Mao Lindholm: Jag tänker ofta att skrivandet på många sätt påminner om skulptörens arbete.

Orden är viktiga. Och meningarna. Och de visuella motiven. Det vill säga det tekniska utförandet. Det som ögat ser. Det jag kallar Hjärnarbetet. Men viktigare är det som är ristat mellan raderna, det där outsagda där man också kan skymta tankens undertoner och förnimma en speciell melodi. Det som bara uppenbaras under huden. Det som ger texten liv, som berör och kanske upprör – djupdykningarna i känslobrunnen alltså. Med andra ord: Hjärtarbetet.

Jag tänker ofta att skrivandet på många sätt påminner om skulptörens arbete. Vi har båda ett block till förfogande; skulptörens är av sten och synligt, mitt består av en oformlig ordmassa och är osynligt. Men båda vet vi att motivet finns där fördolt, det är bara att hacka bort det som är överflödigt, fila ner det som skymmer.
”Bara”!?

Ord är små verktyg, meningar mejslar och hammare. Och jag griper tag i den fragila tankebiten som knappt någon form har, känner med handen på den, skrapar lite försiktigt med min penna, knäpper på datorns tangentbord. Och anar ett obestämt sug i magbottnen, känner en puls. Men jag vet aldrig vad som väntar bakom alla dessa glosor och trassliga tankar som uppenbarar sig och snabbt försvinner igen. Så jag fortsätter att utmana tystnaden trots att tinnitusen överröstar örontrumpeten och väggklockan ihärdigt pockar på uppmärksamhet.

Efter en timme är jag beredd att ge upp, men fortsätter. Efter två timmar noterar jag några sammanhängande idétrådar. Efter tre timmar lägger jag en nästan färdig kolumntext åt sidan, äter min lunch, går ut på terrassen och andas in fuktigt strilregn och undrar vad livet har för mening i dag. Och jag frågar: Har de meningar jag skriver något samband med den mening jag söker i livet, av livet? Är detta ordbruk i själva verket bara ett sätt att försöka fånga det ofattbara? Och är då också alla dessa mina digitala fotografier och toner sist och slutligen bara provisoriska bandage runt en ömtålig hud?

Kanske. Men jag är rädd att skriva någon på näsan. Eller, ännu värre – hugga i sten.