När jag försommaren 1994 som nyanställd steg in i Svenska församlingshemmets trapphus så möttes jag av en behaglig doft av gammalt hus. Den här bekanta doften har mött mig varje försommar under de 27 år jag arbetat i huset. Påmint mig om hur det kändes när både staden och arbetsplatsen var ny och främmande. Huset har blivit både bekant och kärt under åren som gått. Den övre våningen var platsen för församlingens ungdomsverksamhet redan under många år före min ankomst.
Senaste vår var det ändå dags att tacka, tömma och flytta från Runebergsgatan 24 eftersom huset ska säljas. Verksamheten och våra arbetsutrymmen hänvisades till ny adress och det senaste halvåret har mina arbetskamrater och jag varit fullt sysselsatta med att vid sidan om arbetsuppgifterna orientera oss i det nya. En flytt tar vanligen ganska mycket energi, oavsett om det handlar om det egna hemmet eller arbetsplatsen. Den här flytten har definitivt varit energikrävande på många plan, mest ändå på det emotionella. Det är inte lätt att avstå från det man tycker om, det man fäst sig vid och som känns tryggt och hemvant.
Nu har vi startat upp höstens verksamhet i vår nya lokal, en renoverad gammal prästgård. Vi har det på många sätt bra även om mycket är väldigt annorlunda. Det bästa är ändå att ungdomarna hittat till den nya ungdomsgården UG och dessutom uppenbart tagit den till sig som sin.
Att livet ständigt förändras är nog bara att acceptera. Glömmer jag det så kan jag börja med att se mig själv i spegeln. Mitt i livets rörelse är det ändå gott att veta att det finns något, Någon, som består. Bibeln lovar oss att Gud är den samme; Igår, idag och i evighet.
