Eva Kela har lärt sig att vila. – Det handlar inte om att vara lat, det handlar om att optimera den tid som jag har på jorden.

Ångesten och MS-diagnosen är en del av teve- och radioprofilen Eva Kelas liv: ”Jag har ändå ett så rikt liv”

Personligt.

Ångesten, rädslan och MS-diagnosen är en del Eva Kelas liv. Men sedan ungefär tio år har hon blivit tillfreds med livet – på riktigt.

– Jag har haft och har ett så rikt liv!

3.2.2021 kl. 09:50

Eva Kela upplever att hon har nått någon slags medelålder.

– Jag är 45 år. Men min identitet är ännu en ung flickas identitet. Jag är yngst av tre flickor och när jag var liten blev jag särbehandlad – jag var alltid den lilla, den yngsta och sötaste. Det lade en grund till min identitet: att jag är trygg och skyddad. Den flickan lever kvar i mig.

I tonåren var hon orädd och nyfiken på livet. Men när hon blev 18 var det någonting som hände.

– Jag insjuknade i ett ångestsyndrom och psykisk ohälsa. I 15 år bar jag på den ångesten varje dag.

Eva Kela fick diagnosen generaliserat ångestsyndrom. Trots det klarade hon av att studera och efter studierna började hon jobba som tevejournalist.

– Det program som betydde massor för mig som ung var ett program som hette Gogo. Där byggde jag mitt professionella jag under väldigt trygga ramar.

Svenskfinlands egen morgonshow Min morgon var också avgörande för henne.

– Jag fick en skjuts framåt i ett vuxenjag. Jag fick en självsäkerhet och en tillit till att jag orkar och vågar. Jag steg upp fyra på morgonen och var i direktsändning. Samtidigt var jag mamma till ett litet barn under två år.



”Nu tusan får det räcka!”

När hon slutade på ”Min morgon” 2013 vågade Eva Kela ta språnget till programmet Kadonneen jäljillä, ett program där människor försökte hitta borttappade familjemedlemmar.

– Till saken hör att jag inte kunnat resa utomlands på över tio år på grund av min ångest. Men sen fick jag fick frågan om jag ville bli programledare för programmet. Jag sa till mig själv: ”Nu tusan får det räcka! Nu får det vara slut med att ångesten begränsar mitt liv.”

Inspelningarna gick bra.

– Att jag vågade var avgörande för slutförandet av min rehabilitering från psykisk ohälsa och svårt ångestsyndrom. Jag berättade sen för producenten om min bakgrund och hon sa att hon aldrig skulle ha anställt mig om hon vetat vad jag gick och bar på!

Babyfebern kom inte

Det som också var avgörande för frigörelsenprocessen var att Eva Kela fick barn 2008.

Vad har moderskapet lärt dig?

– Allt känns det som! Genom moderskapet blev jag upplyst. Jag lärde mig vad som är väsentligt och vad jag inte behöver lägga min energi på.

– Det fanns vissa saker som jag hade haft en känsla om att det här är viktigt för mig i livet, det här är orsaken och meningen med att jag är här. De sakerna blev befästa när jag fick barn.

Eva hörde inte till de kvinnor som fick en stark babyfeber.

– Jag längtade efter att få babyfeber men jag fick inte det, antagligen för att jag var så sabla rädd. Hur skulle jag orka stå ut med mina brister? Jag kunde ju dölja dem om jag inte är någons mamma. När man är mamma kan man inte fly skiten.

– Men när jag och min man vågade ta språnget var det helt fantastiskt! Kärleken till mitt barn var underlig i början. Jag var ju så rädd att jag inte vågade känna kärlek. Men så småningom fick jag en tillit till att jag duger. Klart att jag duger! Vi är alla bristfälliga och fullständiga. Varför skulle inte jag kunna vara en människa?

– Min relation till Silvia idag är fantastisk. Vi litar på varandra och vi vågar uttrycka våra tankar och behov.



MS-diagnosen

Ett knappt år efter att Silvia hade fötts fick Eva konstiga symptom.

– Det började det med att inte kände mina hälar när jag gick till toaletten. Så småningom började jag få ytliga känselstörningar högre upp på benen. Sen börjar jag få elektriska stötar i benen och fruktansvärt sprattliga ben.

En läkare som jag gick till sa: ”Nu tycker jag att du behöver gå till en fysiater, det låter inte riktigt som det ska vara.”

Fysiatern frågade om jag har MS i släkten. Jag svarade: ”Skräm inte upp mig nu!” Men MS var det.

Blev du hemskt ångestfylld av diagnosen?

– Mina nära och kära brast i gråt. Men jag var lugn. Om man har levt med kronisk ångest och ”borde” ha makt att påverka sitt mående men inte förmår är det nästan skönt att få en diagnos som man inte kan påverka.

– Jag har en fysiologisk sjukdom. Mina nervceller attackerar sig själva. Det enda jag kan göra är att lita på att det går så bra som det ska gå. Forskarna har hittat väldigt effektiva mediciner. Och min läkare sa till mig att jag fortsättningsvis kan leva ett fullgott liv.

Idag mår hon bra.

– Jag medicinerar för ångest och MS varje dag. Jag har inte fått några andra skov sedan 2010. Jag har en slumrande MS, men diagnosen har jag så länge jag lever.

Skräckhistorier om en MS som plötsligt blir allvarlig har hon hört.

– Man vet inte hur det går i mitt fall. På många sätt kan jag acceptera den ovissheten. Jag är inte färdig att dö, men jag känner inte heller att jag måste leva jättelänge. Jag har och har haft ett så rikt liv.

Ödmjuk till det mesta i livet

På det bord som vi sitter vid ligger ett nummer av Kyrkpressen uppslaget.

– Jag är en andlig person och jag har som flesta i dagens läge en personlig och privat egen tanke om vad jag tror på.

Hon har varit på vippen att skriva ut sig ur kyrkan när vissa frågor har varit på tapeten, till exempel bråk inom kyrkan om homosexualitet.

– Samtidigt känner jag att kyrkan är så mycket mer än det. Den är ändå en viktig grund för vem jag är – min mamma var söndagsskollärare och vi pratade mycket om Jesus och bad varje kväll. Det var en grundpelare i vår uppfostran. Vi läste barnens Bibel och jag grät på påsken när Jesus behandlades fel.

– Kyrkan förvaltar också ett kulturarv. Jag känner att jag vill höra till kyrkan. Vetenskapen är ett rättesnöre för mig på många sätt, men det finns många läror som strider mot varandra. Men inte stör det mig! Livet är fruktansvärt komplicerat. Titta bara på hur vår kropp är byggd, den ofattbara rymden och hur mycket som vi inte förstår. Jag ställer mig ödmjuk till det mesta i livet.

Eva Kela

  • Bor i Kottby, Helsingfors.
  • Mamma till Silvia, fru till livskamraten Ville.
  • Jobbar bland annat som frilansjournalist och innehållsproducent.
  • Är relativt nybliven hundägare: ”En barndomsdröm gick i uppfyllelse.”

Text och foto: Christa Mickelsson


Påsktraditioner. – Jag var ett med mitt ägg, och det avgjorde allt. 12.4.2017 kl. 09:36

tro. Det är inte lätt att bygga en församling från grunden. Robin Nyman har försökt. För hans del slutade det i ett känslomässigt stort, mörkt hål. 11.4.2017 kl. 11:37

kyrkodagar . Än hinner man anmäla sig till kyrkodagarna i Åbo. 10.4.2017 kl. 11:59

Påsk. Avsaknaden av kristna påsktraditioner gjorde att Melana och Jonas Löfqvist började fira påskmåltid med hela familjen. 7.4.2017 kl. 13:58

sibbo. PÅSKVANDRING. Kom i tid. Klä dig varmt. Ta på dig stövlarna. Kärlekens väg drar genom Sibbo igen. 6.4.2017 kl. 12:21

tro. Som barn var hon van vid att pappa ordnar allt. Men den tryggheten rubbades då Gerd Snellman inom tio år förlorat både sin man och ett barn. Men när en av sönerna fastnade i drogmissbruk några år senare såg hon att Gud bar henne genom svårigheten. 5.4.2017 kl. 08:42

flyktingpolitik. Demonstrationerna mot Finlands avvisningar till Afghanistan engagerade också flera präster. Johan Westerlund tycker att det är naturligt att kyrkan tar politisk ställning. 4.4.2017 kl. 16:54

Bok. Serierna i antologin Opium för folket är skickligt tecknade men skildrar religion ur ett utifrånperspektiv. 4.4.2017 kl. 15:10

musik. Patrick Wingren förklarar varför vi behöver Kurt Cobain lika mycket som vi behöver kyrkokören. 6.4.2017 kl. 08:05

vårdreformen. Vart vänder man sig när det strular till sig i äktenskapet? Tusentals finländare tar varje år kontakt med församlingarnas familjerådgivning och i fjol fick sammanlagt 18 000 finländare hjälp vid någon av landets 41 centraler. 4.4.2017 kl. 14:38

radio. På söndag har det gått 85 år sedan den första svenska radioandakten gick ut i etern. 31.3.2017 kl. 15:02

Helsingfors. Peter Halldorf besöker Helsingfors nästa vecka. Enhet och ekumenik är temat för hans anförande i Johanneskyrkan. 30.3.2017 kl. 13:28

familj. För Bettina Westergård har livet som mamma till åtta fosterbarn inte alltid varit lätt, men hon har aldrig ångrat sitt beslut.– Men jag har fått leva ett så rikt liv. 30.3.2017 kl. 08:12

profilintervju. För mig har det varit viktigt att stå kvar i att Gud ville mig, säger Alaric Mård. 29.3.2017 kl. 15:01

kyrkoherdeinstallation. Stockholm, London, Helsingfors – det finns inte bara ett sätt att vara kyrka på. Daniel Björk har sett många olika församlingar och litar på att Petrus är på väg åt rätt håll. 30.3.2017 kl. 10:36

tidskrift. När papperstidningen Nyckeln blir webbsida hoppas Stefan Myrskog att fler än förr ska intressera sig för de stora frågorna: Vem är Gud egentligen och vad menar vi med människovärde? – Vår tro är på många sätt en paradox, men Gud är alltid större, säger han. 27.3.2023 kl. 16:37

SÖNDAG. Egentligen tror jag att alla dagar på sätt och vis är bebådelsedagar, för varje dag får vi nog signaler från Gud. Ibland kanske signalerna är mycket tydliga, ibland måste vi stanna upp lite mer än vanligt för att upptäcka dem, men de finns nog där varje dag. 25.3.2023 kl. 16:52

sibbo. Camilla Wiksten-Rönnbacka leder en nystartad projektkör som uppträder i påsdagens högmässa i Sibbo. 15.3.2023 kl. 16:34

ungdomar. Nina Sjölander arbetar nästan alla fredagar klockan 15–22. Det är inte betungande, utan veckans höjdpunkt. Mötet med de unga gör jobbet värdefullt. 22.3.2023 kl. 18:00

eutanasi. Hilkka Olkinuora vill inte vara någon dödsängel. Men hon vill att människor lagligt ska kunna ha möjligheten att dö värdigt. 22.3.2023 kl. 16:18