Att småprata och verkligen se patienten kan för en stund lindra det som smärtar. Det vet Andreas Ahlfors som möter sjuka och oroliga människor under varje arbetspass.

"Jag har insett hur normal döden är, döden är egentligen det mest normala i livet"

Akutvård.

Andreas Ahlfors är akutvårdare och kör ambulans till vardags. För att klara jobbet måste man vara lugn och observant. Men minst lika viktigt är det med empati – att verkligen se den man vårdar.

13.4.2021 kl. 08:31

När Andreas Ahlfors berättar om sitt jobb som akutvårdare låter det inte särskilt dramatiskt, även om det kan handla om liv och död. Efter femton år i yrket har han sett det mesta. Men han är ändå inte cynisk.

– När man kommer till en olycksplats får man inte vara för van, det är då som de mjuka egenskaperna försvinner. Samtidigt kan man förstås inte bli chockad själv varje gång, utan måste kunna göra det man ska snabbt och effektivt.

Att vara akutvårdare är ett jobb man lär sig genom att arbeta. Att som nybörjare komma till en olycksplats är inte enkelt.

– I början märkte jag att jag till exempel andades snabbare och pratade snabbt. Men då hjälper det att man aldrig är ensam i det här jobbet, om ens kollega är lugn så påverkas man positivt.

Han har själv två barn, och vissa utryckningar tär på mer än andra.

– Det är skrämmande när det handlar om sjuka barn, eller om något drabbat äldre människor som är i samma situation som mina egna föräldrar. Det får en att tänka på hur viktigt det är att sköta om sina nära och kära.

Om han varit med om tunga saker i jobbet finns det numera möjlighet till defusing, ett slags avlastande samtal vid krishantering.

– Vi har en grupp som fått utbildning i defusing, och om man själv eller ens förman upplever att det behövs så kontaktar vi gruppen. Den här möjligheten fanns inte förr. Den mentala biten har förändrats betydligt under 10 år.




Den naturliga döden

Andreas Ahlfors har en personlig tro sedan barnsben. Han har varit med i församlingens ungdomsverksamhet, och numera är han kyrkligt förtroendevald. Hans pappa är präst.

– De skämtar lite på jobbet ibland om ”papin poika”, säger han och skrattar.

– Men det är ingen som tittar snett och jag har inte stött på några fördomar. Kanske för att det inom sjukvården finns en hel del mjuka värden, och ofta har de som jobbar inom vården någon typ av livsåskådning, även om det inte är den kristna tron.

Tron är en tillgång för honom i jobbet.

– Tron ger lugn och trygghet. En naturlig del av tron är att tänka: Vad kan jag göra för en annan människa? Och om jag stöter på döden i jobbet, då är det något jag inte kan sätta fingret på som ger mig kraft och styrka.

Det tunga han möter i jobbet har inte utmanat hans tro.

– Men visst uppstår frågan ”varför” då och då.

Insikterna han fått i jobbet är många.

– Jag har insett hur värdefullt ett liv är, och hur mycket det gläder anhöriga när vi lyckas hjälpa någon i jobbet.

– Jag har också insett hur normal döden är. Döden är egentligen det mest normala i livet. När jag var yngre såg jag det inte så.

Att bekräfta och småprata

Andreas Ahlfors gör ett arbetspass på 24 timmar och är sedan ledig i tre dygn. Utryckningarna i Borgå rör sig om femton stycken per arbetspass, fördelade på två ambulanser. Ahlfors rycker med andra ord ut kring sju gånger per arbetspass. Varje arbetspass innehåller också någon coronarelaterad utryckning.

– Man märker att folk ringer lite snabbare nu på grund av coronan.

– Det krävs också mycket mer numera när all utrustning ska rengöras noggrant efter misstänkta coronafall.

Men de vanligaste utryckningarna gäller äldre personer.

– De har kanske fallit eller klarar inte av sin situation hemma.

När det blir tal om trevliga minnen så är det speciellt en äldre dam han minns.

– Hon hade fallit och hade ont. När vi kom in noterade jag att det fanns en massa foton av barn och barnbarn i bokhyllan. Jag småpratade med henne om dem, och när vi var framme vid sjukhuset hade hon inte lika ont längre. Sådant blir jag glad av, när jag märker att jag med små medel fått bort tankarna från det som är tungt.

Att vara akutvårdare innebär ofta att komma nära in på andra människor.

– Det är en väldigt speciell situation att komma klivande in i andras hem.

– Vi vidrör genast patienterna, kollar hud och puls. Att vidröra är viktigt.

Ofta handlar empati om till synes små saker.

– Det handlar om att se människan och se sjukdomen, att lugna personen och ge den en känsla av att den är i goda händer. Det kan vara att se de där fotografierna på barnbarnen och prata om dem, att se till att katten har mat och vatten innan vi åker i väg.

Uppgivenhet och meningsfullhet

Inte ens som akutvårdare är varje dag en överraskning.

– Det är ofta samma personer som återkommer, som på grund av alkohol råkar ut för olyckor och sjukdomar. Då tänker man ibland: Jaha, vi är här igen. Ska det vara så här? Men den uppgivenheten och irritationen kan man inte visa. När någon ringer är det en otrygghet som ligger bakom, då måste man se till personen som är otrygg i just den situationen.

Någon mental coachning får akutvårdarna inte enligt Ahlfors. Betoningen ligger mer på det tekniska eller på kommunikation inom teamet. Men de facto hamnar akutvårdarna ibland i skarpt läge där det gäller att få en psykologisk kontakt, inte minst när någon vill ta sitt liv.

– Då gäller det att prata och vara flexibel. Det kan hända att vi måste lägga undan yrkesrollen för att få en bra kontakt med personen. Ibland är det kanske jag själv eller så är det min kollega som får den bästa kontakten.

– De här personerna går ofta på högvarv och det gäller att kunna lugna dem, att sätta sig ner på ett litet avstånd och fråga: Varför är det så här just nu? Vad har gått så illa?

Ofta räcker det med att prata, och viktigast av allt: att lyssna.

– Du måste höra vad som är viktigt för dem och sedan prata om det. Och försöka förmedla tanken att just nu ser du ingen utväg, men den finns ändå.

De flesta fallen är trots allt ett rop på hjälp, konstaterar Ahlfors.

– När hjälpen kommer så är redan det i sig lugnande, att någon bryr sig.

Text och foto: Ulrika Hansson


Ukraina. Stig Kankkonens barnbarn har anslutit sig till den frivilliga hjälpbataljonen i Ukraina. Läs Stigs tankar här. 14.3.2022 kl. 10:40

Ukraina. Ukrainakriget har också hämtat sin grund i den ryska ortodoxa kyrkans nyskrivna doktrin. President Vladimir Putin har under vägen plockat upp den som ett redskap. Patriarken talar om det mytiska riket Rus – och är nog inte den som övertalar Putin om att ingå fred, säger en finländsk forskare. 9.3.2022 kl. 16:08

sammanslagning. Församlingarna i Malax, Petalax och Bergö dras in vid årsskiftet och i stället grundas en ny, tvåspråkig församling, meddelar domkapitlet. 9.3.2022 kl. 12:04

LEDIGA TJÄNSTER. Tjänsten som stiftssekreterare för personalvård vid domkapitlet i Borgå stift har lockat fyra sökande. 7.3.2022 kl. 17:41

Helsingfors. Det blir fel när Helsingfors samfällighet fortsätter ha den lägsta kyrkoskatten i landet och samtidigt lägger ett massivt sparprogram på sina församlingar. Det anser lagfarne assessorn Lars-Eric Henricson vid domkapitlet i Borgå stift, som bevakar den svenska minoritetens intressen. 7.3.2022 kl. 10:43

NÄRSTÅENDEVÅLD. – Misshandel sker bland höginkomsttagare och låginkomsttagare, bland alla yrkesgrupper, religioner och minoriteter. 4.3.2022 kl. 08:36

LEVA. Livet har ljusnat för Ulrika Mylius. Men vägen dit har varit lång och slingrig. Hon berättar om självskadebeteende och självmordsförsök, men också om orubblig vänskap och om hur den där viljan att leva kan återvända. 3.3.2022 kl. 00:00

Svenska kyrkan. Klimatförändringarna kommer att påverka oss alla globalt och de kommer att väcka existentiella frågor. Ska vi då skicka in våra unga i en sådan tid utan att ge dem redskap? Det tycker jag är ett svek, säger Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén. 2.3.2022 kl. 15:43

domkapitlet. Pastor Dennis Svenfelt avstängs fortsättningsvis från prästämbetet fram till den sista april, beslöt domkapitlet idag. Kyrkoherdetjänsten i Tammerfors ledigförklaras på nytt. 1.3.2022 kl. 16:15

ryssland. – Jag är rädd för min kyrkas säkerhet och ärligt talat är jag trött på att vara rädd för min egen säkerhet. Jag kan inte säga att jag inte är rädd för Putin – han skrämmer ju hela världen. 1.3.2022 kl. 12:06

krig. – I svåra situationer, när man inte kan se någon framtid, knäpper man sina händer och suckar uppåt även om man inte skulle vara så troende, säger kyrkoherde Kim Rantala, som varit präst inom de fredsbevarande styrkorna i Libanon och Bosnien. 1.3.2022 kl. 08:51

Ukraina. Rabbe Tiainen och Anders Hedman är initiativtagare till en två veckor lång ljusdemonstration framför den ryska ambassaden i Helsingfors. – Ett väsentligt motiv är att vi vill uttrycka sorg över det som sker. 28.2.2022 kl. 19:36

Ukraina. Vid Nylands brigad talar man om Ukrainakriget som alla andra i samhället. När det krisar har militärpastor Markus Weckström en klar grundinställning inför sina "församlingsbor" vid brigaden: ta en sak och en dag i sänder. 25.2.2022 kl. 19:00

ungdomar. Oro och frågor ska bemötas öppet och ärligt, säger ungdomsarbetsledare Mats Fontell. Ungdomar uttryckte stor medkänsla med de krigsdrabbade, under en ungdomssamling i Borgå. 25.2.2022 kl. 11:39

Ukraina. När Ukrainakriget bröt ut igår samlades biskoparna snabbt och fattade beslut om att kyrkorna i hela landet samma kväll skulle öppna dörrarna för bön för fred. 25.2.2022 kl. 10:40

BÖCKER. Christa Mickelsson och Sofia Torvalds är kolleger på Kyrkpressen, men också goda vänner. De är båda bokaktuella i höst. I sina nya böcker avhandlar de hur man reser sig efter ett fall, respektive hur man egentligen ska tas med livssorgen. 1.9.2024 kl. 19:06

fotboll. Borgå stifts lag Ankdammen United var det mest jämställda laget i kyrkans turnering Gloria Patri – men tyvärr räckte det inte ända fram. – Vi kämpade hårt men det var tungt, konstaterar lagledaren Kristian Willis och lagkaptenen Lukas Brenner efter en svettig dag i Vierumäki. 30.8.2024 kl. 17:36

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17

SPLITTRING. För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker. 26.8.2024 kl. 15:36