Hon har varit otålig hela sommaren för hon har sett fram emot skolstarten. Vi har räknat dagar. Jag har sett fram emot att få lite mera luft mellan oss, kanske coronapandemin har en inverkan på detta också. Jag märker att mina känslor på många sätt är oförenliga. På samma gång som jag önskar att hon vore äldre, drömmer jag om att hon är en liten baby igen. Det känns som om det var i natt jag stod och tittade ut genom sjukhusfönstret på nyårsraketerna. Jag vaggade henne på min axel och sjöng ”God of wonders beyond our galaxy, You are holy, holy.”
Nu är dagen dock här. Med modiga steg går hon till sin lärarinna och anmäler sig närvarande. Jag stannar kvar och ser min lilla förstfödda på 6 år ta sig ut i vida världen på egen hand. Några tårar rinner ned för mina kinder men jag harklar mig och torkar bort dem. Min man påminner mig om att det bara handlar om att börja skolan, att hon inte flyttar hemifrån ännu.
Men det är något extra spännande det här med skolstart. Kanske mer för föräldern än för barnet, eller så hoppas vi innerst inne i alla fall. Det ger oss trygghet att tänka att barnet är modigt och fullt av självförtroende. I skolan ska barnet mitt i allt klara sig självt, utan föräldrar. Skolan blir som en miniatyr av världen, som vi övar oss inför. Jag är inte färdig att släppa taget, men förnuftet säger mig att navelsträngen måste bli längre för att hon ska ha utrymme att utforska världen. Från den dag de föds till den dag de dör är de våra små barn. För att lära sig måste de få göra själva, misslyckas, pröva igen och till slut lyckas. Det enda vi kan göra är att stöda, uppmuntra, se, lyssna och försöka förstå. De måste få leva sina liv själva.
Vi går alla i livets skola. Jag tycker att vi klarar oss rätt långt i livet om vi kan följa den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.
Samt om vi har tilltron till en trygg och stark himmelsk far som gör exakt det som vi som föräldrar ska göra för våra barn, alltid finnas där i vad än de behöver.
På kvällen säger hon: ”Mamma, jag kan inte vänta tills det är morgon igen.” ”Varför det?” frågar jag. ”För jag ska väl till skolan i morgon? Det är så roligt att lära sig.”
Ja, hon har en god och rätt attityd. Hoppas fler av oss vuxna får ha en liknande genuin iver inför att fördomsfritt lära oss så mycket som möjligt i livets skola.
Sara George är diakoniarbetare i Sibbo svenska församling.
