”Vad jobbar du med?” ”Jag är dödgrävare!”
Det kan vara inledningen på ett samtal då jag träffar nya människor som privatperson. Oftast kommer genast följdfrågor på det eller kommentarer som ”usch så hemskt” eller ”säkert jobbigt”. Mitt yrke väcker också nyfikenhet rent praktiskt. Hur går det till? Vad är skillnaden på att gravlägga kista, urna eller aska? Hur bemöter du sorgen från de anhöriga?
Frågorna kan vara enkla men ibland så knepiga så jag måste erkänna att jag inte vet och behöver ta reda på. En del har varit med och ordnat begravningar, andra inte. Några berättar i detalj om hur de vill ha sin begravning, medan andra inte vill höra eller tala om döden. Jag tror det är viktigt att vi lyssnar till varandra; har man en önskan så berätta, vill man inte tala om det ska det respekteras.
Av erfarenheter från samtal med dem som mist någon kan det lindra smärtan lite om de vet hur den avlidna vill begravas eller om personen hade någon specifik önskan om gravplats. Alla har ju en relation till döden, förr eller senare.
När jag var barn var dödgrävarna stämplade som särlingar, sådana man aktade sig för. Inte så konstigt då dessa stod vid sista hållplatsen. Och den ena mer fantasifulla historien än den andra spädde på myten om yrket som något fasansfullt.
Eftersom jag sedan födseln är nyfiken på hur saker och ting fungerar var det inte särskilt mycket velande och funderande innan jag beslöt att sälla mig till särlingarnas skara. Ett förtydligande – i min värld är ordet särling positivt. Att vara udda är det nya normala. Att vara enligt egen utsago normal kan betyda avsaknad av självinsikt.
Som i de flesta yrken där man möter sorg nästan dagligen utvecklas en morbid humor. Det är liksom en säkerhetsventil. Genom att skämta om det hemska blir det mindre hemskt. Vissa händelser har lämnat spår som blivit kvar i medvetandet och dyker upp då och då. För hur mycket man än värjer sig så påverkas man. Naturligtvis måste man försöka vara professionell, men ibland går det inte. Ibland kommer tårarna trots att käkarna är sammanpressade, likt en saltvattenskrokodil med ett fångat byte i käften. Ibland kan jag inte värja mig för sorgen som slår emot mig som en våg. Ibland ids jag inte kämpa emot. Jag kan inte sörja en annans sorg men jag kan tillåta mig att känna med. Empati är något jag vill bli bemött med då jag själv har det svårt. Inte ömkan utan medkänsla.
Sedan drabbas man också av vissa yrkesrelaterade defekter likt andra yrkesgrupper. En natt vaknade jag och var klarvaken. En titt på klockan visade att den var tjugo över tre. Tanken som slog mig i det ögonblicket var att det påstås vara mellan tre och fyra på natten som de flesta avlider i sömnen rent procentuellt. Efteråt insåg jag att visst följer de med även i sömnen – tankarna på alltings förgänglighet.
Många gånger har jag tänkt på hur vi skjuter på livet; vi ska göra det sedan, när vi blir pensionärer ... Men tänk om det inte blir så. Tänk om man i stället står ensam kvar med planerna om allt man skulle göra tillsammans. Alla stora penseldrag som skulle tecknas på livstavlan. Alla resor, upplevelser och all samvaro man skjutit upp. Det är då bitterheten slår till. Varför? Var det här allt? Hur blir mitt liv nu? Det finns inget svar och orden faller platt till marken.
I de situationerna har jag varit tvungen att rannsaka mig själv. Lyfta blicken och sakta ned. Se mig omkring. Leva i nuet. Jag vet – det är lättare sagt än gjort. Men ändå, försöka ta vara på ögonblicket. Ge den där komplimangen, visa din uppskattning medan hjärtat slår och handen är varm. Sluta irriteras på småsaker som sist och slutligen är petitesser. Ignorera bristerna och fokusera på de goda sidorna som alla har (några lite mer dolda dock). Överräcka en självplockad blomma i stället för gravbuketten senare. För en dag finns bara minnena kvar, inget svar på tilltal och ingen som möter din blick.
Kloka Astrid Lindgren som berörde döden både i sina böcker och i intervjuer sa: ”Jag har ingenting emot att dö. Men inte i morgon. Det är en del jag vill hinna med först”.
”Döden, döden, döden” – så sägs det att hon inledde sina telefonsamtal med sina systrar. Kanske för att vänja sig vid det oundvikliga ...
Fredrik Bengts är enhetsansvarig på Korsholms kyrkliga samfällighet.
