Om vi bad människor landet och världen över peka ut en sak som kännetecknar år 2020 skulle nog många svara samma sak: pandemin.
”Overklighetskänsla” och ”omtumlande” är två ord Kvevlax församlings kyrkoherde Fredrik Kass använder när han blir ombedd att kasta en blick i backspegeln över året som gått.
– Se tillbaka på vad vi gjorde i början av året och livet som rullade på.
Att de i slutet av 2020 höll församlingsrådets möten i kyrkan för att kunna hålla säkert avstånd mellan mötesdeltagarna är bara ett av alla exempel på saker ingen kunnat föreställa sig i början av året.
– Det är många saker som inte blivit som man tänkt. Men det är också ett exempel på att vi kunnat och varit tvungna att tänka om. Vi har hittat lösningar på det mesta, det går att göra på annat sätt och det blir helt okej.
Församlingarna har fått anpassa sig till nya situationer – var tycker du ni lyckats bra?
– Vi har stadigt utvecklat strömmande av, framför allt, gudstjänster.
Han nämner som exempel den musikaliska adventskalender som församlingarna i Korsholm producerade tillsammans – ett stort jobb som visade upp de färdigheter som medarbetarna skaffat sig under året och en uppskattad slutprodukt.
– Men framför allt är det att vi har fått och varit tvungna att jobba mycket i team. Vi har varit tvungna att tillsammans fundera hur vi gör i den här nya situationen, planera tillsammans, utföra tillsammans. Det har varit roligt och fungerat bra.
Året som gått har också varit en påminnelse om vad som är församlingens essens.
– Vi har märkt att en jättestor del av vad vi är som församling har varit borta. Att vi samlas, är med varandra, gör något gemensamt – så mycket av det har fallit bort. Det har varit en stor fråga: vem är vi, vad gör vi då vi inte kan samlas på samma sätt?
Tiden för reflektion kring viktiga och stora frågor har funnits, men också tröttheten som krupit på: tänk att det skulle vara så här länge.
Symboliken i det nya året, att vända blad, kanske känns ännu viktigare i år – även om skillnaden mellan vardagen före och efter tolvslaget i praktiken inte så stor.
Det finns en slutpunkt att se mot. Men vi får ändå fortsätta hålla ut en tid ännu. Fredrik Kass tänker att det vi behöver under våren är fortsatt omtanke och omsorg för varann.
– Jag hörde om någon som istället för att skicka julkort ringt upp alla de tänkt skicka åt och pratat. Jag tyckte det var en fin idé.
Nämn en sak du gärna vill lämna i 2020 och en sak du vill ta med i det nya året.
– Det jag tar med mig är glädjen att få göra tillsammans och att tänka kreativt, tänka nytt.
Det han gärna lämnar bakom sig är osäkerheten: att inte kunna lita på att det som planerats kan bli av, saker som blir inställda, planer som får göras om gång på gång.
Han ser fram emot spontana möten, att igen få umgås med människor utan den invanda försiktigheten och underliggande rädslan.
– Jag vet ju inte hur länge det kommer att dröja. Men jag längtar efter att bara få släppa på den bromsen och i glädje träffa folk, ta en kopp kaffe, utan att fundera på: vem har du träffat, vem har jag träffat, var har vi varit?
Församlingsverksamheten är sist och slutligen bara verktyg.
– Det är ju vi som är församlingen, alla som bor och verkar här. Alla vi är viktiga. Alla har en plats och kan gör något för vår nästa. Då är man församling.
