När de baltiska länderna fick sin självständighet i början av 1990-talet fanns det ett skriande behov av materiellt stöd. Karl-Gustav Söderlund i Tjöck hade besökt Kaunas i Litauen redan 1989. Då gällde det projekt inom växthusnäringen. När han frågade tolkarna om situationen visade det sig att Kaunas hade fått väldigt lite bidrag.
– Hjälpsändningarna kom igång kring 1991.
Lionsklubben i Kristinestad var språngbrädan nummer ett. Också andra föreningar och personer i Kristinestadstrakten ställde upp:
– NADA, Hoppets stjärna, byarna och skolorna i Kristinestadsområdet, marthorna, Diakoniföreningen i Lappfjärd och många privatpersoner gjorde stora insatser.
De lokala tolkarna kunde berätta om barnhemmen.
– Vi visste ju inte om att det fanns sådana stora barnhem, men då fick vi inbjudan att komma dit och se. Det första barnhemmet hette Partizanu nummer 1. Det hade ganska precis hundra barn.
Ibland var det tungt att se de elementära förhållandena.
– Min fru Benita var ibland med på resorna. Första gången vi besökte barnhemmet fick vi nog gå och sätta oss i caféet efteråt för att samla oss.
Barnhemmets injektionsnålar var av den gammaldags sorten: grova och ovassa. Barnen var små, från några månader gamla uppåt.
– Vi lyckades få kretssjukhuset i Kristinestad att beställa en sats på tusen sprutor. Jag hade en jättestor kappsäck som jag packade ner dem i, och fick dem genom tullen.
Ett av barnhemmen var placerat i ett äldre trevåningshus utan hiss. Det betydde att barnen med funktionshinder som bodde på översta våningen inte kunde komma sig ut.
– Anders Österback i Kristinestad iståndsatte två rullstolar som jag körde ner. Nerfarter byggdes så att barnen kom sig ner. Senare fick vi åtta rullstolar till. Det var till stor hjälp!
Också sjukhusen fick hjälp. Vid renoveringen av kretssjukhuset i Kristinestad byttes mycket saker ut: röntgenapparater, köksutrustning och desincificeringsutrustning. Allt kom väl till pass på sjukhuset i Kaunas. Till Röda Korsets sjukhus i Riga kördes en hel långtradare med sängar ned. Sängarna kom ursprungligen från Centralsjukhuset i Vasa och hade ombesörjts av doktor Bernhard Utter.
Förutom medicinsk utrustning fick de behövlig köksutrustning och kläder i massor. Skolorna i Kristinestadsområdet gjorde julpaket med mjukisdjur som var mycket uppskattade.
– Vi fick också en del pengar. När jag köpte direkt från grossister i Vilnius och Kaunas fick vi mera för pengarna, till exempel godis, mjöl, salt och makaroner.
Vännerna finns kvar
Idag är mycket annorlunda. Han säger att det skulle vara roligt att kunna åka till Kaunas en gång till för att se hur barnhemmen har utvecklats. På grund av hälsoläget är det ändå inte möjligt.
– Jag har besökt Litauen på nytt, men nu är det nästan tjugo år sedan.
Samarbetet under hjälpsändningstiden var intensivt. Många av personerna han träffade i Kaunas har han kontakt med fortfarande.
– Det blev många goda bekanta under den tiden.
Karl-Gustav Söderlund
Bor i Tjöck, Kristinestad.
Är pensionär, har jobbat i olika företag bl.a. inom teknik.
Familj: hustru Benita, två söner och en dotter, tre barnbarn, katten Lurjus.
