En gång för länge sedan yttrade jag mig på ett sätt som jag länge skulle ångra. Jag minns inte exakt vilka ord jag använde, men sa ungefär ”blombuketter är dåliga för miljön och att köpa sådana är bortkastat då de ändå strax efteråt vissnar”. Orden sades till min pojkvän som med dessa ord i minnet köpte en krukväxt till vår årsdag och inte tänkte mera på det. Åren gick utan att jag fick en enda blombukett av honom.
Under årens lopp har jag kommit att ångra orden. Det kanske låter onödigt dramatiskt, men med åldern (och kanske lite mera vishet) har jag kommit fram till att en blombukett ibland kan utgöra höjdpunkten på min dag. Nuförtiden händer det ganska regelbundet att jag själv köper en liten bukett, kanske för att fira fredagens ankomst, eller ibland bara för att de råkar vara på extrapris i närbutiken. Vardagslyx kan man kanske kalla det.
Men om något är vardagligt, kan man då kalla det för lyx? Är inte lyxen just det att något är ovanligt, något utanför vardagen?
Själv ser jag det som en påminnelse om att njuta av nuet. En blombukett kanske behåller sin skönhet ett par dagar, kanske en vecka, men just nu är den vacker. Just nu är den en påminnelse om vildblommorna på ängen vid sommarstället, om att allting inte är grått, kallt och slaskigt för evigt. Just nu påminner den mig om att det även denna dag finns något som gör just denna dag speciell, som får den att räknas till de dagar som är värda att minnas.
Min pojkvän, som med tiden fått uthärda att än den ena och än den andra krukväxten tillkommit i vår samling, var vänlig nog att inte påpeka min kovändning i frågan då jag för några år sen erkände att jag ångrade mig. Sedan dess har han ibland överraskat mig med udda blombuketter.
Nuförtiden kan jag njuta av såväl flyktiga snittrosor som i det närmsta evigt blommande orkidéer och allt däremellan. Oberoende av livslängd ger de mig orsak att stanna upp, glädjas åt de små sakerna och uppskatta de vackra detaljerna som omgärdar min vardag.
Theodora Nyberg jobbar som hälsocentralsläkare.
