnen blir äldre och närmar sig vuxenlivet förändras relationen.
– Vi talar med varandra på ett annat sätt. Vi ber dem om råd i tekniska saker, diskuterar med varandra och de frågar oss till råds. Det blir en annan diskussion där man talar mera som med en vuxen.
Umgänget med de äldre barnbarnen ser också annorlunda ut eftersom de inte längre behöver hjälp i vardagen.
– Det blir inget förande och hämtande längre, utan vi träffar dem mest när det händer något speciellt – och så rings vi förstås.
– Vi har också förändrats och blivit äldre sedan det första barnbarnet kom. Vi springer inte längre lika snabbt, men famnen har alltid funnits.
Att ha hela sju barnbarn när vissa inte har några alls – det kan hon nästan tycka låter skrytsamt.
– Men vi har ju ingen andel i det, vi har fått dem. Det är en gåva att få följa med sju barns uppväxt, med glädjeämnen och bekymmer och att få stöda dem och vara deras föräldrar till stöd.
