Efter fjolårets sommar som var helt tom på läger, planerar vi igen för läger. Som anställd har jag förmånen att få dela det som är kul och kompisskapande med barnen. Jag får dela en liten tid av deras liv, den delen som de förhoppningsvis senare har med sig som en bra tid. Många är de som återkommer år efter år och många är de barn som stannar kvar i ens eget minne och sinne.
Men har läger någon betydelse vad gäller Jesus och tro? Det är ju så få dagar. Den frågan kan bara besvaras av dem som deltagit i läger, där Jesus varit en viktig del i dagsprogrammet och vistelsen. Mitt svar ger jag med en upplevelse jag som lägeransvarig fick del av för många år sen. Här får du träffa Jessica (fingerat namn).
Med bara två dagar kvar anmälde Jessicas mamma henne till sommarlägret för äldre barn. Familjen var på besök och kusinerna skulle med på läger. Jessica var en glad och sprallig flicka som snabbt hittade sin plats i den övriga gruppen. Första dagen och natten gick och det blev dags för andra dagens morgonandakt. Ledaren som egentligen skulle hålla andakten meddelade att hon helst inte ville, så jag tog hand om den. Snabb fundering, vad säger jag?
Jag beslöt att berätta om mig och min Gud. Att jag tror att Gud har skapat mig och då vet han också vem jag är. Om Gud vet vem jag är, så vet han att jag inte är så bra på det där med att be långa och fina böner. När jag säger: Herre hjälp – då vet han vad jag menar. Om Gud vet vem jag är, så vet han att jag inte är så bra på att sjunga. När jag en vacker vinterkväll ser upp mot den klara stjärnhimlen och tänker: Oj, så vackert! Då vet han att det är min lovsång.
Och hur tryggt är det inte med någon som känner en, känner svagheter och styrkor och ändå älskar en?
Jag märkte under dagen att Jessica gick som i cirklar runt mig som om hon hade ett ärende. Först vid kvällsteet kom hon fram och sade: Tack för att jag fick komma med på lägret. Det har gett mig så mycket. Det du sa har lärt mig att det är ju rätt enkelt att vara kristen. Jag har alltid förr tyckt att det är så svårt.
Kvällen fortsatte med aftonandakt nere vid stranden. Jag bad barnen söka varsin sten så att vi kunde bygga vårt eget altare. Barnen spred sig längs med stranden och letandet började.
En liten stund senare hör jag ett skrik och ser Jessica komma springande medan hon ropar: Titta, titta vad jag hittat! Hon öppnar handen och visar en slätslipad, oval, svart sten. När hon sen vänder på den syns tydligt ett vitt kors över hela stenen.
Tänk, pustar hon, här kommer man motvilligt till ett kristet barnläger och så hittar man en kristen sten. Och förresten, hur kunde Gud veta att jag är stensamlare? Så den tar jag med mig hem!
Nu går vi mot sommar. En tid som för många av oss är en tid då vi pustar ut efter den vinter som varit. En tid då många av oss samlar kraft för den vinter som möter. Men låt oss inte glömma den kraft som finns i Jesus – året om. Och precis just då när den bäst behövs! Kanske kommer den som en kristen sten.
Annika Snellman
ledare för verksamheten bland barn och familj i Pedersöre.
