Torbjörn Anderssén är en tänkare som har svårt att få tag på tillräckligt intellektuell litteratur.

Torbjörn Anderssén: ”Jag gick en ensam väg”

tänkare.

Han blev nedslagen på gatan i Åbo för att hans sällskap talade svenska. Ännu femton år senare präglar händelsen Torbjörn Andersséns liv.

29.4.2021 kl. 10:43

Torbjörn Anderssén har fått en kristen uppväxt i Bennäs, Pedersöre.

– Som ung var jag var aktiv i ungdomsarbetet i Pedersöre församling och de första längre resorna utanför Finland som jag gjorde var med en grupp ungdomar som åkte på evangelisationsresor till Norge och Ungern med församlingens ungdomsledare. Vi uppträdde med drama och sång. Det var spännande tider.

Han började ifrågasätta sin tro när han ryckte in i armén.

– Klimatet i militären är ganska sekulärt och hårt. Det skakade om min tro. Jag började ifrågasätta om Gud finns. Jag undrade varför det är så mycket lidande i världen om Gud är god. Jag hade tron kvar som ett hopp, men jag ifrågasatte den också.

Det hela ställde sig på sin spets när han började studera historia i Åbo ett år senare.

– Då gjorde jag uppror mot mitt kristliga påbrå. Jag levde väldigt världsligt i några år.

Något egentligt svar på frågan varför Gud tillåter ondskan upplever han inte att han fått.

– Det är lika illa att tänka sig att Gud inte vill förhindra ondskan som att han inte kan göra det. Jag håller fast vid tanken att Gud är outgrundlig och att vi inte kan förstå allt. Jag bara litar på att Gud har en idé.

Från judendomen har Torbjörn Anderssén hämtat tanken på en sorts utjämning i den kommande världen.

– Där ska de som fått lida mycket få någon sorts upprättelse.

Under studietiden läste han en bok om judendomen som gjorde honom intresserad av gammaltestamentlig exegetik och judaistik. Det ledde så småningom till att han bytte studieinriktning till teologi.

– Det judiska tänkandet är väldigt strukturerad vilket tilltalade mig. Mitt liv var ganska ostrukturerat just då. Jag drog omkring i Åbo och visste inte riktigt vad jag skulle göra.

I februari 2006 skedde något som han säger satte livet på paus.

– Jag mötte ett gäng svenskhatare. De var berusade och blev arga när de hörde att min kompis talade svenska.

De blev nedslagna på gatan.

– Jag trodde jag skulle mista livet eller bli svårt skadad. Fysiskt kom jag ganska lindrigt undan, men jag blev rädd. Jag kände mig väldigt sårbar.

Händelsen har påverkat honom ända sedan dess. Han har svårt att finna sig till rätta.

Han blev färdig teologie magister med prästbehörighet och skulle kunna bli prästvigd.

– Men den här händelsen färgade av sig på bedömningarna för prästvigningen. Jag blev rekommenderad att vänta eftersom jag inte var riktigt färdig för det.

Han har försökt lägga händelsen bakom sig och inte låta den styra livet. Men ändå gör den det.

– Mötet med de här killarna har satt sin prägel på mig. Det känns som om det slungade ut mig i en annan farled. Men jag var inte riktigt stabil innan heller.

Han undviker fortfarande att gå ut sent på kvällarna.

– Jag har svårt att slappna av i miljöer med många högljudda människor, speciellt om de är påverkade. Dem undviker jag helt.

Trots att han tidigare inte såg lärarbanan som något alternativ har han gjort sig kompetent som lärare i religion och historia. Nu gör han inhopp i skolor och som sjukhusteolog.

– Gud brukar öppna en dörr här och där, ofta en man inte väntar sig. Jag har jobbat ganska mycket med ungdomar och det trodde jag aldrig att jag skulle kunna göra. Men jag trivs med det och kanske fortsätter jag med det. Jag har lite fel ämneskombinationer för att få fast lärarjobb. Det hade varit smart att läsa psykologi medan jag var på akademin.

Att bli prästvigd senare beskriver han som en rolig tanke han har i skrivbordslådan.

– Egentligen behövs det inget mera än att jag skulle hitta en församling där jag behövs och få grönt ljus från kyrkoherden och biskopen. Men det kommer kanske senare i livet.

Ser du Gud i det här?

– Det är problematisk att säga att så här tänkte Gud och därför hände det. Jag närmar mig också här det judiska tänkandet och konstaterar att jag inte vet. Förhoppningsvis får jag någon gång i livet ett fragment, som kanske släcker det jag kallar törst, av ett svar.

– Det finns också de som halvt skällt ut mig och sagt att du klarade ju dig, hur täcks du klandra Gud för det här? Jag tycker inte de förstår vad det handlar om. Visst är jag glad att jag klarade mig fysiskt. Jag var tursamt klädd.

Han känner ett visst utanförskap. Något som delvis är självvalt och delvis något han fallit in i.

– Det har varit svårt att aktivera sig och komma ut bland folk på nytt. Jag blev trygg med det och det blev svårt att bryta vanan. Jag tror också att jag redan i femman och sexan började jag dra mig undan för jag tyckte att folk bemötte varandra så elakt. Jag gick en ganska ensam väg och det blev ett mönster som höll i sig. Jag hade några kompisar i en annan årskurs i lågstadiet men jag förlorade kontakten med dem när de gick vidare till högstadiet. Och så hade jag ju den kristna ungdomsgruppen i Bennäs.

Han brukar ibland tänka hur livet skulle ha varit om han inte mött gruppen i Åbo.

– Jag föreställer mig att jag skulle vara mera utåtriktad. Möjligtvis skulle jag vara präst. Jag tror jag skulle vara mera lättsam och inte ta så allvarligt på vissa saker. Jag har dragning åt det tungsinta hållet. Det har jag alltid haft.

Skulle du ha varit vara lyckligare?

– På ett plan är jag tillräckligt lycklig nu. Till en del har det format mig så att jag haft nytta av det.

Han är en tänkare och säger att han inte alls är praktiskt lagd utan teoretisk. Just nu funderar han på hur man som kristen kan hjälpa andra som själva inte vill ta tag i sina problem. Hur kan man var en god kristen och samtidigt sätta gränser?

– Som människa vill man gärna tro att man agerar etiskt och att man kan lita på sig själv och andra. Men jag upplever att man lätt kan gömma sig bakom religionen för att slippa ta tag i sina egna problem. Religionen blir en undanflykt som man tar till. Då vi försöker bära varandras bördor är det problematiskt att hjälpa dem som inte själva tar tag i problemen. Hur ska man kunna hjälpa då problemen bara går i cirkel? Det man kunnat göra har hjälpt en liten stund, men sedan får man börja om igen. Det är en konst att sätta gränser i kärlek.

För sin egen del ser han också en fara i att falla i gropen där andra behöver backa upp.

– Jag längtar efter känslan att ha kommit till klarhet med något så att man kan slänga vissa bördor i ljuset av att man förstår. Det är inte bara en intellektuell klarhet utan en känsla av att vara fri från bördorna och kunna omdefiniera dem.

Johan Sandberg


Kyrka. Det är salsakväll i församlingshemmet i Karis. Det bjuds varken på latinodans eller ens spansk sås, däremot står ett dukat bord i aulan. Ett insidertips säger att salsa skall läsas Salig Samling. 27.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. De offentliga motsättningarna mellan kyrkan och Utlänningsverket bilades åtminstone till tre delar vid ett gemensamt seminarium förra veckan. 27.9.2007 kl. 00:00

Människa. I tiderna fick Dan Krogars inte någonting ut av sitt skribaläger, men i dag jobbar han med att hjälpa ungdomar hitta en tro och ett meningsfullt liv. 27.9.2007 kl. 00:00

Världen. Kristna ledare i USA har bett Kyrkornas Världsråd skicka sitt fredsteam på besök till USA för att hjälpa amerikanerna att få bukt med de stora vapenvåldsproblemen i landet. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Den tecknade tv-serien om USA-familjen Simpson är högkultur, på samma sätt som de bästa barnböckerna. Samtidigt ger den uttryck för tuff kritik mot amerikanskt samhälls- och kyrkoliv. 26.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Att kyrkan oroas av att så många unga fullvuxna träder ut ur kyrkan är inte överraskande. Med tanke på att allting tyder på att trenden inte bara kommer att fortsätta, utan att den till och med kan förstärkas, förstår man att paniken är nära. Kyrkan bligar skrämt västerut och kan knappast se någon orsak att anta, att inte samma fenomen, d.v.s. att medlemstappet överskrider 1% gränsen, också kan ske här.   Kritiken mot att kyrkostyrelsen nu tagit steget att föreslå att rösträttsåldern i församlingsvalen sänks från 18 till 16 år, är inte en kritik mot att någonting "häftigt" görs, utan en kritik mot den del av beslutet som kan klassificeras som publikfrieri.   Kyrkan vill alltså nu aktivera ungdomarna, binda dem vid kyrkans verksamhet och få dem att känna att kyrkan verkligen är intresserad av deras insats, att kyrkan litar på dem.  Att de inte bara är kommande skattebetalare!   Men någonting skorrar verkligen illa! Om man verkligen litar på ungdomarnas omdömesförmåga, så borde väl kyrkan låta dem själv avgöra om de överhuvudtaget vill vara medlemmar!!! Nu anser kyrkostyrelsen att ungdomarna är tillräckligt mogna att rösta, men inte tillräckligt mogna att bestämma om sitt medlemskap...   Enligt nuvarande stipulationer, kan den unge medlemmen inte skriva ut sig ur kyrkan, förrän hon/han fyllt 18 år, om inte föräldrarna ger sitt skriftliga medgivande och medlemmen fyllt 15 år. Vore det inte redan på tiden att revidera denna åldersgräns så, att medlemmen redan vid fyllda 15 år själv kunde bestämma om sin kyrkotillhörighet? Nu anses medlemmen vara tillräckligt mogen att själv bestämma om sin konfirmering, men… Vid fyllda 15 år är man redan juridiskt ansvarig för sina gärningar, men…   Nästa steg är självfallet att överväga, om det överhuvud är förenligt med de grundläggande mänskliga rättigheterna, att tvångsansluta barn till kyrkan. Att det är en urgammal sed, kan knappast anses som ett tungt argument. Titt och tätt hör man förundrade kommentarer typ – ja men är det inte fantastiskt att över 82% är kyrkans medlemmar – utan att man ids/vill/vågar/… beakta att ca 97% av kyrkans medlemmar är tvångsanslutna. Vad annat kan ligga bakom denna urbota kutym, än ren och skär organisatorisk intressebevakning?   Borde inte kyrkan vara en gemenskap bestående av troende? Att påstå att den nyfödde, som vid några veckors ålder ansluts till kyrkans medlemskap, på något sätt är troende, kräver nog mera tro än vetande.   Frågan är alltså: När kommer kyrkan att ge individen rätt att själv fritt bestämma om sin kyrkotillhörighet? Först när mänskan har full rätt att själv bestämma över sitt medlemskap, finns det orsak att tro att kyrkan litar på mänskan. 26.9.2007 kl. 12:10

Kyrka. Kyrkostyrelsens planer på att rösträttsåldern i församlingsval sänks till sexton år från nuvarande aderton år applåderas av professor Göran Djupsund. Även om han sätter frågetecken i marginalen. 26.9.2007 kl. 00:00

Världen. Översvämningar har i höst drabbat sjutton afrikanska länder. – Nog har vi också i Mali haft översvämningar, men inte lika farligt som på andra håll, säger Arla Ljungqvist, missionär för Finska Missionssällskapet i Mali. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Svenskfinland är tragiskt efter utvecklingen vad gäller synen på bloggen som medborgarjournalistik, säger Mathias Rosenlund, mannen bakom Konsonantmylla.com. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Olga Schevchuk koordinerar till vardags ryska ortodoxa kyrkans diakoniprojekt i den Karelska republiken. Verksamheten initierades på 90-talet av Kyrkans utlandshjälp som firade sina 60 år i söndags. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Moskvas och hela Rysslands patriark Alexej II har beviljat ärkebiskop Jukka Paarma den ett förtjänsttecken av den apostoliske storfursten Vladimirs riddarorden för hans insats i att bygga gemenskap mellan kyrkorna. 25.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Chefredaktör Stig Kankkonen gav sig i kast med en svår teologisk fråga i senaste nummer av KP. Man kan se olika på frågan om vad som är prästernas skyldigheter å ena sidan och rättigheter å andra sidan. Jag skulle ha ändrat på orden i huvudfrågan och istället frågat: Har prästen rätt att ge den åt alla, eller är han skyldig att med hänvisning till personens liv och leverne och det som det säger om den personens religiösa övertygelse vägra att göra det? För det är nog säkert en glädje att som tjänare få räcka sakramenten. Däremot kan jag tänka mig att det är med en tyngd på skuldrorna som man tvingas behöva säga nej. Som Ordets tjänare har man fått i uppdrag av att förmedla det Ord människorna behöver höra enligt Gud, dvs både lag och evangelium. När det gäller sakramentsförvaltningen så skall det skötas enligt Bibelns föreskrifter. SK skrev: "Prästens roll är att kalla alla till nattvardsbordet..." En sådan tankegång leder lätt till att nattvardsfirandet får en ny karaktär. Jag har förstått att nattvarden är de troendes måltid. Detta kan illustreras med två exempel: En ytterlighet är en ”modern” gatumission där alla som går förbi inbjuds till nattvard. Den andra ”ytterligheten” är biblisk praxis som utövades i urkyrkan där alla odöpta, katekumener och personer som var underlagt kyrkotukt sändes ut innan nattvard firades. Vidare skrev SK: "Det är den enskilda nattvardsgästen själv som avgör om nattvarden blir till välsignelse eller om den blir en dom." Månne inte ett sådant synsätt leder till onödiga samvetskval för den kämpande kristne medan den självsäkre världsmedborgaren går frimodigt fram. Det är prästens skyldighet att predika synd för synd. Och även binda obotfärdiga i sin synd. Däremot är det hans rättighet (också en skyldighet) att för alla ångerfulla syndare predika nåd och förlåtelse och inbjuda dem till förlåtelsens måltid. De två sista styckena i artikeln är ganska långsökta slutsatser till de texter som SK hänvisar till. Att jämföra förhöret i gammal kyrklig anda med den allmänna syndabekännelse och avlösning är att ta ansvaret av nycklaämbetets bärare. Visst har nycklamakten missbrukats och förhören blivit till maktmedel men ändå säger apologin (art XI) bl.a.: "Uteslutning från sakramentsgemenskapen proklameras hos oss för de uppenbart lastbara och för dem som förakta sakramenten. Detta göra vi i enlighet med både evangelium och gamla kyrkliga stadganden." "Goda församlingsherdar veta väl, huru viktigt det är att förhöra de oerfarna, men fördenskull vilja vi icke uppmuntra den tortyr, som bikthandböckernas författare tillreda..." Förhöret hör till god kyrklig tradition eftersom det allvarliga bibelordet kvarstår: "Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor 11:29) Roger Pettersson 24.9.2007 kl. 23:49

Sofia Torvalds. Avund, ack du mörkgröna monster! Jag var så nöjd med mitt. Jag satt och surfade på datorn, förstrött letande efter uppgifter om en viss stiftelse som jag fått ett tips om. 24.9.2007 kl. 00:00

Ledare. Ledare 29/2007 Rubriken syftar på den situation många av våra finländska åldringar lever i. 24.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. 30 000 barn drabbas årligen av spruckna förhållanden. 24.9.2007 kl. 00:00

själavård. Nu går det att fylla i ett kort för att informera vårdpersonal om att du önskar förbön eller nattvard om du råkar ut för en olycka eller sjukdom. 17.3.2016 kl. 11:00

Matbankens insamling av varor som ska delas ut till påsken har inletts på Åland. 17.3.2016 kl. 10:53

yle. I år har det gått 90 år sedan den första radiogudstjänsten sändes. 17.3.2016 kl. 10:52

Det är svårt att få fullgod service på svenska, säger några åländska kyrkoherdar. 11.3.2016 kl. 15:26

I militären fick Mathias Salo ett bönesvar, en förvissning om att Gud tar hand om honom. Den vetskapen ger honom mod att välja nya vägar i livet. Fotbollen som sysselsatt honom i 18 år har han nu valt bort. Nästa höst väntar teologistudier, i sommar en resa till USA. 11.3.2016 kl. 08:53