Som ung vuxen blev jag övertygad om att våra kroppar måste vara viktiga för Gud, för annars skulle inte världen engagera sig så för att attackera dem. De här tankarna om kroppen har kommit tillbaka igen efter att en ny kropp har gjort entré i vår familj, en perfekt kropp med overkligt mjuk hud och glittrande ögon. Vår son närmar sig ett år och med häpnad har vi sett hans utveckling. Hans kropp är perfekt kalibrerad för att lära sig leva och utvecklas.
Ibland, när jag är extra betagen av att han finns, slår det mig också att han inte skulle vara något utan sin kropp och att kroppen inte skulle vara något utan hans själ och ande. Vi finns helt enkelt inte utan kroppar. Det är en lite konstigt självklar tanke. Kroppar är som väder i det avseendet – vi har aldrig levt utan.
Så visst är det konstigt att något som är så grundläggande kan bli så kritiserat, föraktat och till och med kännas förbrukat i förtid. Det gör mig sorgsen att perfekt fungerande kroppar, som har haft lika mjuka och lena rumpor som min sons, redan bara några år senare kan känna att de inte är vackra och inte duger längre trots att de fortfarande är underbart skapade och kan vara fulla av livskraft i herrans många år till.
Är det inte dags att vi tar tillbaka det som världen stulit? Att vi börjar se på kroppen med en mildare och kärleksfullare syn så att våra negativa tankar inte skulle stoppa oss och stjäla den där upptäckarglädjen som så uppenbart finns i den lilla kropp som kryper omkring på vårt golv.
Ann-Louise Gauffin jobbar som inspicient på Svenska teatern.
