Till vardags jobbar Linus Stråhlman som notarie vid domkapitlet i Borgå stift. På sin fritid gör han något helt annat, han är nämligen gruppchef i Tolkis frivilliga brandkår. I slutet av juli fylldes nyhetsflödet av inslag om en skogsbrand i Kalajoki, den största skogsbranden i Finland på femtio år. Räddningsverk och frivilliga brandkårer från hela landet deltog i släckningsarbetet.
– Det hade lugnat sig lite när vi anlände. Min grupp vaktade ett område som var cirka en halv kilometer gånger en kilometer stort. Det var en sektor där det inte brann längre. Men branden far neråt i marken, till en halv meters djup eller mer, där den pyr långsamt. Vi patrullerade och såg till att inga härdar flammade upp.
Räddningspersonalen knuffade också till trädstammar för att se om de stod stadigt eller om rotverket brunnit upp.
– Efter en brand är skogen kusligt tyst. Du ser inga löv och inget hörs, förutom någon gren som knäcks. Sot och aska dämpar alla ljud. Det luktar surt och bränt. Allt går i monotona grå och bruna toner. Och så täcks allt av en tjock svart sörja, som fastnar under skorna och på handskarna. Det är torv som brunnit och blandats med sot och vatten.
Bara några timmar efter branden kan man höra fågelkvitter igen. FOTO: PRIVAT
För människor kan en skogsbrand vara katastrofal ekonomiskt sett, men för skogen är den en del av levnadscykeln.
– Bara några timmar efter branden kan man höra fågelkvitter igen, och myror kommer upp till ytan och börjar jobba på.
Linus Stråhlman tycker att att all logistik fungerade väldigt bra i Kalajoki, allt från inkvartering av räddningsmanskapet till vattentillförsel. Cirka hundra personer jobbade samtidigt på det 227 hektar stora området som brann. Merparten av den skog som brann är församlingens egendom.
– Vi hade savolaxare på ena sidan om oss och folk från Birkaland på andra.
– Tankbilar körde skytteltrafik mellan tankställen och branden. Där vi patrullerade hade en slang på 110 millimeter i diameter, som ger släckningsvatten, lagts ut kring hela området. Det är krävande att dra ut en stor och otymplig slang kilometervis i skogen.
Krävs det mod för att delta i räddningsarbete?
– Både ja och nej. Vi har vårt gäng och övar en gång i veckan året runt, har kurser och utbildade chefer. När larmet går är adrenalinkicken så stor att man går in i ett tunneltänk, det flyter på. Efteråt kanske man stannar upp och tänker vad man varit med om. Alla upplever rädsla i något skede.
Har din tro betydelse i räddningsarbetet?
– Jag har gått igenom vad jag tror på, är så att säga på det klara med mitt inre och mitt tankeliv när jag möter svåra saker. Jag har en tillit till något större, också i en speciellt svår situation där människors liv kanske blir förstörda. Bönen kan vara ett bollplank och ett sätt att processa det hela på.
